Jag ska till torget i Karlstad och titta idag, det blev ju Guld för Färjestad i går och inte ens min depression ska stoppa mig ifrån att åka dit idag och se dem en sista gång för säsongen, guldkillarna så skönt.

Ja så var hockyn över en tid igen då, känns konstigt att inte ha det att se fram emot det har ju brutit av tankarna på dig lite Kim.

Det är inte alltid gott att tänka på Dig, att sakna det som aldrig mera kan bli, det gör ont och jag har tagit de små chanser som funnits att titta förbi att få andas lite för att orka låta dagarna gå vidare.

Tänker så mycket på allt som skett i våra liv, du visste att mamma älskade dig ändå valde du att gå din egen väg, jag förstår inte, men kanske skulle jag inte förstå. Jag vet inte alls hur du tänkte. Jag vet bara att jag saknar dig min älskade son, av hela min själ, den skriker i panik sedan du dog.

Jag har ingen aning om hur jag ska orka ta mig vidare, vart jag ska när du inte delar min stig, jag vet verkligen ingenting längre, tar en dag i taget, sakta och det går på något sätt det har gått i 3,5 månad nu.

Fattar inte vart den tiden tagit vägen, känns som i går för mig, som om det var igår de kom poliserna och sa att du var död. Jag vill inte.

Jag har hållit begravning, jag har gråtit, jag känner det som jag befinner mig på gränsen till vansinne, men hela tiden finns du där i mitt sikte, saknaden, jag vill bara gråta.

Inga barnbarn från dig, inget liv som spirar kvar, jag dör sakta inuti, vissanar till ingenting, det är så fruktansvärt alltihop, framtiden finns inte för oss mer. Jag vill inte Kim, jag vill inte se. Jag vill du ska vara här, en chans till, det ska vara mer...

Så fruktansvärt fult livet blev, styggt och innehållslöst, du betydde ju allt, du var mitt barn och jag var bara ett samtal bort. varför ringde du inte?

Jag lever, jag finns här i min stora kropp, jag är en fånge i den, bultar och bankar, släpp mig fri, låt mig gå, men jag sitter här och dagarna går fast att jag sitter kvar den dag du dog.

Om Gud nu skapat allt, varför skapade han inte en länk till himlen, varför ska vi behöva känna den smärta seperationen ger, varför?? Vart ligger meningen i det?

Jag kan inte förstå att man behöver DÖ, varför bereddes vi med känslan av otillräcklighet, varför viljan att dö?

Varför kunde jag i så fall inte få ett par vingar som kunde ta mig till Dig, jag vill vara hos Dig Kim, det gör så ont att mista Dig.

Mamma

Jag lagade till en vininkokt torsk med saffranssås, kokt potatis och morötter samt fänkål, blev nöjd med smakerna, kanske inte så vacker design men, det kvittar ju här hemma :-)

Nu ska jag snart titta på matchen på teve och jag håller tummen att de vinner guldet ikväll. Det bryter av tankarna lite att se på killarna då de fightas på isen, vet inte men det är speciellt med hocky.

Ja du Kim, jag tänker på dig och på allt vi gjort tillsammans, alla matcher vi varit iväg på tillsammans, allt som betyder något för mig. Du vann mitt hjärta redan innan du föddes och du äger mitt hjärta i evighet. Så fruktansvärt tomt livet blivit av att du gav dig av till andra sidan. Jag kan inte ta in det.

Jag letar fortsatt efter dig i mina drömmar, i mina tankar, önskar jag fann en stark bild av dig som jag kunde hålla kvar. Livet är så bistert, så elakt och man går på jordens yta och tror man vet allt, man tittar åt sin nästa, man dömer, men egentligen borde man bara tänka på att umgås och trivas med dom man älskar att ta vara på varenda sekund av det liv vi har, det är så värdefullt.

Tänk att din död kunde lära oss andra så mycket, så dyrbar denna kunskap är, jag blir illamående då jag tänker på hur ytliga vi alla varit i våra liv.

Livet är ju här, nu. Älskade Kim jag hatar att du inte är här, hör du mig jag hatar att sakna dig att aldrig få hålla om dig mer. Det är så orättvist, älskade lilla Kim, att mamma skall leva sitt liv utan Dig, med bara saknaden kvar....

Stunder av små ögonblick rusar en önskan förbi att släppa allt och gå efter dig, att aldrig mer behöva känna den smärta jag känner idag, men så lägger det sig ned, vilar igen och jag gör det jag måste, jag går upp, jag äter, jag lever ett liv utan Dig...

  Jag besökte minneslunden idag, tände ett ljus, hoppas du känner att det lyser för dig idag. Jag älskar dig min underbara son, jag älskar Dig...

Mamma

Jag har föresatt mig att åka till minneslunden idag och tända ett ljus till Dig älskade Kim, det var ett tag sedan jag var dit nu men jag tänder ditt ljus hemma, har små värmeljus med doft som jag tänder, du älskade ju doftljus och rökelser.

Mamma har tappat orken, livet har slagit mig allt för hårt denna gången, allt för hårt och jag vet inte om jag tar mig upp igen, inte helt i alla fall för du finns ju inte med mig här längre.

Det är så konstigt att Du är borta, det stämmer inte med mitt inre, jag vill ha dig här, jag vet så väl att allt har skett men det är för svårt att ta in det helt att du inte kommer att vara i mitt liv mer, att vi inte kan göra saker tillsammans, jag hade så mycket planer. varför planerar man? Varför gör man det bara inte?

Det är så svårt att tänka på det nu, att livet rinner ifrån en på det sätt det gjort, jag kan inte fatta att dina skratt har tystnat för det är fel Kim.

Jag har köpt en bok om att förstå självmord, jag måste bara förstå vad som sker, jag måste få bort min ångest, jag vill inte känna det mer.

Jag kan inte förlåta mig själv för att jag inte förstått att du mått dåligt, att jag inte förstod att du behövde mig, det går inte lilla hjärat, det är tungt inom mig.

Jag ska strax göra i ordning ditt ljus, jag ska pynta det och skriva en hälsning som jag hoppas du kan se från din utsiktspost ovanför oss i det blå.

Jag önskar så jag kunde utrusta mig med vingar så jag kunde hälsa på, jag hade behövt dig nu, ditt underbara leende.

Jag har inga drömmar, jag har inga visioner, jag har tappt hopp, jag har tappat tro, Varför gjorde du så Kim?

Varför ropade du inte bara - Mamma hjälp mig jag mår dåligt, du vet att det varit så enkelt att få hjälp av mig. Herregud, jag står inte ut med smärtan, saknaden, att återfå balansen, att kunna stå, jag vet inte hur jag någonsin skall finna en kraft att leva mitt liv på ett bra sätt utan Dig.

För tragiskt nog så går livet vidare, dag efter dag och de fyller på till veckor och månader, men ändå lever jag inte, jag sörjer Dig det är allt jag gör, livet står stilla för mig. Önskar man förstod att det känns så trots att livet rusar på runt omkring mig, jag önskar jag kunde känna allt annorlunda men jag kan inte för du finns inte i min trygga famn mera, jag kan inte ändra på ditt öde, kan inte ändra mitt, det är försent..

Älskar och saknar dig tills mitt sista andetag för då har jag tron och hoppet om att vi ses igen.

  Mamma

Jag vill börja med att tacka alla underbara läsare som hör av sig till mig, eran omtanke, de medmänniskor ni visar er vara är helt otroligt vackert och det värmer mig inombords, att det sedan finns de som är av en elak art ja det kvittar för ni andra väger upp i min svarta värld. Tack och Kram på er allihop.

I dag väntar jag på Birgitta som skall hälsa på mig, prata lite och dricka kaffe, bara vara en underbar medmänniska som hon är. Hon har hälsat på och druckit kaffe sedan den dagen jag fick budet, hon var med i possomgruppen som kom hem till mig då och hon har stannat, men ja tror att jag skall låta henne gå vidare nu till andra som behöver henne. Hon är en levande ängel, så glad att fått en chans att träffa henne.

Hon har stöttat mig och bara låtit mig vara den jag är i min sorg och det har varit jätteskönt, men nu då jag fått tid till kurator så känns det mer som jag kommer uppta hennes tid och det finns nog många andra som har behov av att träffa henne och känna den kärlek hon sprider till andra. Kände ett litet ljus i tillvaron då kuratorn ringde mig och gav mig en tid att prata den 20 april då jag ska dit, ska bli så skönt att tala om allt som sitter där inombords och som trycker sönder mig inuti.

Att få tala om den skuld jag känner, att bearbeta, att tala om den sorg som äter upp mig, med någon som vet att sätta in de rätta stötarna, att få en att tänka i andra banor. Det är inte alltid man orkar prata med de som står en nära, så ledsamt att säga.

I bland behöver man egen tid att begrunda saker, händelser eller känslor så en kurator tror jag kan hjälpa mig på min väg i livet.

Huvudvärk igen, ja nästan varenda dag sedan Kim dog har den varit där, kraftig och jobbig, känns inte alls bra så det får väl bli en tablett sedan igen, brukar avvakta med det för att se om kaffet dämpar men ibland så går det inte alls och då är det Diclofenac som gäller..

Att gå upp varenda dag och tänka på vad som skett, att ha orken att ta sig upp för att veta att ännu en dag har grytt och att jag kommer att sakna Kim ändå mera idag, det är så jobbigt, jag är så trött. Energin rinner ut liksom, man vet inte hur man ska fylla på sin energi, hjälper inte direkt att solen inte vill skina heller, det ger en ledsam stämning på naturen, min bild utanför fönstret.

Tänker så mycket, saknar min son, hans röst kan jag tack och lov höra på youtube- det ligger två låtar han gjort där "Bangande sången" och "Skitsnack" så riktigt tunga dagar brukar jag gå ut där och lyssna, då lever han en stund, jag hör honom rappa.

Hur livet än blir så kommer jag alltid sakna min son, det är en del av mig som för alltid trasats sönder och det är som att tappa bort sig själv, sin egen framtid.

Det har blivit så svårt att uttrycka sig, att säga Hur jag känner, hur jag mår. Jag vet nog inte själv. Min son var nästan 18 år gammal, han brukade klä sig i t-shirt, jeans och en öppen skjorta, han älskade skjortor, han älskade kepsar och samlade på dem, hade nästan alltid en keps på sig. Han hade i alla möjliga färger för att de skulle passa in. Han älskade att teckna, han älskade grafitti och han delade med sig av länkar, av sidor, av kunskap. Han var en glad kille. han var datakunnig, självlärd, byggde en egen dator. Rappade älskade hip hop kulturen och rapmusiken eller att höra musik med massor av bas i. Han var en baddare på bildhantering, även denna kunskap självlärd. Han var speciell på ett underbart och bra sätt. Det finns så mycket att berätta om Kim, men inte mer idag, jag orkar inte minnas allt, det stänger av inom mig. Kanske en mekanism för att rädda mig, jag vet inte.

Jag tänker så ofta på det han gjorde för att avsluta sitt liv, jag vill inte men tankarna kommer som strömimpulser och det bara fortsätter oavsett vad jag gör, jag försöker tränga bort dem men jag kan se en bild av min son, en bild som hjärnan skapar, det är så tungt, jag står inte ut. Vill bort, känns som jag står inuti ett galleri med bara denna bild att se och hur jag än vänder och vrider mig i detta rum sitter tavlan av detta uppe och rummet är utan någon dörr.

Ångest, så tung att bära. Tiden som försvann, framtiden allt jag ville göra. Att aldrig mera få känna hans varma famn, han var min son, min lycka och inget kan hjälpa mot den sorg och saknad jag känner sedan den 2 januari detta år.

Jag vill reagera då jag fått en del påhopp från läsare, jag menar inget illa med att hajpa min blogg, jag gör det för jag vill att alla skall veta att min son fanns här med alla oss andra, för om du och du och du känner till hans namn, om han finns i ert medvetande så lever han vidare, han får ett evigt liv, så ja jag är intresserad av att man ska läsa det jag skriver, inte för min del utan för min son, jag har skapat bloggen till hans ära.

Vi sörjer alla på olika sätt, detta är mitt sätt. För mig är det viktigt att han inte glöms bort, jag vill att de som tittar in hos mig skall lära känna min son för han var en underbar kille och han är en fruktansvärd förlust för oss alla inte bara för mig. han gjorde skillnad här på jorden, han hade medkänsla som räckte till alla utom sig själv.

Ni som vill får bli arga på mig, jag bjuder på det men min son skall leva vidare och jag tystnar aldrig inte förrän jag en dag möter honom igen, när jag tagit mitt sista andetag skall världen slippa höra talas om min underbara son KIM.

Jag är ledsen om vissa tycker att det är anstötande, men vet ni: DET SKITER JAG I !!!

Allt jag gör, gör jag av kärlek till min son, han och mina andra barn är allt för mig, han är död och borde inte vara det, han borde gå här med oss andra, skratta, le och vara förälskad, det är så orättvist, men genom mina ord får han en tid till på jorden. Anstötande eller ej, jag är verkligen ledsen och det enda råd jag kan ge er då är att låta bli att besöka min blogg om ni känner det så.

Kims mamma

Min 8:e bröllopsdag idag, vi har varit tillsammans i 10 år nu. Så vi far väl och får oss en kopp kaffe någonstans idag, bara kommer oss ut en stund.

Saknar dig Kim, önskar jag hade förmågan att känna din närhet, att du verkligen fanns vid min sida, men jag vet inte längre vad som är upp och vad som är ned, jag känner bara saknaden och den är så svår att bära, så mycket ångest laddas med den, så mycket skuld.

Hur kunde du ge upp oss andra? Varför älskade lilla Kim?

Livet blir aldrig mer det samma för din mamma, jag vet det nu. Jag har alltid varit en stark person, klarat reda ut saker, ta mig igenom, men nu är jag färdig, hoppet har lämnat mig, jag ser bara ett skal av den jag var. Jag ville aldrig mista mina barn, aldrig känna det jag känner nu och jag kämpade så hårt för dig, fattar inte att det skulle sluta så för oss lilla hjärtat.

Jag är så ledsen hela tiden, att gå ut och träffa folk ger mig panik, vill inte träffa folk längre och den lilla trygghet jag kände med att ha ett jobb att komma tillbaka till försvann ju också, så nu måste man träffa nya människor, nya miljöer och allt är bara för mycket.  Om jag ändå haft jobbet kvar det hade gett en trygghet.

Nu ska jag samla mig och göra mig redo att gå ut. I kväll spelar Färjestad igen, tänker på dig hjärtat, på kortet av Dig och Ståle före match, herregud så tomt det är utan dig, jag kommer alltid att känna mig tom, känna att det fattas en bit av mitt inre. Du Kim, du fattas mig. Bara att uttala ordet ger mig panik, jag vill ju inte snälla Gud jag vill inte att min son skall vara död. Älskar dig Kim, av hela mitt inre, av hjärta och själ, Varför?????

Mamma