Maken läste att Borgvik var först ut med tussilago, fast här hos oss känns det fortfarande främmande att det skulle komma några, vi är en bra bit från vår uppe på fjället som vi kallar det, ja det är väl Åsen som det heter där vi bor.

Vi bor i ett hus som kallas Myra, så jag har provat få tag på en plåtmyra att sätta på fasaden men utan resultat, kanske stuper på en någon dag.

Jag trivs ganska bra här men det är dyrt att bo på vintern så det är ingen hit att vara utan inkomst då, nej jobba arslet av sig det var det jag gjorde för att få allt att gå ihop och under tiden blev min son nedstämd och jag märkte det inte ens, jag hatar alla dessa tankar, vad livet tagit ifrån mig.

Så mycket måsten, man har i sitt korta liv, vem har bestämt att det ska vara så.

Jag funderar faktiskt på att flytta där man har värme och allt inräknat där man kan ha tid över att leva ett liv, inte som det som tog bort dig ur mitt liv, jag vet inte men man jagar som myror jagar för att få det bra, får vi det då eller riskerar vi som jag att livet springer ifrån oss en dag.

Jag önskar jag inte gett jobbet så mycket, att jag bara sagt STOPP, nu räcker det, jag skulle jobba 50% men istället tvingades jag jobba 150%, det var brist på personal, nu blev det brist på arbete för oss alla som gav allt ur våra små liv, konkurs och ni alla kan fara...

En verklighet, mitt i sorgen har jag blivit arbetslös, känns tufft att behöva orka leta jobb, börja om igen på nytt. Jag sörjer min son han finns inte mer, världen utanför har ingen tolerans för sörjande människor, livet är faán i mej ingen dans.

Upp och jobba, ut och sök, håll igång, ryck upp dig, lev ett liv, tempot skriker utanför, kom igång, kom igång

Jag är så jävla trött, jag fattar ingenting, orkeslös.

Snälla ge mig bara Kim tillbaka så orkar jag nog komma igång.

Jag sov länge, klockan var nästan 11. Säkert nattmedicinen som tog skruv, den gör det vissa nätter. Sitter med kaffe, bloggen framme. Har skrivit till alla underbara människor som hört av sig, så skönt att man vågar prata med mig. Jag behöver det, jag behöver prata.

Jag skriver på min blogg, dag efter dag, efter dag, om min sorg om den plågande saknad jag känner efter dig Älskade Kim, jag har dagar då jag är tom, jag är ett vacum och precis som man skrev jag kan till och med vara så borta att jag inte kommer ihåg vad jag pratat om, jag brukar städa bort saker, hela den här tiden som gått har jag förlagt saker och sedan finner jag dem inte, det är jättejobbigt, för jag blir så frustrerad, men det hör väl sorgen till.

Jag försöker pressa mig att minnas saker vi gjort, du sagt och så, men då blir det ett svart hål, det är svart och jag finner ingenting där i, jag kan bli livrädd Kim att mina minnen ska försvinna, att jag inte ska minnas nog mycket, jag vill ju minnas allt med dig, alla stunder. Det känns så konstigt inom mig, jag är trött hela tiden, jagad, vet inte ett dugg vad jag vill. Har svårt att orka ta mig för någonting, jag vill ingenting, du är ju borta.

Att älska sitt barn är så stort, jag önskar det fanns ord som kunde beskriva detta Kim, men jag finner inga ord stora nog, så jag får låta det vara. Jag älskar dig av hela mitt Jag, så kan jag säga och nu saknar jag av hela mitt jag, du har slutat sända mig sms, små meddelanden, du finns inte mer och det gör så ont. Inte så jag kan se dig i alla fall.

Jag har inte känt någon närhet heller på ett tag, är du nära, finns du kvar?

Kim snälla, stanna kvar.

Varenda dag önskar jag att jag kunde få en ny chans att förstå, att jag kunnat rädda dig, jag vet det går inte, men att önska det kan jag väl få..

Slöjdimmorna ligger täta även idag, vi bor högt, jag vill det skall vara vår att du skall bli placerad i minneslunden, så jag kan känna din närhet, jag vill du ska vila vackert, jag skall ta och plantera en ros, en röd klätterros till dig här hemma sedan kan jag bygga upp en minneslund en egen till oss alla.

Jag bär dig i hjärtat, jag bär dig med mig överallt, jag önskar du vetat hur mycket vi älskade dig, jag önskar du hör mina ynkliga pip just nu, jag kraxar ur mig snälla älskade Kim jag älskar dig ju, varför kunde du inte stannat i våra liv.

Det är så otroligt svårt att mista sitt barn, att bli utan sin inre glädje, att inte längre se hopp i en framtid. Man knycklas ihop som ett papper till en boll, man krampar i sorg och om någon försöker att knyckla ut denna lilla boll är man skrynklig och ful och inte längre till nytta i denna värld.

Jag saknar dig älskade hjärtat mitt så svårt det är att leva vidare i ett liv utan dig, en framtid som är tom på dig, ja tom på KIM, det är så förbaskat fel.

Du skulle ge mig barnbarn, jag skulle bli farmor det hade jag redan tänkt, nu blir det inga mini kims, jag tror jag går åt, livet är så helvetes svårt.

Jag har inte tecknat på ett tag, jag har inte gjort ett dugg, planerat en bok i tankens rum det är allt lilla Kim, det är allt din mor har gjort och så bloggar jag ju förstås.

Det känns som dimslöjorna där ute sträcker sig efter mig, som om de vill linda in mig, låta mig försvinna ur denna trasiga värld för en stund, vad skönt det vore att inte vara för en stund, att slippa bära masken på.

Jag är stark när jag orkar Kim, inte mer än så. Mest är jag ledsen inuti, men ingen ser det längre utanpå, jag har tystnat, orden lägger jag här, vad kan jag säga. Du finns ju inte här, jag vill prata med dig, jag vill krama dig men så vaknar jag åter upp ur mitt eviga dagdrömmande, livet blev alldeles för kort för dig älskade Kim. Hur kunde du låta det bli så?

Saknar dig i evighet.

Mamma

Har läst lite om upplägget för att skriva en bok idag, jag är ju en sådan människa att jag skriver från tanken, det som kommer i mitt inre just nu, och just nu. Men en bok kräver struktur, som du Kim, du ville ha en struktur för att må bra, för att vara glad, jag önskar jag fortsatt hålla kvar den, att du aldrig fått gå ut genom dörren.

Men nu är det försent och jag sitter med tankarna på att göra en bok som kan hjälpa andra att må bra också, en bok som gör att man kan känna igen sig. Att känna igen sin sorg, sina tankar och att veta att man inte är ensam, men på samma gång ska den handla om Dig och det skall vara så att andra med samma tankar som dig skall tänka om, inte skada sig, tänka på alla som älskar runt om. Jag vill göra skillnad, älskade Kim, en skillnad för dig, jag vill du ska finnas kvar för alltid, att vi två ska vara det team vi alltid var så bra på.

Jag kan skriva för dig, hjälpa andra som du drömde om, du skrev någonstans att du ville hjälpa andra som kände som dig, ja du kan göra det, jag kan hedra dig genom att försöka skriva en bok som kan hjälpa andra. En bok om ett helvetes liv och om din kamp älskade Kim, du var för god för denna världen, så är det bara. Man uppskattade inte dig på rätt sätt, men jag gjorde det av hela mitt hjärta, inte bara för att jag är din mor utan för du var så unik, fullkomligt rar. Du var Kim och det sa allt för mig, jag levde mitt liv, jag såg inte du behövde få uppmärksamhet, jag svek. Så enkelt är det och detta plågar mig. Arbetet tog allt på slutet när du hade behövt min kärlek, nu behöver jag finna styrka att leva utan Dig.

Jag tror jag fattar mitt kall i livet nu, jag skall leva och berätta min berättelse om livet, om svårigheter om att ta sig tillbaka, att hjälpa som du sa, jag skall hjälpa de som mår som dig Kim, så att de inte hamnar i samma fälla som dig, föra en kamp med andra. Föra den för mig själv. Jag tror det är något jag måste göra, för det hamrar på inom mig, det är som att du säger till mig.

Ja säkert låter det tokigt då jag skriver så men ja det känns som du manar på, gör det mamma, gör det, gör det mamma...

Jag kan förnimma din röst, älskade hjärtat.

Jag vet bara inte vart jag ska börja, jag vet inte hur, men jag ska tänka på att strukturera så det blir bra, jag ska skissa på din dröm, att inte vara feg, att inte se på, att inte vara tyst utan skriva som jag kan, jag gör det ju ändå hela dagarna eller hur?

Tänker på Nina min underbara vän, din svärmor hon sliter med sorgen som mig, vi har delat tankar vi två, det känns så bra. Jag är rädd om henne, hon är underbar, jag förstår att du tyckte om henne. Är så glad att ha henne i mitt liv.

Tänker på henne varenda dag, vi delar samma saknad, Dig Kim, dig....

Jag ska prova göra det jag sagt, det får ta tid, bara det blir bra, jag behöver göra det, jag behöver känna att jag gör något bra.

Sorgen är så tung att bära, jag måste finna ett syfte så jag orkar ta mig fram dag efter dag utan dig, jag måste göra det som är bra.

Mamma

 
Jag är ju utesluten ur min sons liv, lång historia som jag inte går in på nu då jag trots allt önskar Gratulera min son på hans 25 års dag.

Jag hoppas hans dag blir en fin och vacker dag, att han får uppleva lycka och oavsett att han hatar mig, så finns han kvar i mitt modershjärta, så jag säger det ändå. Grattis Slisk på din 25 års dag <3 Kram

Ute råder dimma, jag drog upp rullgradinen och det var alldeles tätt av vita slöjor som täcker landskapet, så likt mitt inre, man ser saker svagt. Tänker på vikingatid som alltid fascinerat mig då trodde man på älvors dans, man var rädd för dem,  man kunde inte förstå. Jag tänker på då vi var på Vinkingatåg, ja vi letade fornminnen och besökte så många vi kunde, vi hade det så kul, såg på runskrifter och hade galna upptåg tillsammans, smakade bär och hade trevligt tillsammans så underbart det var, jag önskar den tiden kunde komma tillbaka alla dess små vardagsresor. Åhhh Kim, jag kan inte fatta hur det kunde sluta så här, vi hade så roligt tillsammans.  syster och bror plockar blåbär under vikingaupptåg

Så saknad du är lilla Kim, vi gjorde så mycket, jag saknar allt detta, vi kunde ju upplevt det än, jag kan inte förlåta dig för att du gjorde så här, det gör så ont men jag kan inte göra det. Varför kunde du inte tänka på oss, på hur roligt vi hade tillsammans under alla våra korta upptåg.

Vi hade kunnat fortsätta om du sagt ett enda litet s**t, jag är så arg på dig, saknar dig så jag blir alldeles matt, jag har inte energi att göra ett dugg, jag är så trött på allt, du tog med dig glädjen till ditt ställe, hur kunde du göra så mot oss som älskade dig?

Nu sitter vi här som spillror, kvarlevor av det vi var, jag kan bara inte fatta att du sa adjö till oss den där dagen.

Jag har fått en vän genom dig, för henne är jag glad, hon älskade Dig och var ditt stöd, du skadade även henne svårt denna dag, vad har vi kvar i våra liv.

Varför kunde du inte fatta att vi hade kärleken till dig, vi hade hjälpt dig vad det än varit som tryckt, allt hade varit bättre än detta slutgiltiga ryck.

Vad vill jag nu med mitt liv, jag tänker på det varenda dag, jag svarar på samma sätt dag efter dag, Ingenting, jag vill ingenting, jag vet inte vem jag är längre, jag har tappat identitet. Du hade ingen rätt att förstöra oss andra så, det var meningen du skulle leva, jag födde dig för att du skulle leva kan du inte förstå det älskade Kim, vi ville ha dig här älskade underbara Kim.

Nu funderar jag på mitt liv, men jag saknar dig hela tiden, jag känner mig trasig men jag lever det liv som kommer bli mitt liv efter Dig, jag har inte valt. Du valde mitt öde.

Jag tänker på att skriva en bok om dig, jag vet inte om jag klarar av det men det kanske kan vara en bra grej, jag älskar Dig Kim, jag vill att hela världen skall veta att du var helt underbar, jag vill man ska veta att du fanns här med oss, ge dig evigt liv. jag undrar bara hur man gör.

Jag ska försöka Kim att skapa en värld du kan leva kvar i, jag vill du ska leva, det gör jag dag efter dag. Jag kanske kan skapa ett mirakel själv. Du vore värd det och alla som tänker tanken på självmord, kunde läsa och känna att de inte borde göra det för det är leva man ska göra även om det kan vara svårt.

Du betyder så otroligt mycket för din mamma lilla Kim, jag önskar bara du kunnat stanna så vi fått en chans till.

Men vårt timglas rann ut, vi hann inte mer, jag gråter, jag sörjer, jag saknar, jag har slutat le, älskade hjärtat du finns inte mer.

Mamma