Bea

28 april 2011 01:45

Hej igen!

Jag följer din blogg, varje dag, har t o m länkat den så att jag snabbt ska hitta den.

Det du går igenom måste vara det värsta en människa kan uppleva och jag tycker att du är JÄTTESTARK som kämpar på som du gör!

Låt ingen jäkta på ditt sorgearbete! Låt det ta den tid det tar! Själv hade jag förmodligen blivit liggande i åratal och den som bett nig snabba på och gå vidare, hade jag nog låst dörren för.

Jag tycker om att titta på de fina bilder du lägger ut på Kim, minnas honom.

Sänder åter lite värme, lite styrka. Och anklaga inte dig själv! Du har gjort ditt bästa, du har älskat honom och älskar honom fortfarande.

Med Vänlig Hälsning, Bea (En av Kims gamla lärare)

Tove Birkeland Brandt

28 april 2011 11:27

Tack snälla Bea, jag är glad att du tittar in till mig för du kände min Kim och det känns så bra att veta att du ser honom. Jag är fortsatt sjukskriven och det får ta den tid som behövs jag har förstått nu att jag inte kan rusa igenom detta för då jag provade slog det ut mig.
Saknar min älskade Kim så mycket och det känns skönt att låta andra veta att han levat med oss alla på denna jord vi andra står på.
Kramar dig Bea och tackar från mitt hjärta

Gunilla

28 april 2011 08:13

Hej Tove! Jag vill bara säga att jag läser din blogg. Ser ju på fb när det postats nåt nytt.
Jag började också blogga några månader efter min sons död och det har hjälpt mig mycket att få skriva ner tankar och känslor. Jag hoppas att du snart slipper "onda" kommentarer. Ingen är ju tvingad att läsa din blogg och den som skriver en massa skit kan inte själv må så bra.
Så blogga du på...
Många änglamammekramar från Gunilla

Tove Birkeland Brandt

28 april 2011 11:24

Tack Gunilla
Ja jag fortsätter att blogga och det hjälper mig och att man skriver dumma saker beklagar jag bara, jag tycker det är synd att man gör så, men ingenting som jag egentligen bryr mig om. Det är ju min terapi att vara här ute, att skriva om Kim och om mina känslor och det känns bra att andra ser vad man går igenom och att de får möjlighet att veta att Kim levde här med oss andra. Kramar om dig Gunilla och tackar för dina varma ord

Pernilla

2 maj 2011 09:41

Hej!

Du verkar vara en UNDERBAR Mamma och, försök ta det till dig, men det är INTE ditt fel eller din skuld att Kim valde att inte längre leva. Som förälder som älskar sina barn har vi så vanvettigt lätt att ta på oss SKULD SKULD SKULD för ALLT som händer dem, eller val de gör; stora som små........ men det är faktiskt FEL. Vi KAN inte veta exakt hur de tänker el känner hur mycket vi än pratar, tjatar, "snokar".
Jag känner så starkt med dig och önskar att du visste hur många vi är som tycker att du är FANTASTISK och STARK och måste försöka orka leva DITT liv tills du en dag träffar Kim igen!
Tittar på bilderna av honom; en sådan otroligt snygg och levnadsglad kille han ser ut att vara. STARK personlighet. Ofta är det ju de som är känsligast och har minst "hård hud" för att orka med den här tuffa världen.

Jag lider med dig i detta nu, men hoppas att du släpper taget om dina känslor inför din Skuld. DET VAR INTE DITT FEL.
Ditt Liv blir aldrig som tidigare, men det blir ändå DITT Liv. Vad tror du Kim hade önskat? Säkerligen INTE att du valde bort DITT Liv genom att känna skuld för att han gjorde SITT val.

Kim FINNS ju någonstans och har det bra. Och ni kommer att träffas igen och ha evigheten tillsammans. Men fram tills dess så MÅSTE du försöka släppa Skuldkänslorna och försöka släppa in ngn form av Glädje i ditt liv. Verkligen inte lätt, men den enda vägen FRAMÅT.

Önskar dig Tröst och Glädje och att du nu försöker leva DITT liv som innehåller att Kim inte finns HÄR och NU. Men när du LEVT ditt liv, så kommer ni att ses igen.
Känner så otroligt starkt för och med dig,

Pernilla(sliten gammal Morsa)
i Lund, Skåne

Tove Birkeland Brandt

2 maj 2011 10:51

Tack snälla Pernilla dina ord värmer så i min inre kyla, jag kan bara inte hjälpa att jag tar på mig skuld, jag önskar jag slapp, men jag kämpar på, jag ska ta mig framåt och leva det liv jag har nu, säkerligen kommer jag att blicka bakåt massor men jag ska leva mitt liv, bara att det som smärtar mest lagt sig men just nu så känns livet så orättvist. Idag ringde man från kyrkan och det är nedsättning av Kim denna Onsdag så kanske vill du tända ett ljus för oss den dagen. Tackar dig från mitt hjärta att du skrev till mig och jag vet att Kim inte velat se mig så här så jag försöker verkligen att hitta en ny stig att vandra på. Kram

Cissi

2 maj 2011 17:22

Hej vill skicka en styrke kram till dig. Kan inte föreställa mig din smärta, men hoppas att ni nån gång i livet kan komma lite till ro trots detta tragiska...
KRAM!!

Ps. Såg att du hade länkat min gamla blogg, enungmammasdagbok... Tack så mycket blev väldigt glad :D Adressen till min nya blogg står ovanför :DKram

Tove Birkeland Brandt

2 maj 2011 20:28

Tack Cissi och kram