Det är något som slagit mig att en tid hos en kurator är tidsbestämd det är så tokigt, det tar ju tid att veta vart man ska börja, tid att komma igång, tid att orka tala och så efter massor av gråt och snörvlande så kommer man då äntligen igång lite och då tittar kuratorn på klockan och säger: Ja då får vi sätta punkt här och så kan vi titta på en ny tid. Känns jobbigt, visst vet man, förstår att de har tider att passa men det är svårt att börja prata och då man gör det ja då ska det vara stopp.

I alla fall drogs det upp så mycket vid besöket idag att jag suttit och snörvlat, torkat tårar, man känner sig helt uttömd, de inre krafterna tar slut. Jag har ingen ork längre, jag är energilös.

Men jag behöver titta på känslorna, jag behöver förstå allt, få andra synsätt, herregud hela mitt liv är ju ett kaos. I bland måste man fundera på varför man föds alls till en värld som är så kall som den vi lever i.

Att acceptansen för sjukskrivning inte finns, att man ska sluta sörja lika lätt som man kan knäppa på en offknapp, jag förstår inte att det kan vara så. Min son är död och de som jobbar med sådana ärenden borde vara de som själva mist annars tror jag aldrig man verkligen kan förstå.

Kuratorn sa att sjukskrivning kan vara svårt att fortsätta få då sjukkassan har en 90 dagars gräns och sedan ligger de på i arslet på läkarna, så då kände jag som individ att jag har ingen plats, ingen förståelse, den når bara ut i 90 dagar. Så vad ska jag då göra sen? Jag mår inte ett dugg bra, jag har mist min son, mitt arbete allt detta sedan i Januari. Ska jag då gå ut på en arbetsplats trots att jag mår så psykiskt dåligt att det tom är svårt att gå ut och handla, att jag kan känna att jag vill vända för det står för mycket bilar på parkeringen, jag orkar inte träffa folk. Uppslitande kamp om en rättighet. I morgon ska jag träffa läkaren som jag ska ha, får väl se om han följer 90 dagars regeln, men då vet jag inte vad det blir av lilla mig.

Det ger ångest bara att vara osäker om ifall jag kan bli friskskriven, att de tycker det ska va nog, jag är inte frisk, men det syns inte på några prov.

Det syns inte på mitt utseende, men jag är trasig inuti i själen.

Jag klarar bara inte av att gå ut och visa att jag klarar saker, sättas på prov, mitt yrke är stressigt och jag har inte orken att stressa nu, huvudet hänger inte med, all ångest, all den prestation som man tvingas ge, det finns inte med där nu. Om jag haft min gamla arbetsplats att vila mig på då hade det varit tryggt, nu ska jag ut bland nya människor, nya intryck, Nytt allting, jag får panikångest.

Det värker inuti och att förklara allt det här, tar den lilla energidepå jag har. Jag är bara en människa, jag är en sörjande mor, mitt barn har dött. Det har inte gått så lång tid, det är bara 3 månader och 18 dagar sedan han dog.

Herregud, vart har den tiden tagit vägen, det känns som igår.

Älskade lilla Kimpan, jag hoppas du fick din frid och att änglar smeker din kind, för det är något mamma inte längre kan.

Älskar och saknar dig i evighet älskade Kim

Mamma

 

Terese

20 april 2011 13:30

Hej igen!

Det där låter inte alls bra, jag är av den åsikten att du skall få ta den tid du behöver och inte bli skuffad ut på arbetsmarknaden bland med nya människor, när du helt enkelt inte klarar av det ännu. 90 dagar är alldeles för kort tid för att komma över något sånt här, det borde väl vem som hellst förstå, även de som inte går/gått igenom samma som du. Hoppas verkligen att din läkare förstår dig och ger dig den tid du behöver för att diskutera.

Styrkekramar

http://tequilatiifa.blogspot.com

Tove Birkeland Brandt

20 april 2011 16:48

Ja jag hoppas det jag med. Kram

 

Caroline C

20 april 2011 14:49

Det är inte lätt att leva och dessutom bära på en sorg.
Som du själv säger att det drogs upp mycket vid besöket hos kuratorn.
Det är mycket som man lägger undan och inte vill tänka på för det gör så ont men ibland rinner det över.
När det sedan plockas fram så kommer ju allt det obehagliga upp till ytan.
Jag minns väl själv hur jag mådde efter mina besök hos en psykolog.
Det var både ilska och gråt och man förstår inte vad som är meningen med det hela och som du skriver:
”Men jag behöver titta på känslorna, jag behöver förstå allt, få andra synsätt, herregud hela mitt liv är ju ett kaos.”
Det där fick jag också höra och jag blev bara förbannad.
Ett tag tänkte jag inte gå dit eftersom jag tyckte att det inte gav mig något men efter några gånger så började det att hända något.
Man blir helt slut efter ett sådant besök men det kommer troligen kännas lite bättre redan i morgon.
Det sorgliga är att du inte kan få vara sjukskriven men de kan ju inte begära att du ska jobba heltid om du nu måste jobba.
Trots allt finns det ju de som är sjukskrivna längre än 90 dagar och det är ju inte omöjligt att du tillhör dem som får vara sjukskriven längre.
Så försök att inte ta ut något i förväg om din eventuella sjukskrivning.
Det blir ändå aldrig riktigt som man tänkt sig.
Till din fördel så går du ju hos en kurator nu vilket borde räknas som en behandling något som du ska berätta för doktorn.
Jag håller tummarna för dig i morgon att allt ska gå bra!

Många tröstekramar
från vännen Caroline

Tove Birkeland Brandt

20 april 2011 16:47

Ja du har så rätt vännen, jag ska vänta med sorgerna tills i morgon då jag varit iväg och sett vad läkaren har att säga till mig istället, jag hoppas ju att man ska se att jag behöver lite mera tid, om inte då får jag klara av det på något sätt, jag har ju klarat mig hittills. Kramar Dig

 

Annelita

21 april 2011 09:09

Läser och förstår att du som redan är trasig i själ och hjärta slits itu ännu mera.

90 dgr, är det tiden man får att sörja sina barn? Finns det verkligen en tidsram som säger att om 90 dgr så är du glad och framåt och redo att ta itu med nya utmaningar.
Det är så sjukt så jag blir mörkrädd.

Jag hoppas verkligen för din skull att du får en läkare som hjälper dig i detta. Du ska inte behöva bli mer trasig i dig själv än vad du redan är...meningen är väl att du ska läka.

Många kramar!

http://giraffen83.bloggplatsen.se/g

Tove Birkeland Brandt

21 april 2011 09:59

Tack för din medkänsla, jag håller mina tummar att läkaren kan förstå att jag behöver mera tid, ska dit i em så det känns ångestfyllt just nu. Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...