Sitter vid köksbordet, har ätit frukost och fått mig en kopp kaffe. Mina första tankar var hos Dig. Känner mig kall inombords, solen har slocknat. Tanken på att du är borta gör att det svindlar. Man funderar aldrig på döden när man har de sina runt sig, kanske borde man inse att den kan lura runt hörnet för att få ett bättre perspektiv i livet. Jag hade önskat du ringt eller skrivit, men du valde att inte göra det, jag önskar så att du hade pratat om hur du kände men du gjorde inte det, du valde att ta ditt liv.

Du, bara 17 år gammal, varför kunde jag inte fått tala om för dig hur mycket vackert du skulle fått möta här i livet om du valt att stanna. Du hade ju Sanna, du kände ju kärleken så varför gav du upp.

Jag ska lära mig leva utan dig, hur gör man det, du var min son, du var ju en bit av min själ. Varför förstod du inte det?

Jag har inget val, det hade Du och du lämnade oss alla sörjande kvar, hur ska man acceptera det?

Kära barn, sorgen är så tung, min kärlek till dig var så stor, mitt hjärta var hos dig varenda dag, jag älskade att läsa det du skrev eller se det du skapade, du skickade länkar som jag kunde titta på, nu har det tystnat. Allt är så förbaskat tyst!

Du tog livet och gick, inte bara ditt eget utan också mitt, jag känner sådan smärta över att mista dig mitt älskade lilla barn.

Ljusen brinner för dig på minneslunden, ljusen är tända på minnessidan och jag hoppas du ser dem.

Jag undrar om jag har rätt finns den andra sidan? Kan du blicka ner på mig, kan du vandra runt här hemma, snälla visa mig. Stanna hos mig, gå inte för alltid din mamma behöver dig.

Jag skriker av smärta, mitt inre vill inte mista DIG du betydde allt för mig älskade Kim.

Nu är vår tid förbi, jag är ensam, det är så hårt, så orättvist, aldrig kunde jag drömma om att DU skulle välja att göra så mot dig själv . Livet är ju dyrbart. Sorgligt nog förstår man inte det när man är 17 år gammal, det hade dröjt ett par år till.

Ute råder dimma och sådant är mitt liv, jag finner ingen ro, ingen kraft att läka, jag finner inte DIG.

Ska tända ljuset för dig sen, minnas våra underbara stunder som nu blev allt för få, jag trodde du skulle göra mig till farmor och skänka liv till några små, jag trodde jag skulle få hjälpa dig inreda en lägenhet, komma med porslin. Jag trodde jag skulle få dela ditt liv, men med blixtens hastighet tog du och försvann. Nu står jag här ensam, lämnad kvar.

Mamma

Har varit till minneslunden, tänt ett ljus åt dig det andra brann fortfarande så det kändes skönt att det lyst upp i mörkret åt dig.

Din syster var med och tände ett ljus också, vi saknar dig söta rara lilla Kimpan. Du har fått mig att tänka på viktiga saker i livet, att man ska ta vara på den tiden som man har att leva, vara rädda om varandra. Fånga dagen "Carpe Diem", du skulle inte gett dig av jag behövde dig här, allt du skulle lära mig, allt vi skulle göra. Nu har tiden stannat, jag lever i ett vacum, i ett svart hål. Det är så tomt, själen skriker. Hur ska man orka acceptera att ens barn går vidare, det skulle finnas en lag att barnen inte får dö före en själv.

Jag ska aldrig låta någon glömma dig, att du funnits här hos oss, allt det vackra du gjort. Du var min ängel. Du ville så mycket gott och du var så underbar med dina syskonbarn. Gabriel är så noga med kepsen du gav honom, han har satt upp foton på dig i sitt rum, han saknar dig, varför lämnade du oss alla. Vi älskar dig.

Det går bra en stund, sedan kommer tårarna, min älskade lilla vän, jag känner mig så tömd, ensam och rädd för en framtid utan dig, tänker på hur det ska bli allting. Dina ord som tystnat, dina skratt som slutat runga, din kreativitet, herregud Kim varför lämnade du mig. Livet är så sorgligt, så svårt att leva.

Idag har jag letat mera bilder av dig min son, jag fann lite och så var det några skisser du hållit på med som jag la till i ditt minnesalbum. Jag har gråtit över ditt öde, över att du varit ensam i ditt inre och inte kunnat prata med någon om hur du mått. Önskar så att du ändå hade gjort det, du behövde inte välja att ta ditt liv som du gjorde. Minnen rusar i mitt inre och jag ler ett ögonblick, men så kommer ju den bistra sanningen ikapp att du min älskade lilla grabb är borta. Önskar så att jag kunde ändra ditt öde, att jag kunde få dig tillbaka igen.

Jag har rensat lite idag, satt upp gardiner i köket, nu kokar jag brocccoli och ska göra en puré till strömmingen som jag skall steka om en stund. Måste äta, fast egentligen känns det som att det kvittar. Jag har självbevarelsedrift, jag vill leva fast att livet plågar mig så, men jag vill att du skall vara med mig här på jorden, skratta och le.

Jag går som i en dimma, gör det jag måste göra men det känns som att ljuset har slocknat en del för mig. Runt omkring mig finns osynliga murar dit ingen kan nå in längre.

Jag lyssnar på låtar som du lyssnat på dina sista dagar i livet, jag gråter tyst. Mitt inre är ett kaos av smärta, men jag vet att det kommer lätta med tiden, men det känns inte som någon tröst just nu. Buddy letar efter dig, han kände din doft här hemma och har tittat över allt efter vart du är, men du är ju inte här. Kanske träffar du Rocko igen då, kanske kan ni springa runt på frodiga ängar och busa ni två, jag hoppas att det är så.

Jag tänker på stunder i vårt liv då vi varit så lyckliga och vi har gjort så mycket, jag har haft turen att få ta del av ditt liv, dina hobbies. Jag såg dig måla grafitti, du växte upp och blev hip hopare, du lyssnade på rappande artister och lärde mig älska musiken. Du lärde mig vilka kläder som var hip och vilka man inte skulle ha, du skrattade åt mig då jag trodde klistermärken skulle bort och inte va. Minnena är så många min älskade son och det smärtar mig så att du inte är kvar. Jag vet inte hur jag ska fortsätta utan dig, just nu är ens tanken för svår så jag drömmer mig tillbaka till minnenas dal, en flykt från det bistra, en flykt från ensamheten jag känner.

Det finns ett sådant band mellan mor och son, jag hoppas du fortsätter känna det även nu på andra sidan, jag hoppas du känner all den kärlek jag har till dig, den saknad jag känner, min förtvivlan. Jag ber dig ju att stanna om du kan, för jag behöver dig.

Har kollat din dator och där är allting raderat, det gör så ont att inte kunna se vad du skrev, vad du gjorde och jag förstår verkligen inte hur man kan ta sig friheten och radera bort ditt liv, radera bort det för mig och för alla de som älskat dig. Det är så fel.

Jag kollar på möjligheter att återfå dina data, väntar på svar. Ledsamt att säga, så tror jag hon förintat dig, att du inte får vara kvar älskade vännen min.

Jag grät floder då jag såg vad hon gjort, så tungt i mitt hjärta att inte kunna ta del av dig, musiken du lyssnat på allt du gjort. Hon har lämnat oss i ett ingemansland och det finns ingen heder i att ta bort det du älskat, det är hat och elakhet att ta sådana friheter och jag kan inte förlåta att du inte kan få finnas kvar. Det är svårt att sätta en bild på minnen så andra kan se, det är svårt att hålla dem klara så de finns kvar.

Kim stanna kvar, hjälp mig att orka.

Snart har ditt ljus brunnit ut vid minneslunden så jag får ta en tur dit igen med ett nytt, det skall lysa upp din stig om natten.

Tänk att man tar allt förgivet, man tror allt är beständigt, man gör inte det man vill, man säger inte allt man vill säga och morgondagen kan ge beskedet att det är försent. Tänk på det, låt inget falla bort " Carpe Diem"låt inget bli osagt.

Jag älskar dig Kim i evighet..

Mamma

I dag är det en tung dag , jag känner sådan sorg. Livet är så hårt och orättvist. Jag lyssnar till musik jag vet att du lyssnat till. Fick din dator idag men allt är raderat utom ett par låtar och några bilder du gjort. Varför, hur kan man göra så. Älskade lilla vännen min hur ska jag kunna hålla dig kvar. Jag fick dina gamla kläder men mycket saknas, dina kepsar du bar jämnt, din scarf. Så mycket av DIG som kunnat trösta mig nu, jag gav kläderna till storkim tror att du skulle ha tyckt om det, behöll en mysjacka för att kunna känna din doft. Ditt älskade xbox var demolerat och låg i en kartong med spelen. Ja det är i stort sett vad som finns kvar av dig min älskade son. Din dator kommer för alltid att stå i mitt hem med din Sanna som skrivbordsunderlägg, jag förstår att du älskade henne.

Hur ska jag orka vidare i livet när du gett dig av, det känns så värdelöst att du mitt barn tog ditt liv, varför kunde du inte sagt att du mådde dåligt, varför kunde du inte stanna. Jag behövde dig, jag behöver dig just nu och jag kommer alltid att behöva dig. Jag älskar dig. varför förstod du inte det?

Tankarna är så fruktansvärt många och de är så tärande, äter mig från insidan. Jag vill inte mista dig, jag vill aldrig mista dig och så går du och tar ditt liv och så är du borta för alltid. vad ska det nu bli av mig? Jag kan aldrig mera bli hel, du fattas ju i mitt liv, förstår du inte det.

Jag ber dig av hela min själ, stanna kvar hos mig, jag går under annars, visa mig att du är med mig i livet, snälla älskade Kim.

Världens alla kramar skänker jag till dig.

Mamma

Dagarna passerar, men livet har stannat upp. Tankarna är så många, de fladdrar förbi i mitt huvud, bild efter bild uppstår och jag saknar dig. Jag kan inte förstå varför du tog den vägen du valde att gå. Vi fanns ett litet ögonblick ifrån dig och älskade dig så mycket, vi hade hjälpt dig om vi bara fått. Det är ofattbart att stå kvar här, att du lämnat oss med alla tankarna, all oro, all vånda över hur du mått, med tankar på om man kunde gjort något för att hindra dig. Varför gjorde du så?

Förstod du inte att du krossade alla oss du lämar kvar. Tankarna bara mal och mal, jag ser dig framför mig, hjärnan målar bilder och mitt hjärta vill brista.

Du lämnade din mamma här med all sorg och saknad, dina syskon, dina vänner, din flickvän, tänkte du på hur vi skulle må?

Älskade Kim, hur livet nu såg ut, hur livet än tedde sig så var det fel av dig att gå, stunder av lycka väntade dig runt hörnet, stunder av omtanke och kärlek.

Men nu är du borta, vi har gett dig blommor, vi har önskat dig allt gott och vi har lovat dig att ses igen. Prästen har frälst dig och oss.

Och även om dagarna måste övergå till mer normala om en tid så kommer det ändå aldrig bli det samma igen, för ditt tomrum kan inte fyllas ut, och saknaden aldrig tas bort från vårt inre, du tog det med dig då du lämnade oss kvar här för att leva utan dig. Du var så betydelsefull, du var så unik och det fanns bara en av dig. det var ju bara Du.

Så säg mig hade du en tanke på detta när du valde att gå din väg, tänkte du på oss när du bar din sista smärta.

Varför älskade Kim valde du att göra så? Du hade ju bara börjat att leva.

Tankarna fortsätter, frågorna är så många, men faktum kvarstår DU ÄR BORTA.

Tiden kan inte läka mina sår, bara badda dem för hur skulle det gå till att läka du kan ju inte komma tillbaka, du kan ju inte få det ogjort.

Inte ens sömnen är en tröstens tid, oron och saknade når ändå dit.

Jag älskade dig av hela mitt hjärta,,så varför älskade lilla gubben min, Varför valde du att lämna mig.

Mamma

Förvirrande, ängsligt och tomt, en saknad efter DIG. Så tungt det är att veta att jag aldrig mer skall höra av dig, att du aldrig mer skall finnas hos mig.

Att jag måste vandra i livet ensam utan dig, att inte kunna se dig skapa, att inte längre få höra dig rappa, att inte höra dig skratta eller se dig le.

Om det bara kunde vara ogjort, om du kunnat komma tillbaka, om du bara kunnat stanna.

Men så kommer tanken tillbaka, vår tid är förbi, det som finns kvar är sorgen och saknaden och inget kan någonsin mera helt lyckligt bli.

Väntar på våren då jag skall plantera en röd klätterros till dig och varje gång den blommar skall jag tänka på dig, för Du var så älskad älskade Kimpan min.

Röda rosor var dina blommor och DU kim var den röda rosen för mig, nu kvarstår endast törnen och taggar och livet sticker mig.

Säg hur skall jag gå vidare utan dig. Hur ska jag kunna acceptera att jag någonsin förlorade DIG.

MAMMA

Tankar, tomhet, saknad, att finna tröst.

Leta i det inre om man kan höra en röst.

Din röst som talar.

Minnen som surrar i det inre, glada skratt och rop.

Så mycket vackert vi hade vi två, du och jag min son.

Så många stunder av lycka och ögonblick att upptäcka.

Så stolt jag känt mig över att ha just dig till min son.

Nu har ljuset i mitt inre slocknat och evig smärta tagit vid.

Kvar finns sorg och saknad samt tomhet i evig tid.

Varför DU?

Varför nu? -Du var ju så ung. Om du bara sagt något, men nu är du borta, något jag inte vill fatta.

Kvar står jag här nu med en brännande smärta, att ta farväl var för svårt. Jag strök handen mot din blågrå kista, jag visade min kärlek till dig.

Lovade dig vännen att vi ses igen, inte nu, men senare då kommer mamma efter och vi kan skratta igen.

Älskar dig, Saknar dig i evighet tills vi ses igen.

Den här dagen vill jag inte vara med om och ingen annan mor heller skulle jag tro, det är så svårt allting, känns som livet rinner ur mig. Jag har stått upp och gjort det vackert och jag hoppas du kan se det idag, se min kärlek och omtanke om dig min älskade grabb. På köksbordet har jag lagt en röd porslinsros och två ljuslyktor som skall brinna för dig idag. Ute hänger rimfrosten i träden så de är nu alldeles vita. Jag tänker på dig som du var, så glad, så full av spratt, jag tänker på allt vi gjort i våra liv tillsammans du och jag. Inte kunde jag någonsin önskat mig en bättre son och hur jag ska orka med ett livslångt liv utan dig, det förstår jag inte.

Snälla älskade vännen, hjälp! Snälla stanna hos mig på något sätt men stanna.

Jag vet att det är egoistiskt att be dig om detta, då du sökte frid och ro, men jag behöver veta att du finns i min närhet, jag behöver ha dig hos mig.

Ett tecken, ge mig ett tecken.

Jag vägrar att säga farväl, jag ska tala om att vi ses igen min underbara kille, det måste vi för det kan inte sluta så här, så ångestfyllt. Så fyllt av sorg och saknad.

Snart kommer dina systrar hit, sedan kör vi ned till kyrkan. Tårarna pressar på, jag skulle vilja gallskrika, men det hjälper ju inte ändå. Du är ju borta, jag kan ju inte se dig, livet är så orättvist jag fick ha dig till låns alldeles för kort tid. Livet räckte inte till för oss, men jag måste veta att DU vet att jag älskar dig i evighet.

Mamma