Idag har vi varit ute på en hel massa saker, först ut var vårdcentralen där maken skulle lägga om handen igen och träffa läkare för bedömning av sjukskrivning, själv satt jag i bilen och läste i en bok jag börjat läsa för att förstå min sons val. Boken heter "Mörkret faller snabbt, Till självmordens förståelse" av: Kay Redfield Jamison, det är egentligen en studentlitteratur så den är ingående och förklarar olika saker så det känns skönt att läsa den för att slippa den malande frågan om varför, eller för att lätta lite på min skuldbubbla. Jag behöver förstå hur man kan som 17-åring välja bort livet och ge sig av från alla dem som finns kvar och älskar en. tror inte jag accepterat ännu att min älskade Kim valt att göra det för jag vill att han ska vara kvar här på jorden med mig, jag har behov. Är det fel att tänka på sig själv nu? Det känns som om det är fel i bland, jag kan få skuldkänslor när jag tänker på att jag behövde Kim, att jag vill att han ska vara här för min skull.

Så tänker jag på Kim, att han  måste  ha mått så dåligt att han valt att ge sig av, jag vet inte om han ville göra det egentligen för han var alltid mammas kille, han skrattade, han log och han var glad av sig, så varför hände det? Jag frågar mig detta varenda dag, jag ber till Kim att han ska ge mig svaret så jag kan finna frid, men svaren de uteblir.

Jag har alltid trott på en andevärld, att de man älskar kan besöka oss, nu ber jag Kim att göra det, att låta mig känna hans kärlek för jag behöver den.

I alla fall efter vårdcentarlen for vi vidare till däckverkstaden och fick på nya däck på våran bil så nu kan man köra runt den igen och så ska det bara vara till att besikta nu. Sedann var vi en tur till blomsterhandeln för att få tag på en röd klätterros till Kims plats men det skulle komma in till helgen först så vi får fara tillbaka då och se om det kan bli en och så var det ett besök till banken, ett till apoteket och ett till affären. Vi köpte oss gröna foppatofflor att ha i husvagnen, lite mumsmums som ska med ut dit och annat smått som jag packat ned i en kasse nu.

Väl klara med alla saker som vi var tvungen att uträtta så gav vi oss av en tur till min dotter Helena för att fika lite och vi tog med oss en toscakaka, vilket smakade jättebra. Väl hemma igen slog jag på datorn och möttes av massa underbara medmänniskors kommentarer så det värme gott inuti. I morgon är det tid för ett uppslitande samtal igen för då ska jag träffa min kurator igen, borde själv tänka ut vart jag ska börja för det är så svårt att komma igång, fast att man har så mycket saker som gör ont inom sig, så mycket man behöver prata om. Min älskade lilla Kim, all saknad, all den smärta som föreligger sedan hans död, alla dessa skuldkänslor som man bär inom sig, allt detta som man tror sig så här i efterhand  klarat ändra på om man tänkt annorlunda, tagit en annan väg i korsningen. Jag vet inte, tårarna har fastnat inombords nu, värker, gör ont, jag ville så mycket och nu blir det inte mer.

Jag har hamnat i ett helvete så är det, varför är man efterklok?

Varför tror man sig kunna se allt så klart när man väl har facit i hand, jag kan ju aldrig få Kim tillbaka det är så jävligt, det är så svårt men det är ju så det är.

Jag vill inte befinna mig här, vill inte må så dåligt, jag vill inte sakna i resten av mitt liv, jag önskar hela tiden det fanns ett sätt att blåsa liv i honom igen, att han kunde komma hem. Allt svek han måste känt, svek från mig för att jag inte fattade att han mådde dåligt, herregud, jag svek min son jag förstod inte ett dugg.

Vad är en framtid då ens barn har tagit sitt liv, ett underbart barn har släckt sitt liv för alltid?

Vissa dagar hatar jag mig själv, verkligen hatar, jag hatar att leva, hatar att inte fatta... Så vissa stunder förstår jag ju att han lurade oss alla att tro att allting var bra, att han hade det fint, att det var OK som han själv sa. Min älskade lilla gubbe, tänk om han bara en enda gång hade sagt - Mamma jag mår inte bra, jag hade gett mitt liv för honom, men han sa inte de magiska orden och jag står kvar.

Det är tungt att ro på dödens hav, men jag tar mina årtag varenda dag, jag är här fast jag egentligen vill ge upp, följa efter och vara med Kim.

Livet har nog bara bestämt sig för att var avigt för mig, det känns så vissa stunder när mörkret tar över dess innehåll men det är klart att jag har min make, mina barn och barnbarn, men Kim saknas för alltid och det betyder att jag aldrig mera blir hel. Den tomhet som jag känner är förkrossande, den är så fruktansvärd, jag vill ha en mening och min mening var Kim.

Jag kommer ju alltid att sakna Dig lilla hjärtat, alltid finns du med i mammas hjärta, jag älskar dig för evigt... Mamma

 

Sara Huffman

26 april 2011 18:27

fin ros! Du måste älska din son! Jag har två söner. Ville (15 år) och Hannes (23 år).
Jag var nära att mista Hannes när han var 18 år. Det var hemskt! Hans pappa (vi är skilda) var helt onykter när han körde Hannes till fotbollsträningen! Det slutade med att de tog körkortet!

Hannes liknar faktiskt Kim lite :-)

Många styrkekramar från Hannes, Ville och mig :)
Sköt om dig!

Tove Birkeland Brandt

27 april 2011 12:23

Tack från mitt hjärta och jag log då jag kände din kärlek till dina söner. Krama dem och Carpe Diem.
Vi glömmer så lätt att livet är skört och att det inte finns garantier för evig lycka, så jag förstår nu att man måste stanna upp känna livet. Stora Kramar till er alla

 

Caroline C

27 april 2011 08:40

Finaste Tove!
Så glad jag blev att boken:
Mörkret faller snabbt : till självmordets förståelse
av Kay Redfield Jamison
som jag tipsade dig om kanske kan hjälpa dig ytterligare en bit till på vägen.
Och som du skriver få svar på olika frågor och slippa bära allt för mycket av skuld.
Den andra boken som jag tipsade dig:
Du borde vara här - Min brors självmord
Av Jesper Bohm
Den har jag själv skaffat nu men som du vet går det inget så bra att läsa just nu av en viss anledning.

Jag tror att din blogg har öppnat en ny värld för många av oss.
Du bjuder ju verkligen in oss i ditt liv och som fått i alla fall mig att tänka till och har lärt mig ännu mera om livet.
Det är bara så trist att några inte kan visa respekt för andra utan måste häva ur sig en massa oförskämdheter.
Kanske de innerst inne tycker att du har en för fin blogg och att du har fått för mycket uppmärksamhet av oss andra som de själva saknar på sina bloggar och måste därför utmärka sig på din blogg.
Men vem vill följa deras bloggar?
Man kan knappast inte få så respekterade svar som vi får ifrån dig.
Jag beundrar din styrka att kunna svara dessa idioter för egentligen borde de inte få finnas med överhuvudtaget.
Samtidigt vill jag tacka dig för din fina blogg och att du har bjudit in oss i ditt liv.
Ett liv som inte är så lätt just nu och vi som följt dig en längre tid förstår att det inte varit så lätt tidigare heller.
Men kämpa på Tove för vi är några som står bakom dig och som seriöst vill följa dig vidare på din väg.

Många tröstekramar
Från vännen Caroline

Tove Birkeland Brandt

27 april 2011 12:15

Kära Caroline
Så underbart att höra av dig och jag vet att det just nu är svårt för dig också. Jag har köpt båda böckerna du tipsade mig om och läste ur den du nu köpt dig på en dag, den andra boken läser jag nu och den har mycket psykologiska aspekter, en mycket bra bok.
Jag glädjs så åt att höra ifrån dig, dina varma ord som lyfter mig.
Jag vill vara snäll och svara alla som går in här på min blogg, jag tycker så mycket om mitt lilla ställe, det ger mig kraft att orka och att skriva här om mig och om min älskade Kim det gör mig gott. Jag bryr mig inte om de som går hit och dummar sig, egentligen beklagar jag deras okunskap och illvilja mot en medmänniska, det biter inte det de skriver och att de gömmer sig bakom anonymitet eller falska alias. Jag har så många i min egen släkt som skulle kunna tänkas vara någon av dess skribenter och jag vet i mitt hjärta att de har fel. Min sorg kan de inte ta över, min sorg känner inte dessa människor.
Jag fortsätter skriva här ute, jag fortsätter älska min son som nu är en vacker ängel i den blåa himmel ovanför oss alla, inget kommer att stoppa mig, min son ska leva vidare i hjärtat på de som läser min blogg.
Jag har ju valt att dela med mig av sorgen då jag vill att andra ska se hur svårt det är för det finns de som vill veta, de som behöver en jämlike och jag vill ju att man ska motverka självmorden inte gömma dem bakom fasader. Kim ska finnas kvar i andras medvetande för då får han ännu lite mera liv.
Jag är så glad för dig min underbara vän. Kramar om dig

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...