I dag är det exakt 1 månad sedan du tog ditt liv älskade lilla KIm, sorgen, tankarna som plågar mig det är enorma känslor, jag gråter och saknar önskar i bland att jag vore hos dig.

Jag brukar inte drömma, medicinen tar bort det, men så i morse drömde jag att du var hos mig, jag tröstade dig. Du la ditt huvud mot mitt bröst, hörde mina hjärtslag, jag tryckte dig intill mig, strök dig över håret och jag kände dig, det var så verkligt, du hade den vita jackan med hunden bakpå som vi köpte i Stockholm och som du älskade så, men så vaknade jag igen till det här,till verkligheten, till att veta och känna att du är borta. Jag hade velat stanna i drömmens land för evigt med dig, att få ha dig hos mig, men det går ju inte. Min själ skriker av förlust, men du är borta, du har blivit mitt änglabarn nu och jag älskar dig i evigheten.

Jag ska ta en tur till minneslunden idag, tända ett ljus åt dig älskade Kim, bara vara för dig en stund.

Att livet kan vara så orättvist, att ta dig bort från oss som älskade dig, hur ska vi se ljuset då det har slocknat i våra liv, försöker tänka ljusa tankar om dig alla minnen jag har av dig, alla minnen av det vi gjort tillsammans.

Du var en gåva så fin, ett lån i mitt liv om jag bara vetat att det skulle blivit så kort, jag vill inte mista dig mitt barn, jag vill ha dig nära som i morgonens dröm, jag vill hålla dig så hårt och aldrig släppa taget igen, jag vill du ska leva.

Ångesten tar över, jag räckte inte till att hålla dig kvar, varför mitt älskade barn?

Varför, det är den eviga frågan som alltid blir utan svar....

Älskar dig av hela min själ i evighet. Mamma  

Jag har vandrat tusen mil

Jag har vandrat tusen mil

med ångest i min hand

jag har gråtit mången tårar

i ångestfyllda land

Jag har känt den starka smärtan

maran piskat har min rygg

jag har bett om ljus och värme

och att få känna mig trygg

Jag har vandrat tusen mil

med längtan till dig

jag har gått och trott i livet

att du skulle komma tillbaka till mig

Men du har inte kommit

jag har förstått att du är död

så lång tid det har tagit

att förstå att du är död

Du är den jag alltid ska älska

aldrig glömma den du var

Du min älskade son

i mitt hjärta finns du alltid kvar.

Jag har vandrat tusen mil

med piskan i min hand

jag ska vandra tusen åter

tills jag hamnar på din strand

JAG VET MAMMA

Jag vet att du gråter min mamma,

för livet hos dig blir aldrig detsamma.

Din längtan och saknad skär i ditt bröst,

Av att aldrig mer få höra min röst.

I själen, i hjärtat,i drömmar och tankar,

står sorgen så kraftfullt och bankar.

Jag vet lilla mamma, jag vet allt det där,

och du vet, att jag finns i en annan atmosfär.

Genom tunna små slöjor, ser jag dig gå,

du kämpar så tappert för att försöka förstå.

Att det som du ofta har känt,

var något som var förutbestämmt.

Vi visste nog båda att vi skulle skiljas en gång,

att jag skulle åka till staden med änglasång.

När tiden var inne, och de kallade på mig,

så hann jag inte säga farväl till dig.

Men jag vet lilla mamma,hur du mår

för i ditt hjärta finns alltid ett blödande sår.

I det hjärtans rum som du för mig gjort,

finns minnen, kärlek, och saknad som aldrig går bort.

Skriven av Marie-anne Thörnström

mamma till Marcus 24 januari 2007

Dikten finns även i min bok Till Minne av Marcus- en bok om att mista en älskad son

Några tänkvärda ord jag fann hos ännu en änglamamma

 <3

Resan är vårt mål, det är själva vägen som är det viktiga…

Det finns två dagar i veckan vi aldrig ska oroa oss för.
Två dagar som ska hållas fria från rädsla och fruktan.

Den ena är gårdagen, med sina misslyckanden och bekymmer,
sin värk och smärta, sina fel och misstag.

Gårdagen har passerat för all tid och är bortom vår kontroll.
Inte ens alla pengar i världen kan få gårdagen tillbaka.
Vi kan inte göra om någonting som vi gjort, inte sudda ut någonting vi sagt.
Gårdagen är borta.

Den andra dagen vi inte ska oroa oss för är morgondagen med sina omöjliga motståndare,
sina bördor men samtidigt med sina hoppfulla löften och okända utgångar.
Morgondagen är också bortom vår kontroll.

Morgondagens sol kommer att stiga antingen mot en klarblå himmel eller dold i ett lager av moln.
Men den kommer att stiga…

Vi vet inget om morgondagen, den är ännu ofödd.

Då återstår bara en dag: IDAG!

Alla kan kämpa mot en dags svårigheter.
Det är bara när vi lägger till gårdagens eller morgondagens bördor som vi får det svårt.
Det är inte vad som händer idag som gör människor galna,
utan bitterheten över det som hände igår eller fruktan för morgondagen.

Gör DENNA DAG så bra du kan och lev bara en dag i taget.

- FÖRFATTARE OKÄND -

Jag känner mig så plågad av tankar kring din död, jag känner att jag svikit dig när jag inte förstod hur du mådde, inte förstod att du behövde mig. Nu sitter jag här och allting plågar mig, jag saknar dig. Jag kan aldrig förlåta mig själv för att jag inte fattade hur allt var, jag vet att du lurade mig, gav mig intryck att du mådde bra, ville du skona mig? Varför?

Jag hade ju hjälpt dig om jag fått veta, jag hade hämtat dig, vi hade pratat, men nu är du borta och Livet menar att jag ska klara mig utan dig, hur då?

Det har blivit februari månad snart skulle du ha fyllt 18 år älskade Kim, jag ska tända ditt ljus den dagen och hoppas du ser att jag hyllar dig, hyllar dig för den du var, för att jag hade turen att få bli din mamma. Herregud Kim, hur kunde du välja att göra så, nu har livet mist sin glans, jag gråter, jag saknar, jag säger Förlåt, förlåt mitt kära älskade barn för att jag inte förstod hur du mådde, förlåt din mamma, snälla Kim.

Ingenting jag gör, ingenting jag säger kan ta bort den smärta och den ångest jag känner för att jag svikit dig mitt älskade barn, du var en solglimt i mitt liv, så viktig, du ägde mitt hjärta, nu bor där sorg istället och jag kan aldrig någonsin förlåta mig själv. Hur skulle jag kunna det, du är ju borta.

Jag försöker hylla ditt minne, jag fösöker få världen att förstå att den nu mist en kille som kunde få himlen att lysa blå, en kille som brydde sig om andra och bbar deras sorger, Nu Kim bär vi alla din.

Ja jag älskar fler, som jag vet just nu lider av att se mig så här, man vad ska jag göra, du finns ju inte mer. Ångesten är bara förnamnet i mitt liv just nu.

Om det finns en möjlighet, så ber jag dig stanna, lämna mig inte , jag behöver dig, jag behöver ha förtröstan, jag behöver veta att du väntar på mig på andra sidan, jag behöver dig nu, känna din närhet, visa mig att du är här med mig, ett litet tecken som göra att jag vet.

Det är så svårt att mista sitt barn, så svårt att sätta ord på saknaden, den tomhet som i livet intar, så svårt att förklara men du var ju Livet jag bar.

Jag födde dig till livet, jag trodde allt hade en mening, nu ser jag ingenting, jag är blind av sorg, du var mitt lilla barn, hur stor du än blev, du var min älskade lille baby . Hur ska man orka, hur ska man se en mening i att du tog ditt liv?

Älskar dig Kim, glöm inte det.

Mamma

I dag for jag till din storasyster Helena, så vi kan prata och minnas dig på ett roligare sätt, vi hjälper varandra att orka. Vi minns alla tokigheter vi gjort tillsammans med dig. det är fruktansvärt svårt att vara utan dig älskade Kim, allt det roliga vi haft tillsammans är nu bara minnen. Jag kan fortfarande se dig le emot mig och jag kan höra ditt skratt inombords. Jag är så rädd att det ska försvinna för mig, att jag inte ska kunna höra dig mer.

Jag ber dig om och om igen att stanna hos mig, hör du mig, hör du mina rop.

Så mycket har hänt i våra liv och du hade inte behövt att ge dig av, jag hade önskat du tagit mod till dig att prata med mig, jag hade velat hjälpa dig, du var min son, mitt hjärta. Nu vandrade du din egen väg istället dit jag inte kunde följa med, varför?

Hur ska jag nu kunna hjälpa dig?

Jag har så mycket frågor, men jag har inga svar. Du var viktig för mig, du var mitt barn, mitt älskade lilla barn. Du hade bara behövt att ringa mig eller sagt något då vi pratade, vi hade löst alla diná frågor, allt det som kändes svårt att hantera, du gav mig inte chansen att hjälpa dig, varför?

Jag älskar dig så mycket att det gör ont i bröstet, saknaden är så fruktansvärd. Hur kunde du lämna mig, varför gjorde du så? Jag förstår inte?

Du har platsen i mitt hjärta, den lämnar du aldrig, den är din, bara din.

Jag tänker på allt det du måste ha känt, din beslutsamhet, jag vill ju inte att du ska vara borta, jag kan känna mig arg ibland för att du svek oss som älskade dig. Förlåt mig för detta, men det är så fruktansvärt tomt här utan dig, hur ska vi alla orka?

Jag hoppas du kan visa mig att du är med mig, trots allt, bara ge mig ett tecken på att du stannar här med mig så jag orkar leva utan Dig. För hur ska livet bli om du överger mig. Snälla kim stanna kvar, ge livet nytt ljus, tala till mig och förlåt mig för att jag inte räckte till. Jag älskar dig i evighet, glöm aldrig det älskade lilla Kim, det är så viktigt för mig att du kan leva i ljuset med kärleken i din själ.

Du var en helt underbar son. Du gjorde mig alltid så stolt och du var alltid en så god bror, morbror du gjorde livet ljust för mig.

Mamma