Idag har vi varit ute på en hel massa saker, först ut var vårdcentralen där maken skulle lägga om handen igen och träffa läkare för bedömning av sjukskrivning, själv satt jag i bilen och läste i en bok jag börjat läsa för att förstå min sons val. Boken heter "Mörkret faller snabbt, Till självmordens förståelse" av: Kay Redfield Jamison, det är egentligen en studentlitteratur så den är ingående och förklarar olika saker så det känns skönt att läsa den för att slippa den malande frågan om varför, eller för att lätta lite på min skuldbubbla. Jag behöver förstå hur man kan som 17-åring välja bort livet och ge sig av från alla dem som finns kvar och älskar en. tror inte jag accepterat ännu att min älskade Kim valt att göra det för jag vill att han ska vara kvar här på jorden med mig, jag har behov. Är det fel att tänka på sig själv nu? Det känns som om det är fel i bland, jag kan få skuldkänslor när jag tänker på att jag behövde Kim, att jag vill att han ska vara här för min skull.

Så tänker jag på Kim, att han  måste  ha mått så dåligt att han valt att ge sig av, jag vet inte om han ville göra det egentligen för han var alltid mammas kille, han skrattade, han log och han var glad av sig, så varför hände det? Jag frågar mig detta varenda dag, jag ber till Kim att han ska ge mig svaret så jag kan finna frid, men svaren de uteblir.

Jag har alltid trott på en andevärld, att de man älskar kan besöka oss, nu ber jag Kim att göra det, att låta mig känna hans kärlek för jag behöver den.

I alla fall efter vårdcentarlen for vi vidare till däckverkstaden och fick på nya däck på våran bil så nu kan man köra runt den igen och så ska det bara vara till att besikta nu. Sedann var vi en tur till blomsterhandeln för att få tag på en röd klätterros till Kims plats men det skulle komma in till helgen först så vi får fara tillbaka då och se om det kan bli en och så var det ett besök till banken, ett till apoteket och ett till affären. Vi köpte oss gröna foppatofflor att ha i husvagnen, lite mumsmums som ska med ut dit och annat smått som jag packat ned i en kasse nu.

Väl klara med alla saker som vi var tvungen att uträtta så gav vi oss av en tur till min dotter Helena för att fika lite och vi tog med oss en toscakaka, vilket smakade jättebra. Väl hemma igen slog jag på datorn och möttes av massa underbara medmänniskors kommentarer så det värme gott inuti. I morgon är det tid för ett uppslitande samtal igen för då ska jag träffa min kurator igen, borde själv tänka ut vart jag ska börja för det är så svårt att komma igång, fast att man har så mycket saker som gör ont inom sig, så mycket man behöver prata om. Min älskade lilla Kim, all saknad, all den smärta som föreligger sedan hans död, alla dessa skuldkänslor som man bär inom sig, allt detta som man tror sig så här i efterhand  klarat ändra på om man tänkt annorlunda, tagit en annan väg i korsningen. Jag vet inte, tårarna har fastnat inombords nu, värker, gör ont, jag ville så mycket och nu blir det inte mer.

Jag har hamnat i ett helvete så är det, varför är man efterklok?

Varför tror man sig kunna se allt så klart när man väl har facit i hand, jag kan ju aldrig få Kim tillbaka det är så jävligt, det är så svårt men det är ju så det är.

Jag vill inte befinna mig här, vill inte må så dåligt, jag vill inte sakna i resten av mitt liv, jag önskar hela tiden det fanns ett sätt att blåsa liv i honom igen, att han kunde komma hem. Allt svek han måste känt, svek från mig för att jag inte fattade att han mådde dåligt, herregud, jag svek min son jag förstod inte ett dugg.

Vad är en framtid då ens barn har tagit sitt liv, ett underbart barn har släckt sitt liv för alltid?

Vissa dagar hatar jag mig själv, verkligen hatar, jag hatar att leva, hatar att inte fatta... Så vissa stunder förstår jag ju att han lurade oss alla att tro att allting var bra, att han hade det fint, att det var OK som han själv sa. Min älskade lilla gubbe, tänk om han bara en enda gång hade sagt - Mamma jag mår inte bra, jag hade gett mitt liv för honom, men han sa inte de magiska orden och jag står kvar.

Det är tungt att ro på dödens hav, men jag tar mina årtag varenda dag, jag är här fast jag egentligen vill ge upp, följa efter och vara med Kim.

Livet har nog bara bestämt sig för att var avigt för mig, det känns så vissa stunder när mörkret tar över dess innehåll men det är klart att jag har min make, mina barn och barnbarn, men Kim saknas för alltid och det betyder att jag aldrig mera blir hel. Den tomhet som jag känner är förkrossande, den är så fruktansvärd, jag vill ha en mening och min mening var Kim.

Jag kommer ju alltid att sakna Dig lilla hjärtat, alltid finns du med i mammas hjärta, jag älskar dig för evigt... Mamma

Ärligt talat så chockas jag över att det finns så mycket elaka och illvilliga människor i vår gemensamma värld. Ja jag hajpar min blogg, ja jag skriver om min sorg, och vad är problemet gillar man inte bloggen GÅ UT HÄRIFRÅN. Jag skriver den här bloggen för att själv må bättre, för att hedra min son och för att göra så att så många människor som möjligt skall veta att min son var underbar och att han har levat här med oss andra. Har du åsikter om detta, behåll dem för dig själv och sluta besök min blogg.

Jag har inget vinstsyfte med min blogg, jag har den inte för att bli känd, jag har den för att min son ska få leva kvar i andra människors medvetande. Ni som skrivit en massa skit idag vet ju att han har funnits: Jag vann där! Ni kan inte radera det ur ert medvetande såvida ni inte dör, eller hur. Jag har en poäng!

Min son är värd att uppmärksammas, självmorden och de anhörigas situation är också värd att uppmärksammas, det är en kamp jag aldrig kommer att ge upp och hur ogärna ni ser mig så finns jag och jag slutar aldrig att skriva inte förrän den dag jag har följt efter min son, så enklast för er som uttalat er illa är att ge fan i att besöka min blogg.

Här inne skall det vara Frid, det är som en minnesplats för en död person och har man det minsta hyfs så låter man personen vara på den platsen, ja att ni inte varit kapabla att visa empati visar på okunskap och jag hoppas verkligen aldrig ni själva kommer att befinna er där jag befinner mig idag.

Ni anser er ha rätt att personligen ge er på mig för att jag skriver om mig och min son, Lägg av ASSSÅ är det inte så ni brukar skriva till mig.

Det är synd om er, men att gå in här och spotta är som att gå på en kyrkogård och spotta på gravarna, tänk på det. Den här sidan är skapad av kärlek för kärlek, för min son och minnet av honom och för alla de som mist någon och som har ett behov av att prata eller se att andra befinner sig i samma situation.

Om ni gillar eller inte gillar mitt beslut att hajpa min sida, det får stå för er, men jag kommer varken sluta att skriva om självmord, känslorna i och runt det eller att sluta HAJPA min sida.

Tove

Detta är en dikt jag såg på en sida jag besökte och jag tycker den passar så bra in på det jag känner att jag ville föra den vidare till min sida för dig Kim.

Jag vill att du finns här
när jag behöver dig.
Jag vill att du tröstar mig
när jag är ledsen
Jag vill känna dina armar om mig
när jag behöver trygghet.
Jag vill att du ger mig all din kärlek.
Jag vill torka tårarna
och känna mig lycklig.
Men det går inte så länge jag
inte har hittat dig.

http://www.ensammalejonmamman.bloggplatsen.se

Jag tänker på dig Kim och på livet som du gav upp då du ryckte åt dig döden, Jag tänker på att världen nu har gått miste om en av sina finaste deltagare och jag vet att jag tack vare detta aldrig mera kommer bli den samma, det blir ingen av oss som verkligen tog del av ditt liv. Men jag har haft turen att ha fått föda en så fin människa som dig Kim och det är få människor förunnat att få en sådan vacker gåva.

Jag har ingen aning om varför en ung människa som dig måste dö, men jag hade trott att detta skulle krossa Guds hjärta, men nu vet jag inte om han finns och om han i så fall har ett hjärta. Min älskade son du blev en ängel istället för att vara här med mig och jag kan inte bli ett med det, jag har så svårt att acceptera att du inte ville stanna här och dela ditt liv med oss andra som behövde din kärlek, dina tankar, dina ideér, din kunskap och ditt stora hjärta som fyllde oss alla med glädje och liv.

Jag har blivit sjuk av det här, jag orkar inte mera i mitt liv nu, jag vill ha dig här, du lämnade oss familjemedlemmar och dina vänner att ta itu med ett slags otrolig och ofattbar förlust och skuldkänsla och i ditt självmords efterdyning följer för oss en våg av förvirring och förödelse, som till största delen är bortom all beskrivning. Det är så fel att du skulle dö, för vad Kim?

Jag har ingen insikt i vad som skett. Jag gråter för att du måste ha mått så dåligt då du beslutade göra så här och ingen förstod att hjälpa dig, jag önskar bara att jag fattat att du mådde så dåligt, jag trodde verkligen att allt var okej, att du mådde bra som du sa till mig. Älskade lilla hjärtat, mitt eget hjärta är krossat, jag är ett skal av mitt forna jag och all min glädje är borta, jag saknar dig varenda dag, jag vet inte hur jag ska klara av att ta mig fram, att se en framtid där du inte finns. Jag vill ju inte, fattar du min underbara son, jag vill du ska vara här.

Inga tecken, ingen ro, jag har tappat gnistan, jag har bönat och bett att du ska visa mig ett sätt att tro. Min själ har gett upp, jag har mist dig och nu finns bara kvar att vänta på att evigheten ska ta slut så jag kan se dig igen om det nu finns en värld till, jag har börjat tvivla i min sorg. Du har inte gett mig de tecken jag vill du ska ge för att jag ska vara säker på att vi ses igen. Jag önskar och önskar att det vore så, snälla älskade Kimpan ge mig TRO.

Jag är så otroligt, ofattbart trött, det är tomt och öde i mitt inre, jag bär smärta och saknad, det är allt jag kan känna inne där. Min änglason du har blivit nu, livet har runnit förbi, ingen mera tid står oss bi.

Jag saknar dig. <3 Hjärtat mitt jag älskar dig så mycket, så livet nu blivit grått, snälla lilla Kimpan ge mig Hopp.. Mamma

Ja så starkt jag önskar du vore här, vaknade tvärt och kände en spänning, en laddning som om jag skulle se dig men där fanns ingenting. Så sargat mitt inre blivit av det här, att veta att du är död men att inte helt kunna acceptera att det är så älskade lilla Kim.

Jag ska packa nu för att åka till vagnen igen, vi ska fixa golvet idag och det blir att grilla lite för att få mat i magen då vi är där så vi har fixat potatissallad med vad maken trodde var grön paprika men som i själva verket var peppar. Vi får se hur stark och välgörande den salladen blir att äta och så ska ha med oss bröd också så det blir väl en middag detta med.

Nu läste maken precis om hur en 11 årig pojke överfallits på en camping och satts i hängsnara, han har stått på tå i 10 minuter för att överleva tills dess att han kunnat räddas. Vad är det för en jävla värld vi lever i?

Aftonbladet.se

Så har vi vattenbrist på vår gård, det har sprungit läck hos hyresvärden och vattnet är sammankopplat till båda hushållen. Jippi säger jag bara,  påskafton och inte ens vatten att släcka törsten med, Roooooooollllllligt!

I morgon em ska de komma och laga det tydligen, ja vi har i alla fall lyckats med att göra potatissallad tills i morgon på färdigpotatisar , egen majonäs och massa annat gotta och så har jag gjort marinad till kotletterna så de ligger i marinadpåse nu och gottar sig tills det blir grilldags i morgon vid vagnen.

Skall ordna med golvet i förtältet i morgon så det ska bli skönt att få på plats, så kan man bara få vara sedan. Har letat utemöbler men det kostar alldeles för mycket så ja, kanske finns det någon underbar själ som har utemöbler att skänka bort till mig :-)

Nåja det får väl bero bara så blir det nog bra till sist. Nu ska jag ta och sätta mig och se på körslaget så man får se vem som åker ut denna gången.

Ha en skön påskafton.

 <3Tänker på dig hjärtat, saknar dig om du ändå kunnat komma tillbaka, det är så tomt utan dig, ingenting känns längre bra, jag vill ju du ska vara här och inte i en himmel som jag inte kan nå dig i. Sänder mina påskkramar och hoppas du känner dem <3 Mamma