Nu har jag valt din sista plats på jorden, du kan blicka ut mot vattnet, en vacker plats vid det röda korset dit jag kan komma och gå, din minneslund.

Jag har försökt att tänka på hur du alltid velat ha saker, hur du kände, hur du såg på naturen, vad du tyckte var vackert och vilken blomma som var din. Röda rosor, -du valde den röda rosen, kärlekens blomma och Du min älskade son var min röda ros.

Så till din begravning ger jag dig dina röda rosor och med dem vill jag säga att ingen på jorden kan fylla ditt tomrum, du var en speciell person, du var min son och jag älskade dig så innerligt, hur jag skall kunna återgå till livet, leva det som förut ja det vet jag inte, men det måste ju fortsätta tills Gud säger att nu får det vara nog.

Jag vill inte att det skall vara så här, jag vill inte känna saknaden, jag vill att DU ska vara här, komma tillbaka. Men det är ju över och jag ber till Gud att du skall få stanna ännu en tid vid min sida, att hjälpa mig orka vidare. Jag ber dig min son att visa att du finns här nära mig, att du stannar en tid så jag klarar mig.

Jag kommer inte till din begravning i morgon för att ta Farväl, jag kommer för att Lova dig att vi ses igen min älskade son. Den tomhet som uppstått i mitt liv kan inget reparera, för mig är det evigt.

Jag vill hedra dig, minnas dig, ropa ditt namn och hade jag kunnat rappa hade jag rappat för dig, jag hade rappat om livet och glädjen att fått en son som dig, jag hade rappat om hyssen och och skrattet, jag hade rappat bara om dig. För dig kan jag sjunga, du var sonen för mig.

Älskad och saknad i evighet....

Din mamma

Idag blev lilla Bella 4 år och hon fick massor av presenter, hon var så glad men du saknades där Kim, det var tomt utan att du var med och busade med småbarnen.

Det märks att du inte är hos oss längre och fast man försöker att le och verka obekymrad så sitter man bara och gråter inombords. Jag vill stoppa allt, slå på klockan så tiden går bakåt och få dig att stanna hos oss här på jorden. Hur ska din mamma kunna leva som vanligt när du gått vidare, snälla förklara för mig, hur kunde du välja att lämna alla, mig, flickvännen och vännerna. Varför gjorde du så, förstod du inte hur mycket vi älskar DIG.

Nu står jag här, livet är så hårt, det är ett tufft arbete att ta sig igenom det och jag tycker inte du var svag som tog ditt liv,  men rädd. Rädd för att leva, jag hade velat ge dig den kunskap jag besitter idag att livet är som det är och att man ska leva och se framåt och att det finns återvändsgränder på vägen där man får vända om och starta på nytt igen. Älskade Kim, jag vill skrika av smärta, jag vill inte att du ska vara död, jag vill att du skall komma tillbaka, du finns i mina tankar hela tiden och det smärtar så att du inte finns kvar och kan ge oss din kärlek, dina leenden, ditt skratt. Du var en gåva. Varför släckte du livet?

De små älskade dig över allt annat på jorden, det gjorde vi alla.

Nu är det 2 dagar kvar så ska du begravas, det känns fruktansvärt och jag räds för den stunden då du försvinner, då jag måste ta farväl, för jag vill inte, jag vill inte förlora dig. Du var min älskade lilla son, visst förstod du väl det?

Jag ber och ber att du ska ge mig ett tecken, att du ska finnas vid min sida, hjälpa mig genom livet, tills den dag jag kan komma till dig, när han där uppe har planerat att det är min tid. Att änglarna tar hand om dig, tröstar, ger dig kärlek och talar om för dig att du var älskad av din mamma och att du kommer vara det i evighet.

Jag ser ditt ansikte i mitt inre, du ler, du skrattar, fortsätt göra det min son, försvinn inte för då står jag inte ut med livets alla gråsidor, alla elakheter, allt det fula jag möts av.

Det är TOMT, det är ÖDSLIGT, det är OFATTBART, att just DU lämnade oss.

Du lämnade de små, du lämnade oss alla, du var ju alldeles för ung för att dö, bara barnet, mitt barn. Du var ju bara 17 år och DU skulle varit med oss idag då lilla Isabelle blev 4 år.

Mamma

Det här är en tung dag, jag tänker på dig min son och saknar dig, jag gråter och jag letar hysteriskt efter bilder på dig, känns som det är allt för lite jag finner just nu. Jag vill ju ha dig kvar, känns som att jag ska bli tokig, ljuset brinner för dig på bordet och jag tänker, inte mycket man får gjort just nu. Ståle jobbar. Jag ber och ber att få kontakt med dig, att jag skall få känna din närvaro. Mitt älskade barn så tomt livet är utan dig, varför, varför, varför gjorde du så?

Varför var du tvungen att välja en sådan utväg kära älskade Kim, du hade så många runt dig som älskade dig som inget hellre ville än att hjälpa. Hur ska livet bli nu, det smärtar så otroligt, du är i mina tankar hela tiden och har alltid varit, du var min lille kille, du var minstingen. Visste jag innerst inne då jag sa att du skulle stanna hos mig. då  du ville flytta till din pappa, var det den ångesten jag hade då, hade jag en föraning, herregud aldrig hade jag kunnat tro att du skulle göra något sådant och lämna oss ensamna här. Du var ett ljus i mitt liv och nu känner jag mig så fruktansvärt krossad, mitt barn är borta, DU är borta. Snart måste jag gå på din begravning och ta farväl och det känns så svårt, det är så hårt att begrava sitt älskade barn. I morgon fyller lilla Isabelle år och vi ska fira henne, de saknar dig alla de små.

Snälla ge mig ett tecken på att du har det bra, snälla ge mig ett tecken på att det finns en andra sidan dit vi alla ska en dag. Jag försöker vara stark, men egentligen vill jag sitta ned och skrika hysteriskt, det är för ofattbart, jag vill inte. Jag vill att du ska komma hem, men det går ju inte du är ju borta. Gud hjälp mig! Hur ska man orka????

På minnessidan kunde jag läsa av Jeanette som vill ha dina ärliga kramar, varför ljuger de eller låtsas som om de funnits i ditt liv? De har ju inte varit intresserade de senaste 10 åren, men jag hoppas du ser allt det här, jag hoppas du vet vad som sker här på jorden. Saknar dig så oerhört mycket älskade Kim och vi ses igen en dag, det måste vi göra..

En natt har tagit slut och en morgon tagit vid. Egentligen spelar dagar och nätter inte längre någon roll i mitt liv det är bara något som passerar.

Jag känner mig förlamad i själen, ledsen över att en stjärna på min himmel inte längre får lysa, min sons. Jag blev så rörd idag över en vän till honom som ger han en rapsång- Vila i frid,  det var så vackert och så mycket Kim. Tårarna forsade åter igen då jag lyssnade, så rörande och så mycket hans liv.

Herregud vad jag saknar dig, varför gjorde du så Kim? Det skulle komma så mycket i framtiden som du släckte istället. Jag ber dig var dag att höra mig och att stanna med mig, att visa mig att det finns ett annat liv, en fortsättning, men sorgen förblindar min ingång. Kanske senare, men jag ber dig höra mig, jag älskar dig och livet är så fruktansvärt tomt utan dig.

Jag tänker på dig där i kistan, så tyst, jag minns att jag stirrade på dina tatueringar och jag kan känna känslan då jag strök dig över ditt hår, mitt farväl och mitt löfte att vi ses igen min käre lille son. Du ville vara så vuxen men på samma gång var du ett barn, jag vill att du skall leva, jag vill att du ska skratta, jag vill att du ska le, jag vill att du ska fortsätta sjunga och att du skall fortsätta att Va.

Gud det är tomt utan dig, sorgen är för hård att bära, men jag vägrar att mista dig, stanna Kim, stanna hos din mamma. Snälla.

Den bakgrundsbild jag valt till min blogg har min son gjort ett av alla hans vackra bilder som jag hade velat att alla skulle se och beundra. Jag hedrar hans minne genom att lägga den här så alla får se hur underbart duktig han var.

Jag ber till min son att han skall se hur stolt jag var över honom och allt han var så duktig på, allt jag hade hoppats få lära mig av honom, men som tidens källa nu tagit bort. Jag hoppas han kan känna vilken stolt mamma jag är.

Du finns i mitt hjärta Kim, du finns där för alltid och jag ber till Gud att han skall skänka dig ro och vila, att änglarna skall tala om att DU var betydelsefull för oss alla och att vi älskar dig nu och för alltid. Mamma

I natt drömde jag om dig kära Kim, du hade en rosa halsduk och den skulle ge mig svaren, på vad eller hur vet jag inget om men jag tog upp den och doftade på den och det luktade av ditt rakvatten. Jag tvärvaknade, kändes som du varit där men ändå inte, lille älskade Kim. Jag ber att du skall vara med mig i resten av mina dagar, att du skall vaka över mig och hjälpa mig klara av livet som är kvar att leva.

Jag känner inget klander för att du valt att gå vidare, för livet är svårt att leva och många gånger är det svårt att finna rätt väg att vandra. Jag ber att du finner ro, att du ser på oss med kärlek. Vi saknar dig, vi gråter, vi smärtas så för att du inte finns här hos oss längre. Vi älskar dig för alltid Kim och ingen kan någonsin ta din plats, den är tom. Det smärtar så att inte höra dina skratt, det smärtar så att inte få känna dina varma kramar mera. Vi känner oss ensamma och förlorade utan dig.

Det finns så mycket vi drömt om att vi kunnat göra, men tiden sprang sin väg för oss kanske kan vi ta bättre hand om varandra på andra sidan.

Snälla Kim stanna för evigt i min själ och i min tanke så att jag alltid kan förnimma din doft, ditt skratt och ditt vackra leende. Du var en underbar son och jag älskar dig av hela mitt hjärta. Det har nu gått 2 veckor sedan du valde att gå vidare och det är tungt för oss som måste stanna kvar, SORG så hård att man aldrig kunnat tro att man skulle behöva uppleva något i dess slag, att mista ett barn. Att mista just DIG.

För DU var speciell, Du var min son och jag var stolt över allt du var och allt du gjorde. Förlåt för att jag var så dålig på att tala om detta för dig min älskade son.

Du borde fått höra allt detta varendaste dag, men nu är du borta och jag försöker skicka allt vidare i min tanke och hoppas du kan ta del av det i alla fall, att du hör, att du känner.

Mamma  

Nu har jag gjort minnesbladen till begravningen, med begravningens ordningspunkter, kändes skönt att få sitta med detta själv för att få det vackert. En tröst i allt det mörka.

Har skrivit till vännerna om mina tankar och det kändes bra att kunna prata lite. Mina tankar vandrar till dig kära Kim, hur du gått till andra sidan, hur du övergett oss alla i en tro att inte var älskad, det känns så oerhört hårt min älskade son, för var det något här i livet som DU var så var det att vara älskad av oss alla.

Allt det vackra vi haft tillsammans, alla resor vi gjort ihop bär jag med mig i mitt hjärta nu och jag hoppas du hör mig då jag pratar med dig, för det gör jag hela tiden. Jag ber till Gud att du skall känna det jag känner, all min kärlek till dig och all den sorg för att du gett dig av, DU var min lille kille. Jag ser bilder ifrån mitt inre både då du varit arg och då du varit glad, jag bär dem med mig som de dyraste skatter i evighet.

Livet känns så fattigt då jag vet att du lämnat oss kvar, men vi måste gå här tills en dag då vi ses igen för det gör vi och då skall jag ge dig mina kramar igen och tala om att jag älskar dig, stryka bort det som finns kvar av dina sorger. Du var den vackraste son en mamma kan ha, vi hade våra tvister och solen gick ibland i moln men så är det ju här i livet. Nu hoppas jag att du finner ro och att du får springa fritt och må bra i körsbärsdalen omringad av de släktingar och av Rocko som lämnat oss tidigare, jag hoppas du känner kärlek. Jag önskar bara att då allting stillnat lite att du kan visa mig att DU ser mig, ser allt det ljusa vi haft, ser min kärlek till dig så även jag kan leva vidare och stå ut med tanken på att du tagit din sista resa över till körsbärsdalen. Älskar dig min son, saknar dig, dina ord, men jag är stolt över att ha varit just DIN mamma.

Nu är det hög tid att sluta, sluta tala om något annat än den sorg och saknad man känner för min sons bortgång, han försvinner i hat och hätska ord, jag orkar inte med detta, hans systrar orkar inte längre, ingen orkar.

Jag vill att man skall minnas honom på ett vackert sätt, nu är man bara så arg att det förtar sorgen, inte bara för mig utan för alla. Han var värd bättre. Vi hade som alla föräldrar kriser vid olika tillfällen i livet och de sista månaderna i hans liv var precis på detta sätt, men innerst där inne hade vi vår plats och vi älskade varandra. Jag vet att Kim älskade mig, men att han var besviken och kände sig övergiven och jag är ledsen att jag inte förstod, jag ville honom aldrig illa han var en femtedel av mitt hjärta och hans del är nu för alltid borta, jag hade önskat att jag tagit tag i allt tidigare, att jag tagit de steg jag ville tidigare, jag tog dem veckan innan han dog, men det räckte inte. Jag skall leva vidare med att jag inte räckte till, vill någon byta det med mig?

Låt oss alla ta förnuftet till fånga, sluta kasta dynga och Låt oss alla istället säga att vi saknar Kim och att han var det käraste som fanns.