Det har grönskat rejält här ute, alla vackra björkar har slagit ut, det är ju något konstigt med mig och med björkar de är så vackra, backen står i blom av vitsippor och igår såg jag en skog alldeles täckt av blåsippor, det var så vackert. Jag vet att du hade tyckt om att se det Kim, du hade blick för allt det vackra, du fotograferade en massa, brukade vara en upptäckare, se det som gav lite extra och nu är allt så kallt, du kan ju inte se det jag ser mera, vi kan inte dela bilder och upplevelser längre, det är så fattigt. Varför lilla Kim gav du upp allting, våren hade kommit, du hade fått ny energi så herregud varför orkade du inte hålla ut lite till, du hade ju blivit 18 år och livet hade blivit helt annorlunda vi hade kunnat göra så mycket tillsammans. Att du inte sa som det var, det gruvar mig så, du visste att jag hade hjälpt dig, jag hade pratat med dig och nu finns ingenting kvar, inga drömmar för alla dem har du krossat nu.

Jag funderar så mycket på allt vi kunnat göra, allt du drömde om och jag känner mig så maktlös i allt det här, jag kan inte få dig tillbaka. Jag har sjunkit igenom min egen skyddsbarriär, jag har kommit in i en djup depression sa läkaren, det är så tungt allt. Men herregud du var ju min son, varför kunde du inte stanna. Mamma saknar dig, saknar så det känns som jag ska dö, det är så meningslöst allting, du var ju ett solsken hela du och jag tänkte på dig varenda dag, du gav oss alla kraft att vara glada, det räckte att du fanns. Nu är livet så grått och trist allt som gav mig hopp, ja det är borta. Du tog allting med dig i din andra värld, jag önskar så att jag fick möjlighet att komma dit.

Tittar ut, det är så grönt, ja ska snart åka på påskmiddag och det är några mil att åka dit så bäst att göra sig klar för avgång snart.

Tiden rullar på, men jag står på samma plats, jag undrar om jag alltid ska vara kvar här i sorgens käft, det är så tufft, ett liv utan dig min älskade lilla Kim, den undran son hela tiden finns. Varför då?

Din syster fann en bild till av dig igår så då jag slog upp min dator var det ju det första jag såg, jag blev alldeles varm inuti, du var där, du försökte gömma dig för kameran som du brukade göra. Åhhh jag önskar du vore här.

Mamma saknar Dig, älskar dig i evighet sedan ses vi igen...

Det var så kul för det var en tjej som ville ha hjälp av mig att göra en header till hennes blogg så jag tänkte det kan jag väl göra och så här blev den i alla fall, har skickat den till henne precis så jag hoppas hon kommer att gilla den , den blev ganska kul tyckte jag.

Vi har fått husvagnen på plats nu och satt upp förtältet så det kändes riktigt bra, vi satt ute en stund efter vi var klara och det var så varmt och skönt, så nu är det golv som ska fixas och kanske kan vi få tag på några utemöbler att ha i husvagnens förtält, det är bara så dyrt allting, inte lätt då man är arbetslös och sjukskriven.

När vi kom hem upptäckte vi att det blivit punktering på vårat framdäck, så jävla typiskt va, så nu ska grabbarna ut  sedan och byta till reservdäcket, sedan måste det köpas däck runt om på bilen för de är skitdåliga allihop. Det var väl alla de stora stenarna de fyllt grusvägen med som tog död på däcket, men vagnen står i alla fall på plats nu och det känns kul.

Jag gjorde en snabbmiddag då vi kom hem, äggnudlar med sweet and soursås i och fransk dressing, samt kokkorvar det blev snabbt klart och gott med.

Ännu mera önskar jag att du kunnat vara med nu Kim, njutit på campingen, följt med oss ut, det känns så tufft att du inte finns längre, jag mår så fruktansvärt dåligt, trodde ju så klart vi hade all tid i världen att göra saker på.

Nu så sitter jag här istället i ensamhet, i sorg och förtvivlan.

Mitt barn, hur kunde du göra så älskade lilla Kim? Har inte fått fatt på någon ros ännu men det ska bli, du ska snart få din röda ros.

Jag saknar dig för all framtid, jag älskar dig i evighet. Mamma

Jag håller på och plockar fram saker som vi ska ha med oss i husvagnen, micro, kokplattor, bordsgrill, bord, stolar, mat och sedan ska det bära av till campingen med vagnen och för att ställa upp den inför sommaren. Vi ska sätta upp förtältet idag också och få allt på plats så det känns bra. helena och Robin är på plats så snart ska vi börja ösa in sakerna som ska med på turen. Plocka i och plocka ur och få en massa på sitt ställe.

Sedan ska vi fara iväg och ställa upp vårt älskade sommarställe.

Jag fick ytterligare sjukskrivning då jag lider av depression så det känns skönt att inte ha det hängande över mig just nu.

Vi tog en tur ut och tittade på Aplungen igår och det var jättefint och det blev lite fridfulla kort. Ett favoritkort blev det på mig och maken..

Ja jag får ta och packa ihop nu så vi kommer iväg så bloggandet får ligga på hyllan tills dess att vi fått husvagnen på plats.

Jag vill passa på att ge alla er som läser min blogg, som kommenterar, som följer min kamp en stor påskkram och tacka er alla från mitt hjärtas djup, ni gör skillnad i mitt liv och den medkänsla ni visar är underbar. Tack och ha en riktigt Glad Påsk/ Tove

Var ute och morgonrastade Buddy min Rottis och såg att gräset börjat bli grönt nu, förstår att jag tappar en hel massa det här året, jag hinner inte se att saker sker runt mig, jag sörjer Dig Kim och det är så tungt allt att jag helt enkelt inte ser det runt omkring som att snön är borta och gräset börjar grönska nu. Tittade ut och såg att även björken grönskat. Jag är fortfarande så avtrubbad, trög i tankeverksamheten, svårt att lyssna när folk pratar, svårt att koncentrera mig, till fakto så är det bara bloggandet som går bra.

Det har blivit påsk och jag är inte speciellt glad i den högtiden alls längre, jag pyntar aldrig och i år hade jag ändå inte orkat så det kvittar ju.

Men jag vill ändå säga Glad Påsk till er alla som läser min blogg.

Jag önskar att jag orkade uppleva saker, att jag vore hel, att du Kim vore här, för jag vill inte må som jag gör, jag vill verkligen inte vara så svag. Det finns så många runt mig som behöver mig, som behöver den glädje jag en gång bar.

Herregud det känns ju som en evighet sedan du dog, jag vill inte tänka på att sakna ett helt långt liv, hur ska jag orka med att sakna dig varenda dag i resten av mitt liv, när jag bara vill att du skall vara här.

Tänker på din bror, saknar det vi inte får, saknar allt det som inte blir, om han bara visste att jag älskar honom med, tror så illa om mig i stället.

Men det går inte tvinga sig på någon så jag får vänligt låta bli, men jag älskar honom i alla fall, det kan ingen ta ifrån mig.

Tiden rinner förbi, men jag har ingen energi, jag borde ta itu med vikten nu, mina knän värker, mina höfter värker och jag är stel. Ska prata med läkaren om detta också idag om jag får tillfälle, vi får se kanske inte rätt att fråga om det nu med det andra, jag är så vilsen.

Rädd för framtiden, du finns ju inte med där i så vad ska den fylla din plats med, ska jag alltid känna tomhet i mitt liv eller går det bort efter tillräcklig tid?

Jag är inte van att sörja, jag vet inte vad som gäller här, har ingen kontroll, vet bara att du finns inte mer och att det gör så ont att livet blir mörkt för mig.

Det är påsk men ändå känns det som det var den 2 januari igår, konstigt att vara så borta från livet, jag står liksom vid sidan av och tittar på hur livet rinner förbi. Du var gläje Kim, du var energi.

Jag förstår inte ett dugg av det som hänt, jag vet inte vad du tänkte, varför det har hänt. Jag kan inte ta in att livet bara vänt, att du sa adjö på ett så tragiskt vis, att du tittade åt livet och valde döden istället. varför? Du var så älskad kära Kim, så beundrad av oss alla.

Jag känner en ångest så djup inom mig, att det plågar mig, jag är din mamma, jag saknar dig.

Ska till läkaren idag, får se vad de säger om jag sjukskrivs ännu en tid, jag hoppas och ber att det är det som sker, att jag får lite mera tid, jag behöver tid. Då du dog var ju allt som skedde runt din död en stor mardröm för mig, allt bråk, alla illa valda ord som sades, det tog ifrån mig chansen att sörja, jag var hela tiden centrum för glåpord, jag baktalades på Internet, på FB och släkten tyckte jag var orsak för din död. De gick tillbaka 12 år i mitt liv och drog upp saker som vi gått igenom då, att vi sedan haft 10 år tillsammans som varit jättebra det kunde man inte se, jag hade inte tid att sörja så det var först den dag begravningen hölls jag kastades in i sorgens vacumhål, nu sitter jag här och försöker att komma ut ur det här. Snälla älskade lilla Kim, du var ju allt för mig, varför lämnade du oss?

Tårarna som tränger i det inre, solen som gått upp utan att jag sett den, livet som bara springer på och jag som är tom, inte ens vågar titta på en framtid. Det har blivit vår och jag kan inte njuta, du är ju borta och jag är här.

Jag älskar dig för evigt Kim, saknar dig!

Mamma

Det är något som slagit mig att en tid hos en kurator är tidsbestämd det är så tokigt, det tar ju tid att veta vart man ska börja, tid att komma igång, tid att orka tala och så efter massor av gråt och snörvlande så kommer man då äntligen igång lite och då tittar kuratorn på klockan och säger: Ja då får vi sätta punkt här och så kan vi titta på en ny tid. Känns jobbigt, visst vet man, förstår att de har tider att passa men det är svårt att börja prata och då man gör det ja då ska det vara stopp.

I alla fall drogs det upp så mycket vid besöket idag att jag suttit och snörvlat, torkat tårar, man känner sig helt uttömd, de inre krafterna tar slut. Jag har ingen ork längre, jag är energilös.

Men jag behöver titta på känslorna, jag behöver förstå allt, få andra synsätt, herregud hela mitt liv är ju ett kaos. I bland måste man fundera på varför man föds alls till en värld som är så kall som den vi lever i.

Att acceptansen för sjukskrivning inte finns, att man ska sluta sörja lika lätt som man kan knäppa på en offknapp, jag förstår inte att det kan vara så. Min son är död och de som jobbar med sådana ärenden borde vara de som själva mist annars tror jag aldrig man verkligen kan förstå.

Kuratorn sa att sjukskrivning kan vara svårt att fortsätta få då sjukkassan har en 90 dagars gräns och sedan ligger de på i arslet på läkarna, så då kände jag som individ att jag har ingen plats, ingen förståelse, den når bara ut i 90 dagar. Så vad ska jag då göra sen? Jag mår inte ett dugg bra, jag har mist min son, mitt arbete allt detta sedan i Januari. Ska jag då gå ut på en arbetsplats trots att jag mår så psykiskt dåligt att det tom är svårt att gå ut och handla, att jag kan känna att jag vill vända för det står för mycket bilar på parkeringen, jag orkar inte träffa folk. Uppslitande kamp om en rättighet. I morgon ska jag träffa läkaren som jag ska ha, får väl se om han följer 90 dagars regeln, men då vet jag inte vad det blir av lilla mig.

Det ger ångest bara att vara osäker om ifall jag kan bli friskskriven, att de tycker det ska va nog, jag är inte frisk, men det syns inte på några prov.

Det syns inte på mitt utseende, men jag är trasig inuti i själen.

Jag klarar bara inte av att gå ut och visa att jag klarar saker, sättas på prov, mitt yrke är stressigt och jag har inte orken att stressa nu, huvudet hänger inte med, all ångest, all den prestation som man tvingas ge, det finns inte med där nu. Om jag haft min gamla arbetsplats att vila mig på då hade det varit tryggt, nu ska jag ut bland nya människor, nya intryck, Nytt allting, jag får panikångest.

Det värker inuti och att förklara allt det här, tar den lilla energidepå jag har. Jag är bara en människa, jag är en sörjande mor, mitt barn har dött. Det har inte gått så lång tid, det är bara 3 månader och 18 dagar sedan han dog.

Herregud, vart har den tiden tagit vägen, det känns som igår.

Älskade lilla Kimpan, jag hoppas du fick din frid och att änglar smeker din kind, för det är något mamma inte längre kan.

Älskar och saknar dig i evighet älskade Kim

Mamma

Har suttit på nätet så gott som hela dagen, ja förutom då jag hämtat in tvätt eller promenerat en tur på 50 minuter.

Maken har bjudit på middagen en köttgryta som smakade jättebra och ris till denna.

Det är en lugn dag, men så gnager det oroligt inom mig, saknaden som tär, bilder, rytmen av blodet som åker runt i kroppen, jag kan känna pulsslagen, do dok, do dok

Saknar dig Kimpan, HK, Kimson, Trane, Kim mitt kära barn du kallades vid många namn. Jag tror inte jag har slutat vänta på dina små meddelanden ännu, inte dina små rara sms. Jag hade rensat telefonen strax innan du dog, så jag har dem inte kvar känns så fruktansvärt jobbigt att tänka på att jag raderat dina ord. De är så fruktansvärt viktiga nu älskade lilla Kim, men jag visste ju inte du skulle ge dig av så här, trodde tiden var min vän.

Vi sköt till morgondag det vi skulle göra så nu finns inte tiden alls mera, det är så surt, det gör så ont. Jag önskar jag slapp leva. Jag har sådan ångest över allt det jag inte gjorde, om jag bara tagit tag i allt jag tänkt och inte bara väntat på en annan dag. Nu har vi inte varandra mer och dina sms är borta, telefonens display har tystnat nu, älskade Kim sorgen väller över mig nu. Kan inte fatta att det skulle gå så här, aldrig hade jag trott du ville dö. Du sa till mamma det är bra, helt ok, men ändå....

Jag är sorgsen, jag är trött i min själ, livet har fått en beska som tär och tär och tär.

Varför, Kim gjorde du så?

Jag vet att jag frågar det om och om igen, men vad annat kan jag göra. jag väntar på ditt svar. Vet du att jag saknar det du gjorde för att irritera mig, ropade mamma, mamma, mamma, mamma om jag inte svarade direkt. Nu ropar du inte på mig mer, Helvete......

Kramp, en inre kramp, jävla kamp för att leva ett liv utan dig. Det är det enda jag inte vill, jag vill inte vara här utan dig. Mammor ska dö först.

Jag ältar saker, jag minns inte ok, jag är trög i huvudet, jag kan inte göra en enda grej, jag orkar inte.

Jag som var så stark och glad, nu är jag inget av mitt forna jag. Livet slog så fruktansvärt hårt, det kunde väl varit nog, jag orkade inte mer, snälla Kim jag ber. Ge ett tecken om ett annat liv, visa att du finns där och att du känner att jag behöver dig, jag ber, jag ber, jag ber....snälla.

Den matthet jag känner ger mig trots allt frid, jag är så liten i en bister tid. Sliten i själen, vill bara vila, lägga mitt huvud ned. Jag vill tro Kim, på att du finns där för mig, att du visar att du älskar mig. Du är min älskade ängel nu så nog fattar du att trösta din lilla mamma.

Saknar dig vanvettigt mycket, sorgen har sönder mig inuti, jag har tappat greppet. Jag älskar dig ju så varför valde du döden älskade Kim, varför?

Mamma