Med Evensence i örat, en bok och gångbandet har jag tillbringat 50 minuter, en kamp idag för jag hade träningsvärk då jag gick på redan. Nu vatten och lite kaffe och så ska jag duscha, sedn måste jag ta itu med matlagning tills älsklingen kommer hem, det blir ugnsstekt falukorv idag, skall göra mycket tunna skivor i den så den blir knaprig och god och till det får det bli nudlar har jag tänk, lätt och gott idag.

Det blev inte att jag läste lika mycket idag då jag gick eftersom jag glömde brillorna på köksbordet men jag tyckte det kvittade. Läser en bra bok om att lära sig att då man misslyckas ändå lyckas, grundtänket är att våga är att vinna.

Jag vågade ta chansen, jag vågade föda dig och jag vågade älska så även om jag förlorat har jag vunnit i massor, för jag fick ju ha dig till låns i nästan 18 år och Gud så jag älskat dig min son. Jag är en vinnare.

Jag har en bättre dag idag, det är skönt för jag behöver vila i mitt inre, jag behöver känna frid, kanske beror det på att vi pratade om dig igår, jag fick byta ut en del av mina tankar mot de andras, jag tror att det hjälpte en del.

Jag funderar på att skriva en bok om ditt liv för vi har varit med om så mycket, jag tänkte kanske tillsammans med din syster efter att vi gjort klart minnesboken om dig. Jag hoppas du tycker det kan vara en bra idé, ja även om ingen vill ge ut den sedan så kan vi ju ha den själva för att minnas dig. Men jag ska läka lite först, jag orkar inte nu, det är bara tankar lilla hjärtat, inget mera. Vi får se, men jag vill. Du var så betydelsefull och jag vill att världen skall veta det, jag vill att alla ska veta att du fanns här med oss andra och att du med din empati, gjorde skillnad för alla.

Det är så obeskrivligt overkligt att tänka på det du gjort, att du tog ditt liv, det känns så INTE DIG, jag vet inte, får inte ihop det, men jag måste acceptera en dag att så är det, så ser verkligheten ut. Du är borta och det gör så ont ska du veta, för oss alla.

Helena hon sknar sin lille storebror, ja du kallade dig alltid för storebror även om du var lillebror, kanske var det så att du kände att du behövde vara en storebror och nu saknar hon detta, hon saknar dig så fruktansvärt mycket, det gör Laila också men hon säger inte så mycket. Hon har kanske andra att prata med istället, jag vet inte eller så stänger hon sorgen bara inne, det kan inte jag, jag vill skrika ut det, JAG HAR MIST MIN SON; JAG MÅR FÖR JÄVLIGT!!!!

Hör du det Kim?

Jag minns med värme små saker om dig, du värnade om alla, allt från kryp till människor, du var en helt fantastisk människa, att du inte kunde förstå att vi tyckte det, jag tänker på att du sagt din syster att du kände ett utanförskap, jag fattar inte vi gjorde allt för att du skulle var en del, verkade det som vi var själcentrerade istället? Förstod du inte det vi ville säga Dig? Att du betydde allt, du var en av oss och vi var en av Dig.

Jag vet inte längre vad som är bak och vad som är fram, vårat liv har blivit så tungt, men som sagt jag har en bättre dag idag och jag dalar inte lika djupt, men jag tänker, en hel massa på dig. Kunde inte koppla bort tankarna på dig när jag gick idag så du fick dig en promenad på 50 minuter, ja för du var väl med och påckade på uppmärksamhet?

Jag tror det Kim och du har min uppmärksamhet, hela tiden allt är riktat mot dig.

En sådan oövervinnerlig kärlek jag känner för er barn och för Ståle och mina barnbarn och att en av er inte är här med oss, ja det är som en jätte satt sin fot över mig och krossat mig helt, trampat och trampat och trampat igen för att vara säker på att jag ska dö, för det känns vissa dagar som jag är en levande död.

Det är så synd att du inte kunde förstå vårat sätt, att du inte förstod att vi älskade Dig, för hade du gjort det hade du aldrig kunnat lämna oss älskade lilla Kim, men jag är en vinnare Kim, jag fick dig. Du var den bästa gåva en mor kan få och jag är lycklig i min vetskap, att jag är din mamma.

Alla kramar i världen till dig min underbara son  Mamma

Ja jag vet du gillade inte att mamma var ledsen, nej du gillade inte när någon var ledsen, du var för känslig, min underbare kille, du var så fruktansvärt känslig. Det går inte en sekund utan att jag tänker på all vi haft, vi du och jag. Du gjorde så jag hade kul, jag undrar om jag tillförde lika mycket i ditt liv som du gjorde till mitt älskade lilla Kim. Jag undrar ibland om du hade sörj mig lika hårt som jag sörjer dig nu om jag gett upp, dumma tanke, jag är ledsen, så klart du hade. Jag vet att du älskade mig.

Livet är en karusell som aldrig stoppar när man vill, det rör sig hela tiden än dit och än hit och man kan inte styra fast man tror sig kunna, varför stannade du inte kvar på karusellen, varför fortsatte du inte åka. Jag tänker på dig och flickvännen, hon är ju så söt och verkar ju så himla rar, jag fattar inte att du kunde skita i henne, ni planerade ju framtiden, hur kunde du överge henne? Hon älskar Dig, du hade hennes kärlek, fattar inte ett dugg av det som hänt, jag kan aldrig förstå att du lämnat allt, det fanns så mycket att leva för.

Jag tänker allt för ofta på dig i din kista, du ligger där med dina kläder, dina smycken och med nallen som du dragit på sedan du var liten, han fick följa med dig hela vägen. Jag tänker på hur du såg ut, jag tänker på att jag strök ditt hår och att jag ber att du ska förlåta mig för att jag inget fattat, herregud om jag ändå hade förstått, så jag sluppit se dig så där. Mitt barn i en kista.

Jag vill fortfarande inte fatta att du är död, jag vill ju bara att du kommer hem, varför kan du inte komma hem?

Men det är ingen dröm och det är sådan smärta, nu kommer det snö igen, passar mitt humör, jag är lika grå inuti som vädret avger sig på utsidan fönstret. Vilket helvete man befinner sig i, men jag räknar kallt med att tiden skall hjälpa mig, att jag ska må bättre till slut.

Du ville ha lugn och ro runt dig, har du det nu? Slipper du bråkande människor?

Jag tänker på hur allt var för dig, din diagnos"Aspergers syndrom", hur du tänkte på allt, hur du uppfattade saker, vi kanske gjorde saker som du uppfattade fel, du hade inte samma känslouppfattning som oss, du var så fruktansvärt intelligent, men du var känslig.

Du tålde inte att bråka med folk, att inte genst bli sams, det blev för mycket i ditt inre, jag vet att du hade bråkat med någon innan du tog ditt liv och att denne inte blev sams med dig igen, att denne någon vägrat prata med dig, att du blev hittad där hängande dagen efter, var det därför du gick din väg, blev det för mycket för dig med bråket? Du hatade bråk?

Tänk om jag ändå visste varför du valde att göra så här när du var kär och du var älskad av så många?

Jag tror jag vet, jag tror faktiskt att jag vet, men jag kan inte få ditt svar, det är tomt och jag kan aldrig få det konkreta svaret, varför Kim?

Jag har så ont i min själ, du var min underbare son och inget kan hjälpa mig att minska min förlust eller den fruktansvärda smärta som råder i mitt inre. jag vet inte ibland hur jag ska orka, men på ett konstigt sätt drivs jag vidare, jag tvingas framåt, måste orka så många älskar mig, behöver mig. Men jag saknar och det gör ont.

Ja nu har det  gått 2,5 månad sedan det hände, vart har de tagit vägen, vad är skillnaden? Jag gråter inte hela tiden, jag gråter ibland, jag saknar inte lika mycket, jag saknar mera. Jag förstår att du inte kan komma tillbaka, men vill det ju ändå. Annars är det samma, jag har mist min son.

Mamma

Jag har sovit länge till halv 10 faktiskt, jag kände mig död idag men nu sitter jag här med en kopp kaffe, har svarat på kommentarer från helt fantastiska människor som tar del av ditt öde, av min sorg och de är så vänliga och snälla. Saknar dig Kim, jag försöker känna om du är med mig som mediumet sagt, att du finns hos oss så länge vi behöver dig, så varför kan jag då inte känna, jag vill ju att du ska vara här med mig.

Din syster kom i alla fall igår, hörde att jag var nere på dagen så det värmde mammas hjärta, jag är så ledsen för att jag inte orkar ge dem mera livsgnista, men jag har ju bara en liten kvar, men de är min styrka och det känns så skönt då vi har dem med oss här hemma, barnbarnen, ja dina syskonbarn som du var så tokig i för de livar upp, de hade mys med oss och vi tittade på melodifestivalen. SwingFly var med detta året men han kom bara till mitten, ingen vinst. Folk fattar sig inte på hip hop musiken tror jag men jag älskade att lyssna på honom och jag vet att du älksade att lyssna på hans låtar för du brukade spela dem för Helena.

Herregud vad jag saknar dig, alla nya saker som du alltid tillförde i mitt liv, det var så underbart, alla länkar att hoppa ut och titta på, nu kommer det inget mera till din lilla mamma, det är så ofattbart tomt utan dig vännen, jag förbannar det som gjorde att jag miste dig, vad hände oss? Vad hände dig?

Så älskad du är Kim? Av alla och hur ofattbart saknad du är vännen, det gör så ont, Varför?

Jag lägger in SwingFly här nedan så kan ju alla se något av vad vi delade, lite av det du var älskade Kim?

Jag har tagit mig tid att träna i 50 minuter på mitt gångband, fått mig en dusch, rastat Buddy min goa Rottis och fyllt på pellets, nu känner jag mig som en ny människa, så skönt det känns.

Jag tog med mig telefonen in och med Spotify i hörlurarna så gick det som en dans, spelade Evensence, de får upp tempot och så tog jag fram en ny bok som jag hann läsa 62 sidor i. Den heter Styrkan i att misslyckas, vänd motgång till framgång skriven av Charles C Manz, man får en och annan tankeställare, man måste leta styrkande saker i det man misslyckas med, som att inte vara en nog bra mamma, jag undrar vad jag ska vända till framgång i det?

Jag vet inte vart jag står i någonting just nu, det känns så hopplöst allting, det bara är svårt, allt är svårt och så ska jag finna något bra i det om jag ska följa boken, nej jag är nog alldeles för svart inuti just nu för att våga misslyckas mera just nu, men ändå lite stärkande att läsa om det. En dag kanske det vänder, måste ju våga tro att det är så, att jag istället för sorg kan se glädje över att haft turen att vara din mamma, att jag kan glädjas över tiden vi hade och sluta tänka på det jag aldrig mera får, men det är svårt, jädrigt svårt att ens tänka på det just nu.

Middag snart blir stekt fisk idag med samma sås och pot som igår, det blir väl bra, bjöd Helena och Robin hit idag men de är drabbade av den allmänna svenska ordningen att inte ens ha råd att ta sig hit för de har minimum av diesel kvar och samma skit råder här så vi får höras på telefonen. Vi pratade en del idag, kändes helt underbart, jag talade om saker jag känner inombords annars så pratar jag inte med någon längre. Det är så att jag känner att ingen vill höra mig älta så då slipper dom höra, men min sorg är kvar och det känns för jävligt att mista sitt barn. Att gå dag efter dag och veta att det aldrig mer är Du och jag, jag har din minnessida på nätet Kim, jag tänder ljus där ute, jag skriver om min sorg, min saknad, min största rädsla har jag redan mött, det har alltid varit att mista er, jag miste dig Kim och jag förstår inte varför det behövde ske.

Med tiden blir det kanske lättare, ja inte saknaden den finns alltid där tror jag, så förstår jag det av alla andras ord som jag läser, den blir större och större för vart år och de vet ju, de är ju mitt i det. Det är inte roligt att se fram mot en sådan framtid, men vad gör man med sin kärlek, för utan att äga kärleken kan man inte heller sörja och sakna då man mister, ja myntet har alltid två sidor hur gärna man än önskar att den hade bara en just nu älskade Kim.

Om du vetat hur livet skulle bli för oss andra, då hade du väl stannat? Du hade väl inte velat se oss lida så här?

Jag undrar stämmer det att du alltid känt ett utanförskap, att du inte var till freds med dig själv, var det så för dig, den diagnos du fick aspergers syndrom, fick det dig att känna utanförskap, att vara annorlunda. Jag slet i så många år, jag ville så väl, jag vet att det var svårt och att andra sa att det inte var något fel, men vi levde med det, det var en del av oss alla, vi visste, du visste och vi ville du skulle ha det bra. Jag har läst en massa under alla åren som gick om aspergers, jag läser ännu, varför kunde ingen förstå att du hade den diagnosen och låta dig vara, det var som om folk tyckte det var skamligt och fult, men du var så vacker både inuti och utanpå, visst var det svårt ibland, men vi löste det.

Jag hatar att tänka på att du kände dig utanför som mediumet sa, jag har pratat med Helena och hon säger att du sa det själv, lilla hjärtat, jag fattade inte att det var så svårt, jag försökte ju hjälpa i alla dessa år och när det gällde så gav du mig inte chansen, du tog livet av dig. Jag bär skuld som inte fattade att du mådde dåligt, som trodde dig då du sa att det var bra, jag är så ledsen, varenda dag, jag bär dig i mitt hjärta som mitt vackraste smycke, jag saknar dig förtvivlat mycket, jag vet inte hur jag ska orka, känner sådan ångest. Du behövde mig verkligen Kim och jag visste inte att det var så, jag har läst det mediumet skrev om och om igen och jag förstår nu hur du kunde ha känt dig, ensam i en värld av människor som du inte förstod dig på, herregud jag ville du skulle ha det bra, jag försökte göra det bra för dig.

Varje dag, samma känslor, samma ångest, samma uppror och kamp i mitt inre. varför ville du inte se att livet är vackert? För det är ju vackert även om det är svårt, vi fyller en mening, även om jag inte vet min egen.

Hon skrev att du inte lämnar oss förrän vi är redo för det, jag hoppas det, jag hoppas du ger mig tröst och kraft och Kim du var inte utanför du var i allra högsta grad en av oss, du var min son som jag älskar mer än livet självt.

Herregud vad jag saknar dig, det gör ont.

Mamma

Det är så konstigt allt, jag sitter här, tänker som vanligt på Dig men också på en tjej som hette Amanda som jag läst om.

Hon behövde hjälp, skrek efter hjälp men fick ingen, svenska staten ville spara, stackars lilla tjejen hon trillade mitt emellan alla stolarna. Kanske har du träffat henne där du är nu, hon var 18 år då hon dog.

För er som vill läsa om henne så heter boken" Den onödigaste döden och konsten att älska" av Stefan L Holm, jag läste ut den på 2 dagar, den grep så hårt men det gör alla ungdomars öden, alla som dör i onödan, för att de inte mår bra endera för att man inte klarar hjälpa eller för att de inget säger om det som min son.

Det är så förbannat jobbigt, jag saknar dig hela tiden älskade Kim, jag är trasig, amputerad, jag vet egentligen inte hur jag orkar, jag vet bara att dag läggs till dag och jag befinner mig bara, jag går upp, jag klär mig, borstar håret skriver, äter, ser på teve, tecknar, sover, ja i stora drag ser det ut så, ja då lever jag väl, eller?

Runt mig funderar man på om det inte är dags att gå vidare, men jag har väl gått vidare jag tar mig framåt en dag i taget sedan du dog, jag lever det är väl att ta sig vidare? Kanske menar dom glömma? Ja då får dom vänta för om det är att gå vidare då kommer jag aldrig mera vidare, då blir det den dagen jag lämnar in.

Min saknad finns där hela tiden fast jag inte vill, det är inget jag väljer det är mitt barn som är borta. Han är död, fakta...

Jag blir nog tokig av det här i alla fall så känns det så vissa stunder, ska ta och träna sen igen, måste röra mig annars sitter jag bara här framför datorn och skriver, jag har skrivit i 2,5 månad nu varenda dag, av smärta, av sorg.

Tänk om du ändå hade stannat upp, bett oss hjälpa dig, pratat med oss om det som var tungt för dig, men inget gjorde du, var det för att du visste att vi hade hjälpt dig? Jag tror inte du ville dö, jag tror du ville komma undan någonting. Du planerade din framtid med flickvännen, hur ni skulle ha det, det är så ofattbart att du efter det går och tar ditt liv, men du gjorde det ju och vi som älskar Dig står här i skuld, alla bär vi skuld. Vi förstod inte hur du mådde, vi nådde inte fram, det är så mycket skuld i detta, att älska är inte lätt, speciellt inte då den man älskar dör och då det sker genom självmord, blir man tyngd av skuld, ångest, skam.

Du sitter i himlen nu, ser på oss från din utsiktspunkt och jag sitter kvar här, tom, krossad, sårig. Önskar så att jag förstått, men nu är det försent. Förlåt Kim.

Solen skiner, snön blänker , gnistrar och jag beskådar, det är lite vackert, jag försöker få mina tankar bort på annat för att slippa gråta igen, jag måste orka rycka upp mig lite, komma igen, jag behöver ett andrum, jag behöver vila mitt inre, slippa tänka en stund.

Saknar dig så gränslöst mycket Kim och det gör så ont att mista dig.

Jag älskar och saknar dig tills mitt sista andetag för då kommer jag efter Dig.

Mamma

http://www.youtube.com/watch?v=Hlylo0Ri7rw

Min son var duktig och han var en härlig hip hopare, han gillade rapmusik och rappade själv, jag var så stolt över att höra honom, nu så får jag i alla fall höra hans röst och det känns bra, önskar bara jag kunde höra den varje dag i det levande livet.

http://www.youtube.com/watch?v=ZyreTKh9bqU

Jag har dessa två låtar att lysnna på och på den andra sången här börjar min son sjunga, så ni kan skilja på sångare för de är 2 stycken som sjunger.