Tiden skall vara en faktor som är bra för mig har jag förstått och jag tror att det kan vara så, det är nog enda gången tiden läker, ja inte alla såren men till viss del kanske det kan ge mig kraft och ork.

Det är en total saknad, det är en total förintelse att mista dig, inget man kan föreställa sig om man inte stått där, med poliserna i dörren och dödsbeskedet, att man förlorat sitt barn, att ens barn har tagit sitt liv, det är en kris, det är en total katastrof och jag vet inte om jag någonsin mera kommer att läka ifrån detta, saknaden är så enorm, skulden , ja allt är så ofattbart hårt och stort.

Visst du bodde inte hemma hos mig längre, men du var min son och jag älskade dig så som bara en mor kan göra, att du försvann gjorde att även jag gjorde det på ett mycket konstigt sätt. Jag har svårt att förmedla vad jag känner, jag har svårt att säga att jag ligger som ett flöte och doppar upp och ned i sorgens hav och var gång jag dyker under känns det som helvetet öppnar sig och drar mig vidare, jag försöker hålla uppe mitt huvud, jag försöker vara den jag var men det går inte, allt är förändrat för mig, du är borta.

Visst älskar jag dina syskon med samma intensitet men snälla de är kvar och du har försvunnit för alltid, jag vet att nu måste vi vara rädda om varandra, extra rädda, ta vara på livet, men jag sörjer Dig och orden jag känner räcker inte till.

Sekunder blir till minuter och vidare till timmar som blir dagar och veckor och slutligen månader  men jag känner mig som då den 2 januari i år, jag känner mig så förlamad av sorg och smärta att jag inte orkar mer än att kämpa för att orka ännu en dag utan Dig.

Jag undrar om du visste hur mycket du betydde, jag undrar om jag visat dig vad jag kände, jag har så många funderingar inom mig, jag pratar inte längre, jag tänker och tänker och tänker.

Jag är din mamma och jag älskar dig i evighet och mina ljusa stunder är minnena av Dig, då lever du och är här nu med Mig...

Mamma

 

Nanette

27 februari 2011 19:11

Beklagar din sorg..
Är så otroligt svårt, kan inte förstå hur det känns!
Förlorade min bror för några år sedan, även han tog sitt liv.
Mamma tog det otroligt hårt då hon förlorat ett barn även innan..
Tomheten går aldrig bort, man bara lär sig leva med den.
Tittar ofta på min lilla son och förstår inte vad jag skulle göra om han försvann!

Ta hand om dig! Kram

http://nanetteochlitetill.blogg.se

Tove Birkeland Brandt

27 februari 2011 19:29

Tack för dina ord, ja jag har förstått att det är så det blir men det är hårt att mista sitt barn som man älskar som livet självt. Ta hand om din son och lev ditt liv som om det vore din sista dag varje dag, så fort jag hämtar mig lite är detta vad jag planerar att göra. Kram och tack för att du skrev

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är ett himla jagande för att finna ett jobb. Man tittar på lediga vakanser och idag har jag sökt sex olika arbeten. En del skulle passa bättre än andra, men det är dessa som skulle fungera i mitt liv. Många annonser skrämmer mig. "Du ska vara h...

Så mycket har hänt i mitt liv sedan jag skrev någonting härute på min kära blogg och trogne följeslagare. Det är som att tiden flyr sin väg och man hinner inte reflektera över saker längre. Depressioner byter av varandra. Chocklägen!   Vadå tän...

Att driva företag är ett företag för sig själv. Man måste tänka på så mycket saker.Ibland kan man faktiskt känna att vänskap och företagande inte går ihop alls, har man vänner är det ofta så att de har svårt att skilja på tjänsterna de köper och beka...

  Känns i varje fiber av kroppen att våren har kommit. Det gör ont när knoppar brister sägs det och jag håller med. Sjön är öppen och från köksfönstret glittar vattenytan så vacker. Ute på åkern vandrar ett stiligt hägerpar. Lång tid har gåt...

Tänk imorgon har det gått 7 år sedan du tog ditt liv älskade hjärtat. Åren går och vi sliter hela tiden. Själv jobbar jag med den psykiska biten allt sedan du gav dig av. Sömnen uteblir och tabletter är min enda möjlighet att sova. Ibland känner j...