Solen skiner, jag måste varit utmattad för jag sov till över 11 och jag vaknade med en kraftig huvudvärk, jag har haft det nästan varenda dag sedan du försvann nu.

När jag kom ned stod det folk på gården för att hämta hö, jag känner mig inte bekväm med springet som är här av hyresvärden och av folk han känner, kanske är det stillheten som borde finnas här som inte finns, jag har tom funderat på att sätta mig i en lägenhet slippa klippa gräsmattor slita med allt som finns runt omkring mig, bara få vara, skriva, blogga.

Jag vet inte, egentligen så vet jag varken ut eller in just nu så det är bra med det.

Har ingen inre ro inom mig alls.

Ena stunden helt tom, andra i panikångest, känns som man inte ska få luft.

Sorg, återhämtningsförmåga- känns verkligen inte som att jag har någon alls just nu, jag som alltid varit så stark, men tiden rinner på som en flod rinner, tiden bara rinner förbi för alltid, på samma sätt som du försvan då du tog ditt liv älskade Kim. Du bara rann förbi mig, försvann för alltid.

Herregud allt jag trodde du skulle göra i ditt liv, jag tog dig för given, hur kunde det få ske, älskade lilla Du, hur kunde jag bara gå och tro saker om vår framtid, jag borde ju ha levat Just Då.

Jag bär sådan ångest inom mig, det är så svårt, det är så starkt och det sveper i väg mig som en tromb tar med sig hus. jag önskar ju Kim att jag varit mera vaken, mera rädd om dig, varit mera med dig på riktigt, gett dig mera tid, jag önskar en massa som aldrig kan ske, men jag bär ju sådan ångest över att vår framtid aldrig kommer att ske.

Jag skriver sakta på din bok och det känns bra, jag har en tanke på dig i allt jag gör, i hela min dag.

Jag tänder mina ljus, de lyser ständigt för dig. Jag undrar ibland vilken symbolik de vill ge, de är så viktiga så något måste ske, kanske är de en länk till dig, kanske kan du verkligen känna dem, älskade lilla hjärtat.

Jag måste haft en mardröm i natt, jag har tvinnat och farit runt och runt, men jag minns inga drömmar längre, tabletterna tar bort dem. Jag läser en bok om drömmar just nu och jag saknar mina även om de ibland kan vara svåra.

Jag får ge det tid, jag får ta en dag i taget, då orkar jag en bit på väg och jag hoppas det blir bättre, jag måste tro att jag blir bättre igen, men just nu är det så tungt Kim, att mista dig är så tungt.

Tänker så ofta på det vi inte har mera, på det som inte kan bli och det blir så tungt inom mig, men jag kan bara inte låta bli, jag sörjer framtiden.

Jag vet att jag borde glädjas den, men den skrämmer mig, känns som att jag ska släppa taget och bara försvinna där i, att inget betyder någonting mera.

Jag är så vilsen, ledsen ingenting spelar roll, det känns som om allting är över, det längsta jag kan titta är husvagnen, den ger trygghet, en liten framtid.

Fattar inte men jag vill inte ha en massa folk runt mig känner mig inte trygg, vill ha egen atmosfär, det får kännas hur tokigt det vill jag kan ändå inte göra något åt det. Det bara ÄR.

Att mista sitt barn, det är värre än det värsta man kan inbilla sig av ondska, av smärta, av allt som finns där i.

Jag önskar jag slapp alla svarta tankar som fyller mig, men jag kan inte hjälpa det för de bara kommer, du tog glädjen med dig på din resa älskade lilla Kim, lämnade mamma att dö inombords. Jag känner det som att dö en bit inombords, jag har så svårt att förstå - Du är faktiskt borta Kim, idag, i morgon, för alltid och det gör så ont att jag ibland vill dö.

Men så tänker jag på de som behöver mig, jag stannar, jag hämtar lite kraft, tack gudskelov för att de finns alla som älskar mig, för jag kan inte ge dem den smärta du gett till mig, att mista Dig är så hårt, inget kan någonsin göra mig så illa mer. Konstigt att det var just du som var så mån om oss alla som gav oss den smärta som är så otroligt svår att fatta, du ville oss alltid gott, men du gav mig smärtan som får mig att drömma mig bort till Nangijala med dig. Det är inte rätt.

Vi skulle haft ett liv här tillsammans Vi alla, du och jag.

Herregud vad jag saknar dig mitt älskade lilla barn, ja du blev 17 år men för mig var du lillen och så får det vara. Du är så älskad, du är så förbannat saknad.

Mamma

 

Chatrine

7 april 2011 16:05

Åh jisses,
jag beklagar verkligen!!!!!
Kan inte sluta gråta när jag läser din blogg.
Har en dotter på 3 månader,
kan inte försöka förstå ens,
går inte!
Om du vill prata,
även fast vi ej känner varandra så finns jag här! <3
Kramar

http://chatrines.bloggplatsen.se www.chatrine86.b

Tove Birkeland Brandt

7 april 2011 16:23

Jag vill tacka dig från mitt hjärta för din medkänsla och för att du kontaktat mig. Kramar om dig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...