Älskade barn, jag ältar det om och om igen, hur kunde du ta den utvägen.

Du hade så god kontakt med alla du hade kunnat prata med någon av oss, vi hade fixat det som var svårt, istället väljer du det enda som man inte kan göra något åt. Älskade KIM, varför gjorde du så.

Jag gråter, saknar dig och bara vet att livet aldrig mera kan bli vad det har varit, jag vill ju att du skall leva, jag ville fira din 18 års dag, men nu är du borta, du valde att dö istället. Du lämnade oss att sörja dig.

Hur ska man kunna bli hel igen? Jag har hörts säga att ju mera du älskat ju större blir sorgen, då kan jag säga nu att jag älskat dig mera än jag ens kunnat förstå för så ofattbart hårt smärtar det mig att du är borta. Allt du stod för är borta, jag vet inte ens hur jag skall kunna bevara dig, jag vet inte hur vi ska kunna göra så du finns kvar med oss.

Jag tänker på dig varenda dag, livet har mist en mening för mig- Att jag som din mamma skulle behöva begrava dig, du skulle ha levat förbi mig, varit lycklig, fått små barn och bara haft det bra, allt detta tog du bort, snälla Kim varför gjorde du så.

Om jag bara vetat vad som rörde sig inom dig, men du gav ingen en enda chans till att förstå, till att hjälpa, eller att få finnas.

Du tog ditt beslut och det smärtar att jag inte fick en chans att säga: jag vill du ska stanna för jag älskar dig, du är min son och inget ska vara dåligt för dig, jag vill du ska ha det bra, varför Kim kunde du inte låta oss fått en chans.

Varför tog du ditt liv?

Jag vet att jag ältar allt, om och om igen, men det finns inget som kan ge mig en mening, som kan göra att jag förstår, jag lider så för det du måste ha känt den dagen de 2 januari i år. Så svårt allt måste ha verkat just då.

Jag önskar så att ett mirakel kunnat ske att du kommit tillbaka, så jag ännu en gång kunnat le och skratta, jag skulle krama dig så mycket, hålla dig så hårt och aldrig skulle jag släppa taget mer.

Det är tomt, omänskligt, det är en fasa jag måste leva med, du tog ditt liv.

Älskar dig och saknar dig tills jag tar mitt sista andetag för då ses vi igen.

Mamma

 

Ludmilla

11 februari 2011 20:02

Hej Tove,
Jag vill ge mig till känna och säga att jag har läst om Kim och vad som har hänt. Jag känner varmt med dig.
För drygt 2,5 år sedan tog min Linnéa, 14 år, sitt liv.

Du är mitt i den värsta chocken. Man tror inte att man ska klara sig. Hur skulle man kunna överleva att ens barn dör - tar sitt liv? Men hur underligt det än ter sig, så klarar man det. Hur ofattbart det än kan låta, så blir det faktiskt bättre. Tiden är din vän...

Om du vill läsa om det som hände oss, kan du gå in på min blogg. Börja läsa från början (sommaren 2008) så finner du mig i samma situation som jag är nu.

Varm kram

Ludmilla

http://ludmilla.se

Tove Birkeland Brandt

11 februari 2011 20:05

Tack snälla jag kommer gå till din sida och läsa, jag skriver hela dagarna och läser, allt för att känna att någon kan förstå min skräck och min otroliga smärta så det känns så bra med alla vänliga människor.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...