Så vackert min dotter skrev under mitt fotografi, jag var bara tvungen att låta alla i hela världen få se, för så känner vi alla, hon prickade rätt.

 

Helena Helle Birkeland

Du var den vi alla ville krama om och stryka kinden på, men du kramade oss och strök din hand över våra kinder..
du var den vi alla ville ta hand om och visa att vi älskade dig, men du tog hand om oss och visade oss vad kärlek var o att du ...älskade oss!
du lärde oss ta hand om varandra, ärlighet, kunskap och framförallt kärlek.
nu vet vi vilka vi ska ta hand om, älska och bry oss om... men även om du lärt oss detta, så har vi mist den vi älskat mest! du var min lillebror och kommer alltid vara... jag finner bara en tomhet, en saknad och djup sorg!
jag undrar, vem ska lära oss allt nu? stannar du vid vår sida för alltid och fortsätter lära oss det vi inte lärt oss? älskade bror, världen är så mycke sämre utan dig! älskar dig för evigt! ♥Visa mer

 

Tove Birkeland Brandt Så vackert skrivet, precis så känner jag också, precis så är det älskade Helena, jag ska kopiera in detta i min blogg. Älskar Dig Helena ♥ Saknar Dig Kim ♥ av hela mitt hjärta ♥

Jag känner mig rastlös, har ont i huvudet som jag försökt bota det med

tabletter men utan resultat, kanske frisk luft kan hjälpa. I natt har jag sovit dåligt, hjärtklappning och en katt som valt att ligga emellan mina ben, men jag ska väl inte klaga i alla fall, jag har ju haft sällskap.

Solen strålar idag men det är kallt ute trots detta tror jag vi ska ta oss en tur ut, måste handla lite frukt och några blommor till pappa i morgon för då fyller han år och vi ska hälsa på dom i Eda, säga Grattis till morfar.

Du åkte aldrig dit, du ringde och sa du skulle komma men du kom aldrig, mormor har sörjt klart, accepterat att du gått vidare och nu är vardagen hos henne igen, men jag kan inte sluta sörja, sörja ditt öde att vi inte ses här igen.

Din syster Laila var hit igår med en lykta till minneslunden, ljus och sidenblommor och lerstenar med text, hon saknar Dig, tänker på dig varenda dag och det gör jag också.

I kväll ska vi åka till Helena och äta, hon har bjudit hem oss till sig, ville vi skulle spela Bingo-Lotto men vi får se, vi ska i alla fall åka hem till henne och äta, kan vara skönt att komma bort härifrån ett tag. jag sitter ju bara här och tänker, tar mig inte för någonting direkt, ja gårdagen var ju bra och jag städade och fejade och det kändes så skönt, faktiskt förtvivlat bra ett tag.

Jag vet ju att du inte kommer tillbaka till oss mer och jag måste börja ta mig framåt och igår var det första gången jag gjorde ett framsteg sedan du dog, det har varit så svårt att mista dig mitt barn, så svårt att acceptera att du kunde göra så här, jag blir arg, jag blir ledsen det går liksom om varandra, men jag börjar ta in att det är jag som måste leva kvar och skapa mitt liv, ett nytt liv, där inte längre du finns med. Jo som ett vackert minne i mitt hjärta får du vara varendaste dag, min älskade ängel. Du ska veta att din mamma älskar Dig och att inget kan bli det samma mer, jag är ju inte hel och kan heller inte bli det mer men jag kan ta ett steg i taget och det ska jag göra, måste ju det för jag kan ju inte bara sitta här och gå ner mig i sorgen, jag måste upp igen. försöker vara stark, att kämpa, men saknar dig gör jag i alla fall varenda sekund av mitt liv älskade Kim. Snart tar sjukskrivningen slut och då ska jag försöka jobba, vet ju ingenting om hur saker blir, vi är ju uppsagda, finns inget jobb för oss just nu egentligen , men vi får se hur det blir, ingen ide att ta ut sorgen i förskott det har jag lärt mig nu, man får leva hela tiden som att det är den sista dagen i ens liv.

Älskar dig och saknar dig mer än orden kan ha förmågan att beskriva älskade Kim, önskar livet gett oss mera tid tillsammans, vi hade behövt det. Du hade behövt det älskade vännen min. Jag kan nog aldrig förstå varför du gjorde det du gjort och aldrig någonsin acceptera att detta är en utväg för någon, du gjorde fel mot dig själv och mot oss alla och vi är dom som måste leva med detta i resten av våra liv. Detta är en egositisk sak att göra och livet är en gåva, något att vara rädd om för som jag sagt dig förut. -Vi kan aldrig veta hur morgondagen ser ut för oss, eller hur?

Mamma

The Cure – Pictures Of You

Walk alone

Frukost idag bestod av ett äpple i klyftor samt några mandlar jag fann i en påse och en härlig kopp rykande varmt kaffe. Känner mig faktiskt som att jag varit lite duktig idag, klappar mig själv på huvudet, jag har tvättat, städat, fyllt på pellets, plockat bort en massa saker och lagt fram fisk till min middag, torsk i persiljesås har jag tänkt att det skall bli med grönt till.

Jag fann några foton av mina barn, bland annat ett fint kort av dig min söta lilla Kimpan, jag blev så varm i hjärtat men sedan började jag gråta, hejdlöst för då kom sanningen upp i mitt huvud, du är borta, du är en ängel nu. Det var du då du levde också, för mig var du det. Tänk att jag inte sa det till Dig, men jag säger det nu och jag hoppas du kan känna min kärlek. Jag mediterade idag och skall ta en sväng till för att må bra, jag såg ditt ansikte som hastigast och jag blev alldeles varm inombords. Lilla Kimpan att det kunde bli så här, jag fattar inte att du valde bort allt, visst kan jag förstå känslan av orätter, känslan av ensamhet och att människor inte förstår, känslan av utanförskap, men Kim jag förstår inte att du tog ditt liv. Vi har ju bara ett enda och det har vi fått för det är viktigt, älskade lilla vän.

Jag ber till dig varenda dag, jag ber att du skall se min kamp, att du skall uppleva kärleken för jag älskade dig, jag älskade dina bra sidor men också dina dåliga för det gjorde dig så speciell, du var en riktig underbar typ, så härlig och så underbar. Jag älskade att krama dig eller säga att jag älskar Dig, nu är det slut på detta, du är borta men jag fortsätter i alla fall att älska dig, att sakna allt som vi hade och allt det som borde vara kvar.

Så tragiskt det är att du valde detta, att du valde att inte se spänningen med livet, det som kan komma, att inte veta från den ena dagen till den andra, att inte veta om jag i dag skall vara muntert glad eller deprimerad och nedstämd. Jag lever Kim fast jag kan må så vidrigt dåligt vissa dagar, jag kan känna mig så oförstådd och så trampad på, men jag lever ,för det var därför jag fick ett liv och i morgon kan ju allt vara bättre eller så kan det faktiskt vara bra  

Carpe Diem, det lärde du mig, det är en hård lärdom men jag har tagit det till mig, jag vet nu att min plats är här tills dess att skaparen hämtar mig på den färd du redan tagit och jag hoppas du väntar på mig där för min kärlek till Dig mitt barn den betydde allt, nu ska jag ännu en gång lära mig att stå, ta ett par kliv, lära mig att gå. Att gå framåt i ett liv utan dig, det känns för jävligt men ja det är ju så mitt liv ser ut nu, du valde att gå, jag är kvar här. Tänk om du ändå hade förstått, lilla älskade vännen det du gjorde går inte göra ogjort och även om du ångrade dig, kan ingen längre hjälpa, du har rest bort, bort till Nangijala.

Jag känner en tröst i att tänka på dig i Nangijala för där är det vackert och Astrid var så duktig då hon skapade denna värld, detta är för mig Änglarnas stad, jag känner mig hemma i den versionen av ett paradis och jag hoppas du känner att detta var vad du ville, att du finner frid. Dock ber jag dig stanna och hjälpa oss här, dina syskon och jag behöver din kärlek, din omtanke i livet vi har kvar att leva tills en dag då vi kan återses.

Så mycket tankar har farit runt inom mig, så mycket våndor om jag bara hade gjort si eller så, hade det hjälpt? Jag önskar du kunde svara på alla frågor, men det är tyst, jag vet bara Kim att då jag rannsakar mig denna dag kan jag känna att allt jag gjort, har jag gjort av kälek till Dig. Visst hade vi kunnat välja andra vägar, men det hade även du. Du kunde ha stannat, men du valde att gå.

Jag älskar dig av hela min kropp (inte lite med tanke på storleken) :-)

Jag saknar dig varenda dag, men jag måste ta små steg framåt, för alla andra behöver mig, jag tittar på ditt foto, känner sådan ömhet. jag är så glad för alla stunder jag fått med dig, jag är så glad att få vara din mamma. Min lilla ängel jag hoppas du fått frid, att du funnit det du sökte. Jag önskar så att jag kunnat vara med dig nu, kunnat krama dig, höra dig skratta. Vi skulle haft så kul, men jag kan inte och det är det som är så fasansfullt svårt att fatta.

Älskar dig. Saknar dig tills vi ses igen...

Mamma

Borde inte sitta och skriva nu, borde ta en vals med dammsugaren över golven och det tar inte så lång tid bara jag börjar. Har pratat med båda dina systrar nu på morgonen, sökt jobb (kan du tro) ja jag måste ju kunna försörja mig också och det är bäst att snappa tjänster då de kommer ut i ens närhet eller hur, vore så skönt att slippa alla långa resor. 

Saknar dig Kimpan, mina tankar svävar bort till Dig, jag undrar hur du har det nu, vart du är. Jag hoppas ju så klart att Änglarnas stad är det samma som Nangijala, med blommande körsbärsträd och sol, värme, bad och massa annat kul, jag vill ju att du skall vara glad hjärtat mitt att du skall ha det bra. Jag tror faktiskt att solen ger mig kraft idag trots allt, så jag ska plocka och städa lite här hemma idag, det behövs nu, ja inte för att det är så skitigt, men ja lite tidningar och sådant och golven som behöver tas. Har haft så lite ork sedan du gått bort, jag har inte orkat ta mig för saker, men idag kanske jag kommer orka, kan inte bara sitta och tänka, gråta eller må allmänt dåligt.

Livet måste ju levas lite också, det vet jag att du hade velat att jag gjorde, fast att du valde något annat för dig själv. Konstigt jag känner mig gladare idag, kanske är du med mig här idag, ger mig kraft, det känns så.

Älskar dig vännen och saknaden efter dig är enorm.

Vi ses igen en dag det bara vet jag, alla kramar på jorden till dig idag min älskade son.

Mamma

Jag sitter i tystnad, har lyssnat till en sång på youtube, tänkt på dig älskade Kim, tankarna tar mig bort en stund, bort till frid, minnen. Jag ser ditt vackra ansikte framför mig, dina fina drag, jag ser en bit av mig själv, jag ser ditt leende, jag kan minnas ditt skratt. Jag funderar på varför HAN var tvungen att ta dig redan, varför ville du gå till Änglarnas stad när du kunnat vara med oss här, älskade lilla vännen min, så många tårar du skapat, så mycket sorg med ditt beslut.

Jag önskar så att han kunde ge oss mera tid, tid att prata och att kramas, tid till att bara vara mor och son. Jag vill ha dig nära mig, men du har ju flyttat din väg, du valde att vända oss ryggen och gå din väg, varför lilla hjärtat gjorde du så?

Jag kan känna mig så trött, som att kraften har runnit ut, men jag tänder ljus för dig och mina tankar flyger bort till dig, jag hoppas så du kan känna all min kärlek.

Jag saknar dig, jag saknar dig det ekar i mitt hjärta om du ändå inte gjort så här.

Nu sitter mamma ensam med tankar som plågar, jag håller dem för mig själv, min ångest ser man inte utanpå, varför höll jag inte hårt i Dig?

Jag fattade ju ingenting, att du skulle vilja dö. Nej du var ju glädjen själv, hur skulle du kunnat vilja det?

Jag tror inte du är helt död heller, för du är så levande inuti mig, i mitt hjärta som bankar för Dig. Klart jag inte vill du ska var död, jag vill inte att det är så här, jag vill att du kommer tillbaka nu. Men jag sitter inte och drömmer, jag sitter ensam kvar och jag har alla tankarna som surrar i huvudet, varför hjärtat mitt gjorde du så?

Hur ska jag kunna leva vidare och veta att du inte gör det längre, hur ska jag kunna glädjas när du inte gör det längre, säg mig vännen, vad i helsike tänkte du på?

Ofta tänker jag på din 15 års dag du fick din fina moped och sedan körde du runt varenda dag, en riktig vilding var du, så glad du var. Jag önskar du vore här hos mig för nu är det tungt idag eller jag ska rätta mig, för det är tungt varenda Dag.

Jag kan inte glädjas med dig mera, jag kan inte skratta åt dina upptåg, jag har ingen framtid med dig längre och det gör mig tokig. Jag vill ju att du ska vara här.

Du var så nära mig, så väldigt, väldigt nära mig och jag avgudade dig min son, det är så hårt allt detta, så svårt, jag känner gråten pressa på. Hur kan ens barn bara gå och dö? Hur kan ett av mina barn bara välja att vilja dö? jag känner mig så misslyckad, jag känner sådan förtvivlan, varför fattade inte jag?

Nu Kim älskade vännen min har jag bara minnen av dig kvar och dessa är jag så rädd att tappa, att glömma, jag är så rädd att ålderdomen kommer ta dem ifrån mig då jag blir gammal en dag, för jag vill minnas, varenda liten sak om dig och alla dina anletsdrag. Du var så älskad kära barn, jag känner mig så svag. Du har varit en del av mig, av mitt liv i nästan 18 år, jag känner mig som om någon amputerat bort mina armar och ben. Du är borta, nej, nej, nej...

Snälla om du kan känna mig, om du kan se mig, ta mig i din famn och säg mig lilla barn att en dag blir allt bra igen, jag saknar dig så mycket, större sorg går inte att känna, du gjorde dina val inte bara för dig själv utan också för din mamma..

Älskar dig och saknar dig tills mitt sista andetag älskade Kim för då lovar jag vi ses igen.

Mamma