Har suttit på nätet så gott som hela dagen, ja förutom då jag hämtat in tvätt eller promenerat en tur på 50 minuter.

Maken har bjudit på middagen en köttgryta som smakade jättebra och ris till denna.

Det är en lugn dag, men så gnager det oroligt inom mig, saknaden som tär, bilder, rytmen av blodet som åker runt i kroppen, jag kan känna pulsslagen, do dok, do dok

Saknar dig Kimpan, HK, Kimson, Trane, Kim mitt kära barn du kallades vid många namn. Jag tror inte jag har slutat vänta på dina små meddelanden ännu, inte dina små rara sms. Jag hade rensat telefonen strax innan du dog, så jag har dem inte kvar känns så fruktansvärt jobbigt att tänka på att jag raderat dina ord. De är så fruktansvärt viktiga nu älskade lilla Kim, men jag visste ju inte du skulle ge dig av så här, trodde tiden var min vän.

Vi sköt till morgondag det vi skulle göra så nu finns inte tiden alls mera, det är så surt, det gör så ont. Jag önskar jag slapp leva. Jag har sådan ångest över allt det jag inte gjorde, om jag bara tagit tag i allt jag tänkt och inte bara väntat på en annan dag. Nu har vi inte varandra mer och dina sms är borta, telefonens display har tystnat nu, älskade Kim sorgen väller över mig nu. Kan inte fatta att det skulle gå så här, aldrig hade jag trott du ville dö. Du sa till mamma det är bra, helt ok, men ändå....

Jag är sorgsen, jag är trött i min själ, livet har fått en beska som tär och tär och tär.

Varför, Kim gjorde du så?

Jag vet att jag frågar det om och om igen, men vad annat kan jag göra. jag väntar på ditt svar. Vet du att jag saknar det du gjorde för att irritera mig, ropade mamma, mamma, mamma, mamma om jag inte svarade direkt. Nu ropar du inte på mig mer, Helvete......

Kramp, en inre kramp, jävla kamp för att leva ett liv utan dig. Det är det enda jag inte vill, jag vill inte vara här utan dig. Mammor ska dö först.

Jag ältar saker, jag minns inte ok, jag är trög i huvudet, jag kan inte göra en enda grej, jag orkar inte.

Jag som var så stark och glad, nu är jag inget av mitt forna jag. Livet slog så fruktansvärt hårt, det kunde väl varit nog, jag orkade inte mer, snälla Kim jag ber. Ge ett tecken om ett annat liv, visa att du finns där och att du känner att jag behöver dig, jag ber, jag ber, jag ber....snälla.

Den matthet jag känner ger mig trots allt frid, jag är så liten i en bister tid. Sliten i själen, vill bara vila, lägga mitt huvud ned. Jag vill tro Kim, på att du finns där för mig, att du visar att du älskar mig. Du är min älskade ängel nu så nog fattar du att trösta din lilla mamma.

Saknar dig vanvettigt mycket, sorgen har sönder mig inuti, jag har tappat greppet. Jag älskar dig ju så varför valde du döden älskade Kim, varför?

Mamma

 

Kia

19 april 2011 21:07

Tänker på och känner med dig. Oj vilken smärta. Stor kram okänd Kia

Tove Birkeland Brandt

20 april 2011 12:09

Vill tacka dig Kia. Kram

 

Helena

19 april 2011 21:54

Jag följer din blogg varje dag,lär känna din son mer för varje dag som går genom dina ord. En underbar kille med sitt funktionshinder likt min son har. jag lider med dig att han valde att lämna vår jord för att åka vidare ut för oss i det okända. Min son har Adhd och har jobbigt just nu vi kämpar med en dag i taget,mot alla misstolkningar,vreden som finns där mot alla som inte förstår honom osv...Usch vad jag lider med dig,för som du skriver..vi mammor ska dö först...före våra barn..våra älskade barn. Men jag tror på att han finns där,närheten av dig varje dag,ser allt du gör,inte gör och ser till att du andas vidare för resten av familjen. Han är din ängel vid din axel som puffar på dig varje dag. Hoppas du snart får lite mera ro,sänder massor av kramar till dig och din familj//Helena

http://www.bloggplatsen.se

Tove Birkeland Brandt

20 april 2011 12:09

Tack dina ord värmde mig, ja det är svåra situationer funktionshindren sätter upp för oss både som föräldrar och som barn med hindret. Man tar inte alltid rätt steg och ibland kan det vara försent att göra det man tänkt.
Jag hoppas ni klarar av era svårigheter, det är inte lätt att mötas av den fördömande världen som vi lever i. Kramar om er båda

 

Annica

20 april 2011 00:40

Styrkekramar till dej!! Förstår vilket helvete du går igenom...

http://www.pillabrita.bloggplatsen.se

Tove Birkeland Brandt

20 april 2011 12:06

Tack

 

Caroline C

20 april 2011 07:28

Bästa Tove!
Idag ska du till kuratorn och jag vill bara skicka en hälsning och tala om att jag tanker på dig.
Hoppas att allt går bra idag och att du får en bra kurator som kan hjälpa dig.
Hoppas även att det kommer att kännas lite bättre efter besöket.
Du vet att vi är många som tänker på dig!

Varma kramar från vännen
Caroline

Tove Birkeland Brandt

20 april 2011 12:06

Tack Caroline, det blev en session med 1 timmes gråtande, uppslitande händelser, det känns enormt jobbigt att berätta allt från början. I morgon är det läkardax och jag ska se om han sjukskriver något mera, kuratorn pratade på en 90 dagars acceptans från sjukkassan, får se. Jag är inte redo att kastas ut vanliga livet ännu.
Kram och tack för att du finns Caroline

 

Rebecka

20 april 2011 10:21

Hej!

Jag blev väldigt berörd av att läsa din text om din son och dina känslor angående detta. Jag kan inte på något sätt leva mig in i detta men tänkte berätta en sak som handlade om det du skrev om i slutet på texten.

"Jag vill tro Kim, på att du finns där för mig, att du visar att du älskar mig. Du är min älskade ängel nu så nog fattar du att trösta din lilla mamma."

Jag har själv upplevt att de döda som man älskar väldigt mycket och som man tror finns där runt en kommer att visa tecken på det och dom kommer att göra det när du behöver det som mest.
Jag förlorade min morfar drastiskt för snart 3,5 år sedan och han bettyde allt för mig. Sedan några månader efter att han dog så har jag fått flera tecken på att han finns där runt mig och att han tittar på mig.
Ett vanligt tecken som jag får är rysningar och känslan av att någon tittar på mig.
Om du skulle få denna känslan att du ryser till och att det känns som att någon är där, säg då precis allt du vill säga till din son för då är han där och han är där för att ni älskar varandra.

Hoppas det kunde hjälpa något

//Rebecka

http://workingdog.bloggplatsen.se

Tove Birkeland Brandt

20 april 2011 12:04

Tack Rebecka, jag ska tänka på det. Jag brukar känna något kylande ibland så kanske är det min Kim. Kramar om dig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...