Jag blev så lycklig för det var msn reklam, så lägger du till bilder i msn etc, jag klickade och min Live öppnade sig och jag klickade vidare på min skydrive, jisses jag hade lagt kort där så jag gick vidare i mapparna för att titta och jag fann då ett kort av dig älskade Kim, sådan som du alltid var med ett barn i din famn, på det här kortet är det William du håller om och bär på.

Du var så barnkär, jag blev alldeles varm inombords, du levde en stund, det var så fint och så fick jag fram bilden av tavlan du gjorde på Bergshöjden 1, jag var så stolt, din tag TR för Trane som du kallade dig. Älskade lilla Kim, jag saknar dig så otroligt, det är så svårt att som din mamma förstå varför du valde att Dö, jag gav dig livet för att jag vile du skulle leva, jag älskar dig över allt annat på jorden men nu är allt försent, du har rest i förväg till Nangijala. Men herregud vad jag önskar att du stannat.

Trasiga tankar virvlar runt i mitt inre, tänker på att de små inte får träffa dig mera, rädslan att de skall glömma bort dig, att du inte skall minnas dig mer i sina liv, Du som älskade dem så. Du borde stannat, det kommer ju snart en liten till, kanske har du gett din själ till denna lilla individ, kanske kan vi se lite av dig där, kanske är det så att vi kommer tillbaka på ett annat sätt, jag önskar det vore så.

Jag tände ditt ljus i går kväll, det brann så fint i din lykta och det brinner ännu, jag är glad för vår samlade kraft att ge dig en plats här hemma, Laila som gett dig så fina blommor och lyktan samt stenarna, vi andra som satt allt på plats och ordnat så nu är det fint.

Att ha detta nära och att vila sina tankar på, ska bara köpa den röda rosen jag bestämt ska finnas där för att symbolisera dig. Livet passerar revy, det hoppar upp bilder i mitt huvud, bilder av dig lilla hjärtat.

En tokig tanke kom, du blir evigt ung nu, din mamma känner sig gammal istället, jag som alltid känt mig så ung, det är över nu, du tog ungdomen med dig dit du for vännen. Jag bär en ryggsäck fylld av plågor, en ryggsäck fylld av ångest, allt det jag inte gjort, allt det jag inte sagt och jag kan inte lämpa över den på någon annan för den är bara min att bära, det är mina skuldkänslor, min otillräcklighet som ligger där i, inte någon annans.

Det är så tungt att bära, så tungt att leva ett liv där du inte längre finns med i, framtiden som är för dig och mig. Det är svårt att acceptera att det kan vara så, jag vill inte att det ska vara så här, vill inte.. Hör du Kim? Kan du höra mig. Kan du se min sorg? Kan du känna att jag älskar Dig lilla älskade hjärtat mitt.

Tiden ska döva smärtan säger man, jag hoppas det att det blir mindre smärtsamt till slut, jag saknar dig, herregud vad jag saknar dig.

Varför Kim, varför lämnade du oss så här?

Vi behövde alla ditt underbara leende, ditt skratt, din kärlek. Alla de små tänker på dig, berättar om saker de gjort med dig, de saknar dig också, det är inte rätt, de ska inte känna saknad så små som de är, ingen ska behöva känna saknaden, den sätter så djupa sår.

Livet kan aldrig mera bli det som det var, förstår du Kim du ändrade på allt som det var, även det som varit bra tog du med dig denna dag, livet är tomt, elakt och svart, inget kan ändra på detta om du inte vet om ett sätt att Komma tillbaka, som ande, din själ om du kan vandra med oss här. Som en ängel, smeka vår kind, låta oss veta att allt blir bra igen, att vi bara på något sätt kunnat känna att du återvänt..

Så älskad, så saknad tyvärr detta du aldrig förstod och nu är allt försent, inte bara för dig utan för oss alla..

Mamma

Dagarna binds samman, flätas ihop och blir en svunnen tid som våran egen tid älskade Kim.

Jag har låtit mörkret sluka mig igen, jag grät förtvivlat i går kväll då jag skulle lägga mig, du finns inte hos mig. Jag får sådan panik, det är inte rätt att det ska sluta så här, jag vill skriva om i livets manus, radera, sudda bort all förtvivlan inte göra ditt liv så kort. Skriva så du får känna glädje och att vara med.

Men hur jag än letar kan jag inte finna manuset, det är en förtvivlan jag känner, det känns som jag ger upp.

Älskade lilla Kim du är så älskad, så saknad, du fyllde livet med innehåll för så många du var en underbar lillebror, du var en otrolig son, du var en allra tiders morbror. Hur skulle vi kunna låta bli att sakna dig. Du var en glädjekälla, du fick oss att le, du var där och vi fanns med. Du var en underbar pojkvän, du var en god svärson, herregud du fattar väl att vi saknar nu.

Du trampade runt satte fotspår överallt, du var en ängel redan då du gick här med oss andra, så jag tror du känner dig hemma i den roll du fått nu. Ängeln som får vaka över oss alla.

Jag bönar och ber, snälla titta ned, se hur vi lider, se att vi älskade dig, ta in det och förstå. Du var älskad och det var fel att gå.

Jag älskar och saknar dig tills mitt sista andetag älskade sonen min...för då kommer vi att ses igen.. Mamma

Jag går vidare, utan att märka det tar jag ett steg varenda dag, det är måndag, nästa tisdag, så kommer onsdag och så fyller det på. Önskar att man kunde få människor som är elaka att försvinna, att bara låta bli att ge ljud ifrån sig men tyvärr idag skriker man ut hat på min blogg, kommentarer fylls på. Onödiga, för jag skiter i dom ändå. Min blogg är en hyllning till min son, en plats där jag kan skriva mitt till honom. Jag bjuder in människor att läsa, att se att han fanns, att han var underbar och har man inget vettigt att komma med tycker jag man kan låta det va.

Men känns det bättre skriv av er, mig kvittar det.

Jag är fylld av kärlek till min son och den kan ingen ta...

Ni som uttalar er så dumt vet ni hur det är att mista någon som ni älskar så, vet ni hur det är då livet tar slut, när man får begrava sitt barn? Är ni födda utan empati eftersom elakheter rinner ur er tanke in på min blogg. Vad jag känner, vad jag gör, är att gå vidare varje dag.

Min son är död så vem är ni att skriva så, det är mitt ställe så det har ni inget för.

Jag gömmer mig inte under falska namn, jag är inte anonym. Jag hyllar mitt barn, på det sätt som jag gör och det är ingenting som er elakhet berör.

Ja herregud det är så idiotiskt det en del människor skriver att jag inte ens orkar lyfta fram det längre, det får helt enkelt bara vara, min son hatade bråk och dumheter så jag skall tänka på hans godhet istället för att bli arg.

Vill ni se vad som skrivs ja då rekomenderar jag er att läsa de kommentarer som finns på mina bloggsidor. I dag har jag rensat bort folk från min fb, de som tar av min energi tar jag bort så enkelt är det bara, de hör inte hemma i mitt liv. Det som betyder någonting idag är att giva och taga, det är viktigt att man tänker på varandra och inte på sig själva bara.

Orkar inte med att någon tar av den lilla energi jag har nu, jag behöver den till mig och min familj, till mina barn och barnbarn.

Jag var ute i går kväll och tittade på din vackra minnesplats vi gjorde här hemma, ljusen som brann så vackert, jag fylldes av värme inuti. En kärlekshandling till Dig och den gjorde gott älskade lilla Kim. Att ha en plats att kunna sätta ljus och blommor på, plantera din klätterros så blir det fullbordat, ett ställe att känna lugn och harmoni på.

Nu ska jag äta lite mat från igår och sedan ska vi köra hem Nicklas(min bonusgrabb) frampå dagen, solen skiner även denna dag. Försöker hämta kraft. Det var en väldigt fin dag igår, vi grillade och vi värmde varandra, så mycket kärlek vi hade till varandra, det kändes så bra. Vi skapade tillsammans det som blev din plats.

Det betyder allt våra korta ögonblick, att se lite ljus mitt i allt det mörka som hotar äta oss, det är så bra, så skönt och för ett kort ögonblick var jag glad.

Älskade hjärtat jag saknar dig, du var så otroligt betydelsefull för oss, det är så tomt, så skräckfyllt att veta att vi inte får se dig mer. Att du inte kan ge oss din kärlek mer, det är helt förkrossande för oss som är kvar. Du fattade aldrig vad du lämnade kvar.

Jag förstår att du måste haft det tungt, men älskade Kim du var så ung, livet väntade, du hade bara behövt hålla ut. Jag är inte så arg längre för att du gav dig av, men ledsen, det gör så ont. Varför snälla Kim stannade du inte kvar?

Det är så fruktansvärt tomt.

Mamma

Grabbarna hjälpte till att bära hem stenar till vår hörna så nu ska jag tvätta stenen och skriva in ditt namn i den, här är din plats här hemma, vår minnesplats där jag kan tända ljus till dig snart ska jag köpa dinröda klätterrros där blommorna står nu, vi tände ljus åt dig idag och la ut dina små stenar du fått av Laila. Tänker på dig, saknar, älskar dig så oerhört mycket älskade Kim. Nu har jag en plast att vila mig på och jag hoppas och tror du kan blicka ned och se den, se att vi tänker på dig. Det ska bli fint och ge oss alla en stund av frid.

Älskade Kim, saknar Dig.

Jag har rotat fram grillen så nu ska det bli grilla här hemma idag, Helena och Robin kommer och Nicklas är på plats så det blir familjegrillning av det. Jag tog fram kött ur frysen i går och så ska jag göra klyftpotatis och vitlöksbröd till det grillade köttet, kanske svänger ihop en majonäs så det blir en hemgjord aioli till maten.

Har vaknat med samma huvudvärk som vanligt, den nöter innanför pannbenet eller ja hela huvudet är det ju,  är så trött på det, nästan varenda dag sedan du dog har den varit där för att nöta inom mig. Jobbigt. Det är fint ute idag, solen skiner och jag önskar som vanligt att du varit här med oss för att grilla, att allt kunde vara som vanligt igen, att du inte var död. Tungt och tomt, livet är grått sedan du lämnade det hur mycket solen än skiner kan den inte nå in till hjärtat i min kropp. Livet är så bisarrt ena dagen är det bra och nästa så har man krossats helt som en liten skalbagge, borta utsmetad och allt det inre är värdelöst, det bara finns där. Jag vet inte hur jag ska förklara att jag mår, orken är borta, jag är trött, trött på livets kamp som hela tiden kräver att man ska slåss för sin existens, människors baktalande, trött på allt som finns i livets innehåll det som inte borde finnas i livets påse inkontinerar det som är friskt och fint och det klibbar sig fast som tuggumi på en solig dag.

Att leva ytligt går inte mera, det är förbi, jag har ingen lättja kvar. Min son är borta och hur mycket jag än önskar det vore en mardröm kommer han att stanna kvar i Nangijala.

Jag bär sorg, ja bär och den är tung den trycker mig nedåt så jag får gå på mina knän.

Snart kommer det grönska, spira liv runt omkring och du älskade Kim får inte se det, får inte uppleva. Det gör så ont, hela mitt inre skälver av sorg och saknad, så orättvist vårt liv är. En evig kamp du inte orkade med, jag fattar inte, du kunde skrikit i alla fall en gång. Jag älskar dig Kim och att vara utan dig Kim är bara för svårt det är fel, du skulle vara kvar här. Vår kärlek skulle räckt.

Tiden vad är tiden nu, ett straff. Ja ett straff har det blivit, ett livslångt ett att leva utan dig min son, att sakna det som inte kan bli, framtiden .

Ja framtiden ja vad ska med den till, du kan inte krama om mig mera, ingenting kan vi göra. Om du bara sagt någonting, om du bara sagt att du mådde dåligt, nu går jag kvar här med skuld. Med tankar om att jag borde fattat, med tankar om att jag borde ha gjort mera. Hur ska livet bli?

Älskade Kim jag ville vi alla skulle få frid och ro, att vi skulle ha det bra, att vara tillsammans, önskar det av hela mitt hjärta men tiden gick ifrån oss älskade Kim.

Nu väntar jag på meddelandet som skall säga att du vilar i din minneslund, jag väntar varje dag, snart borde det komma, snart borde det bli. Det är vår nu och till våren skulle du komma dit. Jag tänker med sorg på allt jag nu mist, Dig för du var allt i mitt hjärta, varför kunde du inte förstå. Du var älskad av oss alla.

Nu står jag kvar med sorg så tung, ett straff som kommer att vara..

Älskad och saknad/ Mamma

Som vanligt var torget i ett folkhav för att fira spelarnas stora guldbragd, så kul att se dem stå där på rad igen, härligt. Flyget for runt där uppe i det blå med banderollen bakpå så hemtamt på någt vis, kanske såg du dem Kim från din plats i Änglarnas stad. Jag stod med nära och kära samt några bekanta från hockeyn så det gick bra trots att jag tycker det kändes väldigt jobbigt då det var så mycket folk just nu, men jag ville heller inte missa att se dem då de stod där uppe, jag ville hylla dem. Sist var du med där på torget såg dem stå på bron, den hade man inte det här året den var skrotad om jag fattat det rätt. Vi tog bilder och vi filmade en del så nu har vi några minnen kvar att titta på.

Önskar så att du varit kvar hos mig nu Kim, att du fått känna glädjen och delat den med mig,

Väl hemma har jag fixat in korten från turen till Karlstad och så ordnade jag med korv och korvbröd så vi fick lite i magen, röde pölser och naturligtvis rostad lök till detta. Blev danskt så det tjöt om det. Snart ska vi dra oss in till tevesoffan för att se på film så då har snart ännu ett dygn lagts på hyllan.

Varför blev det så här hjärtat?

Jag tänker på allt jag fått veta sedan du dog, elaka människor, människor som trott sig veta saker, de som trodde de visste allt om dig, inte ens jag din mamma gjorde det och jag är så ledsen över detta idag. Kunde jag inte fått en livsfacit då hade jag vetat att hjälpa dig i tid, gjort saker på ett annat sätt, men jag visste inte hur det skulle bli. Jag är glad att jag fått en vän mitt i denna sorg som jag kan prata med om dig som förstår mig, det som sker och som hände dig.

Vi kan sörja ihop, tala om hur du var. Jag önskar vi funnit varandra då du levde då kanske du varit kvar nu. Att önska sig en andra chans, ja vem gör inte det trots att man vet att den tiden är förbi, jag önskar och ber att du ska ge mig ett tecken, älskade hjärtat, ett tecken på att du känner dig fri.

Att du ska finnas kvar i mitt liv trots att du gått vidare till änglarnas stad för jag behöver dig, behöver din närvaro.

Jag önskar detta varenda dag, jag älskar dig och saknaden jag känner tar över allt inom mig, vad finns kvar snälla Kim säg vad lämnade du kvar. jag är så rädd att glömma saker, att glömma något enda om dig, jag vill alltid minnas allt i detalj och just nu får jag panikångest för jag gör inte det, jag minns inte saker, jag minns inte allt om Dig. Kanske kommer det tillbaka när min kropp tycker jag orkar minnas igen, jag hoppas det lilla hjärtat för det är allt jag har kvar.

Vissa stunder känns det som det bara är jag som bryr mig om att du ska finnas kvar, att min strävan anses löjlig men jag måste låta dig stanna, inte förvinna bort.

Så lite som jag fick efter dig det mesta stal man ifrån oss, det hem du bodde i tog allting som du hade och som var något att ha, det var bara spillror som blev kvar och vi fick kämpa för att få det lilla som vi nu har kvar, fattar inte hur de kan göra så och eftersom du var 17 år gammal görs ingen bouppteckning så jag har polisanmält dem för egenmäktigt förfarande. De gav mig datorn du byggt till sist men då hade man raderat bort ditt livsverk, All din musik var borta, allt var tomt, det gör så ont Kim att jag inte fick ha dig kvar inte ens det som skulle ha lämnats finns kvar, inget som kunde lindra den smärta vi känner idag.

Alla dina kepsar de har hon kvar trots att de inte är hennes att vara kvar, det är så ruttet att ord inte räcker till. Sociala myndigheter hjälpte inte heller till trots att de placerat dig på ett ställe och sedan tolererat att du bott på ett annat utan att informera oss, de vägrade skaffa fram sakerna, bad din syster att hämta dem och vad kunde hon sätta mot dem som stal dem.

Nu sitter man vid ditt vardagsrumsbord, lyssnar på dina skivor, använder dina programvaror, dina pennor och dina kläder och jag sitter här med minnena jag bär inom mig, mitt älskade, älskade barn.

Jag har tigit stilla så länge nu, jag har inte orkat bråka, jag klarar inte av det mer, jag är så trött, men jag har trott på människors välvilja. Den fanns inte.

Jag kan bara gråta att de missbrukar det som var ditt, att vi som älskade dig inte dessa saker fick, du är min son, mitt barn. De har ingen rätt.

Det finns så mycket att klandra dem för, behandlingen du fick, jag gråter Kim för att du inte fick uppleva livet, du utsattes för elakheter så hårda och svåra att du inte orkade med ditt liv, vilket jävla pris att betala.

Nu står jag här din mamma och saknaden  efter dig får jag känna i resten av mitt liv, vad känner andra???

Jag älskar och saknar dig i resten av mitt liv älskade lilla Kim...

Mamma