Jag vet inte vad det är men jag känner mig en aningens piggare nu, jag har så mycket tankar som snurrar men som ju aldrig kan få svar att jag bestämt mig för att försöka acceptera att det bara är så här nu, det är över. Måste sätta ned foten för mig själv nu, kan inte skada mig själv så som jag gör genom att ta på mig allting, måste leva mitt liv utan dig och det finns ju inte en enda sak jag kan göra åt det heller, du är död i alla fall.

Saknaden är något helt annat, den kan jag aldrig kämpa emot den ligger där och ruvar och poppar upp vid de konstigaste tillfällen, små ord, små gester eller hur någon rör på sig, det kan vara så lite för att påkalla den. Faktum kvarstår att allt nästan påminner om det jag haft med dig min Kim eller så är det minnen som dyker upp, bilder som jag ser inuti mitt huvud och då är det så lätt att falla i gråt. Snart ska din syster ha sin baby och vi får något att fira " ett litet liv", men det är tungt att detta sker utan att du deltar i det någonsin mera, hon hade behövt dig, din styrka och dina vänliga ord men nu är det försent för oss alla. Jag känner mig så krossad av din bortgång, som en myra någon satt foten på men jag ska ta mig upp igen jag måste för min plats är ju här, dig måste jag vänta med att hälsa på. Önskar så att livet bjudit oss alla på en annan stig men den gjorde inte det så nu står vi här och sörjer dig Kim.

Jag ska ta mig bort från depressionen, jag ska leva ett liv, men jag blir tvungen att leva det utan dig och det känns fattigt. Så fruktansvärt fel din död är älskade Kim, du skulle varit här med oss, jag har så svårt att acceptaera, att släppa taget för att se en framtid eftersom jag vet att du inte kommer att vara där, det är bara bakåt jag kan blicka för att se dig och just nu blickar jag bara bakåt eftersom all min kraft går till att leta efter ögonblick av lycka där du var med.

Det känns så konstigt, jag har mist mitt barn, jag tog mig igenom begravningen men jag vet inte hur, men jag gjorde det. Jag tog mig igenom planeringen när jag tänker på allt det här så känns det så underligt att det är jag som gjort allt det här, jag har valt din kista, jag har valt dina blommor, dina handblommor, dina texter, dina band, resan hit har varit onormalt lång och jag har alltid känns det som att det är inte du, du kommer tillbaka igen. Nu vet jag Kim, du är en ängel, du är borta för min syn, jag tror i bland att jag kan känna din närhet, jag måste ta mig igenom det här så jag kan känna för just nu känner jag mig domnad i själen och tankarna, jag är kall och jag är tom. Jag tänker mycket på just betydelsen av att allt är försent, det är så tungt, vilken mamma önskar inte att få en chans till?

Jag måste bli frisk igen, depressionen är tung, svårt att beskriva men det är ett sätt till försvar tror jag, det är nog därför jag hamnade här, det blev för mycket för mig, att mista dig är för mycket. All den fruktansvärda ångest jag bär inom mig sedan du lämnat vår jord, det är inte rätt att man ska lämnas så här. Önskar varenda vaken minut att jag fattat något, att jag fattat att du inte mådde bra, men nu kan jag inte göra mer. Jag måste gå och prata få ur mig ångesten, jag måste tackla livet som bultar på min dörr. Jag mår så fruktansvärt dåligt, men från att ligga ned har jag kommit upp på mina knän för att krypa fram, sakta som en snigel rör jag mig men med ett mål i siktet att bli bra, att slippa känna det jag känner inom mig för saknaden är nog.

Du var så otroligt fin, du var duktig på alla sätt, du var de små grabbarnas idol och mammas lille kille, nu vilar du från denna jord och vi gråter tårar över det, men en dag älskade Kim, lovar jag att vi ses igen. Mamma

Nu har jag satt fart här hemma med att städa upp lite, röja saker för allt har kommit efter, kan inte låta det ligga och drälla överallt måste få bort det nu. Plockar rätt på allt som ska på tippen, får hyra en kärra och köra undan lite skit här, tänk jag har ett helt förråd fullt av gamla trasiga kartonger som jag inte kommit iväg med, kan inte ha det så. Ja skönt att få lite energi en stund i alla fall bästa att inte sitta för länge för då kanske det går över. Vad mycket skräp man samlar på sig genom åren, kartongvis med böcker som bara står, har ju inte plats för dem och de väger bly. Vet inte vad jag ska göra med dem, sälja men det är väl ingen som köper gamla böcker nu för tiden, jag vet inte slänga dem vill man ju inte göra heller och så måste det rensas ur för en del vill man ju ha kvar, det får bero så länge tror jag känner att orken tryter bara vid tanken.

Nåja det finns annat att plocka i här, damma av osv så jag får väl göra det först så får jag se vad det kan bli senare.

Undrar på vad jag ska ha för mat idag då, jag är ju ensam så det är inte så kul att laga något heller.

Jag har satt ett mål idag, den pissigaste dag av alla, att jag ska ta i med hårdhanskarna för att komma igen, jag kan inte sitta här och låta livet rinna bort, det har snart försvunnit 4,5 månad sedan du dog Kim och jag har inte gjort någonting alls mer än gråtit och mått skit, jag måste klara mig upp ur depressionen, det tar mitt liv, all kraft, vill inte må så fruktansvärt dåligt längre. bara trött och sliten och totalt utan framtid, ja det känns faktiskt så Kim, utan framtid, du tog den ifrån mig. Jag tänker faktiskt på dig hela tiden och det gör så fruktansvärt ont att tänka på att du inte finns med mig längre, jag kan känna stundvis att du är här en secund eller så sedan är det över, jag undrar är du det älskade Kim? Besöker du mig finns du vid min sida trots allt. Ska snart träffa kuratorn igen, behövde andas så jag bad om ny tid men nästa ska jag gå på, behöver må bra igen, behöver prata, önskar att det gick att resa i tiden då skulle jag fara tillbaka och hålla dig hårt, men det går ju inte, jag sitter här och önskar någonting helt omöjligt. Lilla hjärtat jag älskar dig, jag hörde på avvägar att du skulle ha blivit en storebror igen, din pappa ska visst ha ytterligare ett barn. Önskar så att du fått stanna med oss andra, du var vår skatt, nu måste vi kämpa, framåt, upp på benen igen, jag måste upp. Helvetes depression, jag vill skratta, jag vill le, jag vill känna, jag vill minnas dig med värme och glädje inte med sorg, jag vill sakna utan att vara tom. Älskade lilla Kim är du en ängel nu, i så fall ber jag dig nu. Hjälp mig Kim, jag behöver din styrka nu, snälla hjälp mamma att bli frisk i själen igen. Du var bara 17 år, men så vis på alla sätt och vis, du gav så mycket fast du aldrig trodde det. livet är inte det samma och det blir inte det någonsin mer inte för mig i alla fall, men det kan bli ett liv i alla fall, ett liv efter dig. Det hoppas jag att jag får uppleva.

Måste börja känna, sluta ha en önskan inom mig att vilja dö, jag vill inte dö så varför tänker jag så. Hatar det här, fogden, gnälliga kärringar och en massa annan skit, jag vill ha lite lugn och ro, vill komma tillbaka nu, inte falla tillbaka och gråta mer, inte falla tillbaka och känna saknaden som förtär mig. Jag vill minnas allt med dig Kim men med värme, med kärlek, med hopp du var min Kim, min älskade son du var värd så mycket mer än någon någonsin förstått. Förlåt din mamma för att jag inte förstod att du mådde som jag gör nu, jag kan inte förlåta mig själv, jag är för hård, jag vet, men jag känner hela tiden att jag borde förstått. Du borde ha fått min hjälp!

Saknaden är så otrevligt mörk, en saknad som aldrig kommer betala sig, jag får aldrig se dig mer, inte höra dig prata eller skratta mer och det gör ont, det värker långt in i själen. Varför var du tvungen att dö?

Jag lovar dig Kim jag skall hedra ditt namn, på något sätt ska jag lyckas med det här, jag ska friskna till och göra något gott, något som du önskade göra själv.

Älskar och saknar dig i evighet mitt älskade barn, vill skänka dig alla livets kramar, hålla dig hårt, låta dig vila intill mig, smeka ditt hår ta bort det onda, hoppas jag på något sätt kan förmedla detta tilll dig, min underbara änglason.

Mamma

På morgonen fick vi ett samtal ifrån campingen där vi ställt upp vår gemensamma husvagn om att den som har vagnen bredvid är kroniskt hundrädd och hon har klagat över vår hund, men våran hund har inte sagt ett dugg och han sitter kopplad i dragkroken hela tiden så han kommer inte i kontakt med dem, jag tror helt enkelt att det är så att hon inte tyckt att vi haft nog fin vagn och så dragit igång för hunden behöver hon knappast bekymra sig om ifall hon inte har tänkt att gå in i vårt förtält eller in i vår bil. Han sitter ju fast, det är bara inte klokt vad folk håller på och det är hundar över allt runt omkring oss ändå har de sagt att just våran är för nära, vi har lagt oss på denna campingen bara för att det är ok att ha hund där. Nu ska man åka till vagnen och må dåligt också, det är inte klokt att inte få vara ifred på något ställe, inte få  lugn och ro på något ställe. Fattar verkligen inte hur folk är funtade, vad har vi gjort dem de känner inte oss, de har inte ens pratat med oss istället försöker de få oss av campingen, vi är tystlåtna skötsamm människor och stör inte en enda med våran närvaro. Det som skulle bli min fristad kanske blir ett fängelse.

Så kom ju fogdens besked lagomt mitt i när man mår så dåligt att de ska hem där vi bor, ja jag vet att det finns skulder men jag vet också att jag är den enda som betalat på dem, jag har inget att hämta men det är bara så kvävande att veta att det ska komma folk och trampa runt i mitt hem, jag vill ju bara vara ifred. Panikkänslor som sprider sig i det inre och all saknad efter min lille kille som jag aldrig mer får se. Vad är det för mening med livet? En lång och outröttlig kamp som aldrig tar slut, vissa dagar vill jag verkligen göra som Kim, ge upp låta allt ta slut. Varför ska man leva i motvind, vad finns det inom oss människor som gör att vi kryper fram när man slagits ned. Jag önskar jag fick vara i fred på något ställe att det fanns en liten bubbla med eget syre på något håll, allt kommer på en gång och jag har ingen ork sedan Kimpan dog, jag tar mig bara inte upp igen.

Maken ska snart och jobba, timtid i dag och i morgon, själv vet jag inte ens om jag kommer kunna stressa med det jobbet igen, jag är så trött på allting. Varför var det tvungen att bli så här, varför mitt barn, varför någons barn, varför döden, denna ständiga jävla fråga som mal, varför?

Så fort man lyckas se en liten glimt av att ta sig upp så händer det någonting nytt igen som gör att man sjunker djupare och djupare. Jag har fått en ny tid till kuratorn nu så jag får ta den då den 25:e, behöver prata tror jag.

Väntar på att dottern ska få värkar nu så det blir baby på gång om det sker innan fredagen ska jag åka och passa barnbarnen när de åker in.

Herregud Kimson varför gav du inte livet en chans, varför älskade hjärtat. Saknar dig. Mamma

Så hämtade man posten och då sjönk man helt igenom igen, fogden ska hem och hämta saker har de tänkt undrar vad de vill ha värdelösa tavlor och papper, kanske gamla böcker det har jag ju en del kartonger med, jag blir så jävla trött på allting för det är känslan av att de ska hem och snoka, titta i mina saker, främmande människor jag som inte orkar med människor alls, jag vet inte hur jag ska tackla livet snart. För mycket, allt är för mycket för mig just nu, jag vill bara vara ifred, önskar att livet kunde ta en vändning, att jag kunde vinna pengar, betala och bli fri från all skit, men den som behöver något får bara förnedringen.

Jag har nog med sorgen, med att min Kim inte finns mer, jag klarar inte av att tampas med ytterligare saker. Så hade försäkringskassan skickat ut papper igen som man ska fylla i, jag orkar inte fylla i papper, klarar inte av sånt just nu, herregud det känns som om allt blir övermäktigt, mina samlade krafter tar slut direkt och saknaden som jag känner hela tiden. Varför ska man ta allt på en gång, kan jag inte få vara ifred, det kan inte finnas en chans att få ta sig upp ur hålet man befinner sig i, det finns ingenting kvar av det man klarade av så lätt förut, varenda motgång gör att man sjunker djupt och vill vända om., det är inte längre ett liv. Det är tungt att leva, att andas, att se en framtid och det blir bara tyngre för var dag, fogden.

Jag vill inte ha främmande människor i mitt hem, jag får panikångest av det, jag vill inte att det ska var någon som tittar i mina lådor, ser mina slitna trosor mm, det känns äckligt. Undrar hur allt ska sluta, tar det slut allt helvete i mitt liv eller måste jag dö först för att det ska stoppa, jag är trött, jag är tagen. Herregud jag orkar faktiskt inte, jag har mist min son, kan jag inte få vara ifred, det kvittar ju hur jag kämpar så kommer det något och trycker ned mig tillbaka. År efter år har jag kämpat, men jag kommer ingen vart och jag säger det jag alltid sagt. Det ska inte få sitta kvinnor på myndigheternas högt upsatta posteringar, de lyfter inte luren, de skickar inte ett papper, de kontrollerar ingenting, nej de jävlas så har det alltid varit och känner man sig kränkt av någon myndighet kvittar vem så kan man kolla namnet, jag slår vad om att det är en kvinnas namn man möter. Makten stiger dem åt huvudet, man borde se över familjesituationer, hur allt är i det totala, inte rusa på som en ångvält och ta livet av folk, för det är precis det man är på väg att göra. Jag är trött, jag vill lägga mig ned och ge upp, jag vill ingenting mera jag har inte krafter till mer än att kliva upp på morgonen sätta på mig mina kläder, äta och vara sedan är min ork slut, så ser mitt liv ut sedan min son dog.

Jag är så ledsen, så fullkomligt trasig, kan man inte sluta jaga på sjuka människor. Livet suger!

Så då har jag passat på att vitsa till det, bara vi fått oss lite smörgåsar med riktig hemkokt helgskinka och rykande färskt kaffe till så blir det en tur till centrala delarna för att uträtta ärenden, ska sätta in pengar på kontot, handla hundmatssäck, han har haft aptit ett tag våran goding så det är dags att ge han ny mat, maken ska in på arbetsförmedlingen och anmäla sig på efter sin sjukskrivning så vi har lite på dagens schema.Konstigt nog rullar livet på, man gör det som skall göras trots att det hela tiden tar emot så är man delaktig i livet, jag önskar att alla dagar kunde kännas som häromdagen då barn och barnbran var på besök, jag var glad för första gången sedan Kim dog och det kändes befriande, men så sjunker livet undan och man kommer tillbaka till det här tillståndet av ångest, av känslor som att man inte gjort allt, att man inte har räckt till, att man borde nog ha.

Det är förbannat att man inte kan slippa känna allt det här, att man inte kan slippa ångesten som äter och tuggar på insidan, för mitt intellekt säger mig att jag inget kunnat göra, jag visste ju ingenting men så är det emotionella som hela tiden skriker att DU BORDE HA FATTAT...

Trött på att känna det här, svarta månader som sitter som seg tjära i mitt inre, jag saknar mitt barn, jag saknar hela tiden. Jag vill inte att det ska vara så här jag vill att han ska le mot mig, vara kvar. Jag har inte bett om att hålla en begravning för min son, jag har inte bett om att han ska dö. Finns det ingenting som kan råda bot på den fruktansvärda smärta jag känner inom mig. Känslan av att som mor inte ha räckt till, lillen som inte finns mer.

Måste försöka tänka på annat, måste tvinga mig att ta del av livet men jag känner ingenting, jag bara är, jag bara gör, jag är verkligen så tom att det skrämmer mig. Jag är ju inte sådan här, jag brukar ha lätt för att skratta men så hände det som inte fick ske, hur kunde min son ta sitt liv? Vad gjorde det sociala då man ingenting såg? Borde anmäla, men jag har inte orkat, man borde ha sett hur han hade det, hur han mådde. Inte ens då han dog hjälpte de till, hans saker fick jag slåss om och jag fick bara en bråkdel, hans telefon försvann, så mycket konstigheter. Förstår man inte att det är viktigt då ett barn dör att man får alla ledtrådar till hands, man visste ju att han hade AS att han behövde stöd, vad gjorde man, ingenting? Jag känner mig usel som mamma för att jag inte klarade av allt ända ut, men om jag vetat om man gett ett tecken på att min son mått dåligt hade jag gjort allt för att han skulle må bra, man visste men ingen sa ett enda dugg, Varför? Så menar man att livet ska rulla på, att det ska bli en vardag, men alla mina frågor då som hela tiden blir utan svar, är det rätt, är det rätt att det frivillighem som valts till min son skiter i honom och låter han bo på annat håll, att de sedan tar hans saker då han dör, är det rätt.

Jag är för sjuk i mitt inre för att orka ta den kamp jag borde ta, jag är så ledsen, det är så tungt. Det är försent att förstå, men jag förstår nu.

Älskar och saknar dig i evighet. Mamma

Jag gäspar mest hela tiden, känner mig trött trots att jag sovit så är jag trött mest hela tiden, känns så otroligt konstigt att aldrig vara pigg och då man sitter och gäspar när folk pratar tror de säkert att man är helt ointresserad. Känns så jobbigt, jag har ingen energi i normala fall hade jag fyllts av ny energi nu, det är vår, det är grönt, det finns blommor, fåglar kvittrar, fjärilar flyger, men nu ser jag bara allting och konstaterar, vad är det för ett liv. Jag har inga känslor sedan du dog, jag är helt tom, det är inte rättvist att livet slulle göra oss detta, vi borde fått tiden att hjälpa dig, vi älskade dig, vi hade gjort allt för dig. Jag är arg för att du inte gav oss möjligheten att hjälpa, att du bara tog ditt liv och inte tänkte på hur det skulle bli att bli lämnad kvar. Arg, ja jag är jättearg på dig för du borde sagt att du inte mådde bra, att det var någonting som gjorde att du inte skulle orka leva. Det är inte rätt emot oss andra det du gjort. Vi sörjer ihjäl oss, livet är så fruktansvärt svårt att leva utan dig, allt som jag tänkt skulle ske bara försvann. Livet trädde in i en gråsvart dimma, gav mig ett töcken att leva i, herregud Kim, jag saknar dig, jag funderar så mycket på hur allt kunnat bli men som nu aldrig blir, jag hade alltid trott du skulle göra mig till farmor men så blir det ju inte nu, du hade blivit en underbar pappa du hade handlag för de små, varför Kim tänkte du inte en enda tanke på hur livet kunnat bli längre fram du var ju bara barnet ännu, 17 år. Din flickvän går under och hennes mamma likaså, jag lever i dimman och önskar jag kunde få en chans att få dig tillbaka. Tiden går, runt mig lever man, jag är en zombie. Du tog framtiden ifrån mig Kim, jag har stannat där du gav dig av, så saknad du är mitt älskade barn.

Mamma