Min vän gav mig styrka och i min sorg inspirerades hon att dikta, jag är glad för dessa dikter idag.

Förlusten av ett barn ger inga svar
Undrande så står vi kvar.
Varför valde du att lämna mig
Hur kunde jag förhindrat dig.
Gud hämtar dem han vill ha nära
Trons änglar vill han dem ska bära.
Hur kan jag nu en mening se
Med skakad tro, hur kan jag be.
När du för evigt fattas mig
Hur ska jag kunna andas säg.
En drömlös vila nu du har
Jag drömmer att du stannat kvar.
Min enda tröst i mörkret nu
Är att mitt ljus alltid var du.
I livet fann du ingen ro
Så till änglarna jag ger min tro.
Känner glädje för vår tid
Jag låter lugnet nu ta vid.
Jag blickar uppåt och jag ser
Att du blinkar ner och ler.

Kram tove, du inspirerar mig. /pia

När jag valde att bära dig i min mage
gav jag dig inget val.
När jag valde min styrka för att föda dig
gav jag dig inget val
När jag valde att ge dig namnet Kim
Gav jag dig inget val

När du valde att lämna mig
gjorde du ditt val

När jag älskade dig för evigt
hade jag inget val
När jag grät över ditt liv
hade jag inget val
När jag ångrade mina val
var det försent

När du slutade andas
var det ditt val

När jag måste fortsätta leva utan dig
gör jag ett val
När jag uppskattar världens skönhet utan dig
gör jag ett val
När jag fortsätter andas varje morgon
då gör jag ett val

När du inte längre ville leva här
då gjorde du ditt val

När löven rodnar
är det du
När regnet droppar
är det du
När snön faller
är det du
När solen skiner
är det du
När vinden smeker
är det du
När blommorna doftar
är det du

Och när sömnen kommer med drömmar
är du hos mig

Du valde en väg jag inte kan förstå
En väg jag inte kunde följa
En väg utan mål
En väg du förut aldrig gått
En väg som aldrig tar slut

En väg utan mig

Jag gav dig ditt liv
det fick du inte välja
Du levde ett liv
det valde andra
Du lämnade livet
det valde du

Ge mig styrka att stanna här
utan dig
Ge mig mod att leva vidare
utan dig
Ge mig kraft att se framåt
utan dig

För jag lever
För jag älskar
För jag saknar, sörjer och undrar

Och jag är så tacksam min ängel
för att du valde att finnas i mitt liv

När det är stjärnklart
ska jag minnas dig
När himlen är blå
ska jag minnas dig
När solen värmer
ska jag minnas dig

Nu väljer jag att leva
för att minnas dig

Jag älskar dig min ängel
Tack för att du fanns

Ödet eller vad det är, kanske en föreskriven historia, är det så? Är det bestämt i förväg det som skall ske? Min underbara son, hur kunde det bli att ödet ville så illa i så fall, hur kunde ödet skada oss så? Du betydde allt, du var ljuset vi alla såg i våra liv, du var en sådan glädje hur kan jag förstå att du ville lämna oss då?

Du borde fått ett helt annat öde, du var värd så mycket mer. Kom du hit till jorden för att lära oss en läxa, eller var du här för att få en påminnelse? Jag tänker på dig hela tiden älskade Kim, vad ska vi andra göra nu? Så många frågor och alla blir tystade, för det finns inga svar. Jag önskar av hela mitt hjärta och själ att du älskade Kimpan vore här, det finns ingen tid som kan läka det jag bär på nu, ingen tid kan ge mig dig tillbaka till mig, jag känner bara saknaden nu.

Du var en prins i en tokig värld, en värld du uttryckte var så full av smärta och utanförskap, jag önskar jag i tid fått veta, men nu är tiden förbi, jag kan inte hjälpa dig, inte smeka din kind inte mildra det du kände inom dig. Jag skriker ut i tomrummet som uppstått, jag älskar dig Kim, du var den bästa son en mor kunnat fått <3 Älskar dig för evigt... Mamma

Rena mig

så blir jag ren.

Hela mig

så blir jag hel.

Drag mig till dig

så får mitt hjärta ro.

(Margareta Melin)

ETT BREV TILL MIN LILLA MAMMA FRÅN ÄNGLARNAS STAD

Lilla Mamma, jag ser dig från min nya plats,
Den plats som kallas för änglarnas stad.
Jag vill att du ska veta mamma,
Att jag har det så bra här.
Här Finns det inga bekymmer,
Bara glädje och ren kärlek.
Jag har så många vänner,
änglar som är både unga och gamla.
Här råder det ingen ålder,
Bara en stor kärlek till varandra.

Lilla Mamma, I änglarnas stad är allt så vackert,
De vackraste färger, blommor och porlande vatten.
Det Finns vackra vita hus,
Och skogar med de vackraste träd.
Mamma, Bergen är blå,
Och överallt Finns det stenar I vitaste marmor.
På de grönaste ängar,
växer otroliga blommor I de vackraste färger.
Mamma, jag vill att du ska veta,
Att jag trivs väldigt bra här.

Lilla Mamma, jag har en stor uppgift här,
Det är att hjälpa människorna på jorden.
Men dig hjälper jag först,
för du är min lilla mamma.
Jag försöker se till så du har det bra,
för jag vet hur mycket du saknar mig.
Jag försöker lindra din smärta,
Men jag vet att jag inte kan det.
Det gör Ont att mista någon man älskar,
Jag vet det min lilla mamma.

Lilla Mamma,en sak vill jag du ska veta,
Det är att jag är närmare dig än du tror.
Jag pussar dig ofta på kinden,
Och smeker din arm.
Jag torkar bort dina tårar,
Och ger dig styrka att klara av din dag.
Du har öppnat ditt hjärta,
Och du vet att jag Finns där inne.
Som ett ljus, en solstråle och en stjärna,
Kommer jag alltid att finnas I ditt hjärta.
Mamma , jag kommer alltid att vara hos dig,
så länge du lever.

Lilla Mamma, jag vill be dig om en sak,
Lev ditt liv mamma.
Lev ditt liv för dig,
Och lev ditt liv för mig.
Var inte rädd mamma för att leva,
Det är det livet är till för.
De dagar då du känner att ditt liv inte har någon mening,
Slut dina ögon I stillheten, och känn att jag är hos dig.
Jag kommer alltid att vara hos dig,
Det är min uppgift.

Så en dag, lilla mamma står vi framför varandra igen,
Jag ser din lycka, ditt vackra skratt,
när jag sluter dig I min famn.
Då när jag hälsar dig välkommen tillbaka,
Hit till änglarnas stad.
på återseende mamma

Okänd

Jag satte mig ned och skrev en hel massa på den bok jag påbörjat om dig och mig ja om oss och om sorg men också om livet och det kändes så bra, det finns så mycket att säga och många saker som man kan ta upp och få andra att dikutera runt, sådant som du tyckte var viktigt och som jag tycker är viktigt att prata om.

Just idag mår jag väldigt dåligt och det är inte långt till tårar det pågår så mycket bråk runt omkring oss även på nära håll, ingen sammahållning, ingen kärlek det känns så meningslöst för hur mycket man än verkar visa att man älskar någon så får man ingenting tillbaka utan det är mest som att det är ett outgrundligt hat som vilar där istället. Jag har försökt att göra allting bra Kim, men det kvittar hur jag försöker så blir det bara fel och fel igen. I bland känns det verkligen som om det vore bättre att följa efter Dig, att bara finna lugn och ro men så vet jag att det finns dem som verkligen älskar mig och för dem skulle jag förstöra livet helt så jag måste stanna och må så helvetiskt dåligt som jag gör.

Din utväg var felaktig Kim, du var den i våran familj som kunde hålla samman oss, du som förstod oss trots att vi inte alltid förstod dig. Du behövdes här, du var ärlig och du var stark. Fattar verkligen inte eller jo jag fattar väl inom mig att du kunde välja en sådan utväg, men jag kan inte fatta att du gav upp alla oss som behövde dig. I morgon får du din sista vila på minneslunden och jag skall åka dit och tända ljuset åt dig, jag hoppas så innerligt att jag kan känna din närhet då jag vet att du verkligen finns där, att du kan skänka mig kraft min älskade ängla son. Allting har blivit så otroligt konstigt sedan du lämnade oss allt det som man trodde på försvann helt, jag står helt vilsen och jag känner mig totalt övergiven, jag vet inte hur jag ska vara längre för jag duger ju aldrig ändå, det är så konstigt att inte ens din död kunde innebära en fred i den här förbannade familjen. Så ont det gör att se att man inte tar till sig av att du dött, att ingen lärdom kommer ut av det, det borde vara nog nu, det borde väl räcka nu, du har ju dött min älskade lilla son.

Tiden går men jag vet inte jag känner mig så fruktansvärt nedstämd, det finns ingenting som är kul, ja jag vet det kallas depression och det var det jag fick då du dog, känner mig som en urlakad nattskjorta, söndertvättad och trasig och ingenting att ha, det behövs så lite i min lilla trasiga värld just nu för att det skall guppa upp eller om det skall rasa ned. Att inte kunna lita på någon, att inte kunna känna att det är lugn och ro, så jobbigt att man bara inte kan tro det är sant. Herregud vad jag saknar dig Kim om du ändå vore här, jag skulle behöva din klarhet just nu, du var ju alltid så snusförnuftig eller hur?

Ja tiden den tickar på, varför gick du då?

Ingenting kan bli det samma, jag måste börja ett nytt liv, ett liv jag inte vill ha, du fattas varenda jävla dag. Jag är så trött.

Saknad dig Kim och det gör så förtvivlat ont.. Mamma

Jag tycker att de här dagarna är extra jobbiga, datumet den 2:e är så hårt för mig, jag fick ett samtal ifrån kyrgogårdsförvaltningen på morgonen och troligen är det nedsättning av ditt stoft på onsdagen, de skickar ett meddelande då det är gjort också, kändes så konstigt att höra dem säga det i telefonen, att du snart kommer få din sista vila lilla gubben.

Jag ska gå ut och sätta din ros idag trots att det blåser kyliga vindar som inte ger någon större lust till att vara utomhus så ska det väl ordna sig, ned ska den komma nu så det blir fint till din ära lilla hjärtat.

Jag hade planerat att sätta lite fröer också direkt i såbädd får se om jag kan få detta gjort på samma gång, det är sallad, squasch, grönkål som ska ned i jorden och så får man hoppas att de tar sig sedan.

Jag har en del blommor på gång inne på glasverandan för att kunna plantera ut senare och de fröna har kommit upp en liten bit i alla fall. Det är 2 maj och det känns just nu som typiskt aprilväder så där lite förskjutet, men det skulle vara ett par dagar och sedan bli lite varmare igen tror jag maken sa.

Det är tungt idag, läste det Helena skrivit idag och jag förstår så väl vad hon känner, så otroligt konstigt det är att det kommer en liten en alldeles snart och du kommer inte att vara med och glädjas över den lilla, du som såg fram emot att denna lilla skulle komma precis som med alla dina andra små syskonbarn och nu bara lämnade du oss.

Jag har tänkt massor och jag har läst massor och jag funderar på om du tänkte alls just då eller om det var en tillfällig sinnesförvirring som tog över ditt inre, för inte kunde du väl medvetet bara lämna oss alla i den smärta vi känner efter dig idag. Inte kan du medvetet ha tyckt att det vore bättre utan dig.

Älskade lilla Kimpan nog hade du stannat om du varit frisk, det måste ha hänt någonting konstigt inom dig. Jag spekulerar, jag tänker, jag smärtas av det här, jag vet inte längre någonting och det gör så ont, du fattar väl att vi inte ville mista dig, vi älskar dig och jag önskar varenda dag att jag kunnat vakna upp och allt bara varit en mardröm, men så slår jag upp ögonen och vaknar till och det är helvetet jag vaknar upp till. Du är död hur gärrna jag än vill någonting annat.

Men jag tänker på onsdagen, på att du ska sättas ned, att det känns som om du kommer hem på något sätt, kanske kan jag känna din närhet då, kanske kan du se mig stå vid korset någon dag. Saknar dig Kim, livet kan aldrig bli det liv det varit du förändrade det, jag kommer alltid att blicka tillbaka och jag förstår så väl att det blir ett liv före och ett liv efter, men det gör ont och jag stretar emot för jag vill ju stanna kvar i livet som var. Du var min son, mitt lilla barn och jag ville inte ha det liv du valde åt mig, jag ville ge dig lyckan, kärleken till livet och nu får jag aldrig den möjligheten du gav bara upp. Du måste förlåta mig Kim men så känns det just nu, men inom mig vet jag att du måste ha mått mycket dåligt annars hade du aldrig gjort så här, nu är det vi som är kvar som bär den smärta du flydde.

Älskade hjärtat livet är inte längre så vackert som det var, du förgyllde det och satte dit en gyllene ram, nu är det bara saknaden kvar, du betydde allt ändå står vi ensamma kvar. Så älskad Kim, så älskad och det kommer du aldrig att få vetskap om nu, tiden har tagit slut, du tog ditt sista andetag för fyra månader sedan just denna dag.

Älskar och saknar dig tills vi ses igen lilla hjärat mitt... Sänder dig världens alla kramar och må du vila i frid.

Mamma

Jag har känt sorg, jag står här mitt i den och den gör så fruktansvärt ont och mitt i det här slutar folk att prata, man slutar ringa, man är rädd. Jag måste fråga för vad, rädd att se mig gråta, gör jag någon illa till mods då, jag mår bra av att gråta, det lättar, smärtan kommer ut. Många har varit rädda att säga fel saker till mig i min sorg och jag säger var som vanligt, försök inte trösta det går inte och för mig känns det bara fel, jag vill inte i min sorg och i min drabbade depression höra någon säga du ska se att det ordnar sig vännen, det blir bättre senare, tiden läker, nej jag vill prata om det som hänt, jag vill tala om begravningen som varit, jag vill tala om Kim, om det som ändrats i mitt liv, hur man skall kunna undvika självmord, hur man kan förändra saker, finns det en andra sidan. Det finns så mycket att prata om, men man trasslar till det av rädsla och jag vet inte men jag vill ge en uppfattning om hur det är att befinna sig i en sorg och att då känna sig övergiven för att de man haft i sitt liv känner sig rädda, var inte rädda är mitt råd och tänk på att det gör gott att gråta. fråga rent ut om de vill prata, ge dem själva en chans att ta upp ett samtalsämne, men dra er inte undan, för det gör så förtvivlat ont.

Just i min depression kan jag känna att jag vill vara ifred vissa stunder men om man frågar mig så säger jag det rent ut i så fall, annars vill jag ha dem jag älskar runt mig, det är viktigt då man kan känna sig enormt utanför då man mist någon man älskar och då speciellt om det är ens barn.

Jag tror att det allra viktigaste är att bara finnas till, inte säga så mycket för det behövs inte, men närheten är det som är det viktiga och att inte sluta prata om personen som gått bort för det är som att säga att vi slutat älska den personen nu, livet rullar på och han har aldrig funnits. För mig är det så att jag vill att Kim skall leva vidare och om jag pratar om honom så finns han kvar, han finns i mitt hjärta, mina sinnen i alla de minnen han gett mig och om vi pratar om honom så finns han även i ditt sinne och således lever han vidare, han är inte längre amputerad eller helt borta.

Sorg, det är ett sätt att känna saknad, en enorm saknad för döden kan aldrig ta ifrån oss människor kärleken, den finns kvar inom oss oavsett vad som sker, det är saknaden som är svår och den kan mildras om de som finns runt omkring oss vet att det är lovligt att tala om den som gått bort och att tårar är en medicin, lika god som något piller.

Jag tänker väldigt mycket själv på vad som sker, vad som blivit annorlunda och jag tänker på en del praktiska saker, hur livet ska bli utan Kim och hur jag ska klara av att han inte har en framtid, ett hopp om att göra någonting som hedrar hans minne, att förhindra självmord, att hjälpa sörjande och med det vill jag säga att det finns massor en närstående eller vän kan göra för en sörjande, nu kan ju inte jag sitta här och tala för alla som sörjer men jag tror jag kan tala för en grupp sörjande som mist sina barn för, för oss tror jag det finns en röd tråd att minnas och att på så sätt låta dem leva vidare för att mista sitt barn är som att mista sitt eget liv, sina egna visioner om en framtid, tänkta barnbarn eller saker man planerat att göra, saker man inte hann säga, hann göra och så rullar det på.

Det är inte ovanligt att man får tankar på att själv följa efter i alla fall har det varit så för mig, min sorg tog så hårt då jag skuldbelagt mig själv vilket jag förstått inte heller är ovanligt att göra då det gäller ett självmord.

Jag har tänkt väldigt mycket på att om jag hade gjort så, kanske... eller ifall, eller jag borde ha... Ni förstår säkert vad jag talar om vid det här laget och detta är ju också sådant man kan prata om efter dödsfallet som kan var till hjälp för den som sörjer, huvudsaken tror jag är att inte dra sig undan, att inte vara rädd för livet går vidare även för den som sörjer även om det känns fruktansvärt tungt och helvetiskt, man reser sig upp till en ny dag och man chockas över att befinna sig där igen.

Om jag närmare skall beskriva min sorg så är det ett tillstånd av håglöshet, gråtmildhet, orkeslöshet, tappad vilja, energiförlust, glädjetapp, man tappar framtidstron, meningslöshet, hungerskänsla, humörsvängningar, oregelbunden sömn och jag har känt att jag varit domnad i huvudet att jag inte hänger med och om man pratar flera på en gång orkar jag inte lyssna, koncentrationssvårigheter.

Jag har haft svårt att ta in meningen med livet, acceptera att kommunikationen har brutist med Kim, att jag inte kan få göra om saker jag vill göra om, att jag inte kan reparera, att det är försent. En känsla av misslyckande, ångest, ren panikångest som kommer av att jag skuldsätter mig själv, att jag borde förstått vad som skulle ske, jag borde fatta för jag var hans mamma.

Jag vill inte sitta tyst, jag vill skrika ut min smärta så att hela världen hör den och jag vill att andra som känner som mig skall få den hjälp de är så väl värda.

Jag har känt en enorm ilska för att min son valt att göra så här, att lämna kvar mig i det här helvetet som blev bakvattnet av det han valde att göra, ena stunden kan jag tycka det var fegt och den andra att han var modig, men han var min son och jag saknar honom av hela mitt hjärta och det är ju det min sorg bygger på, utan kärleken skulle jag ju inte kunna känna smärtan. Jag skulle kunna fortsätta i en evighet, men då tappar jag tråden till det jag ville uppnå, att ge er en glimt av att sörja och att våga ta steget att vara där hos den som sörjer.

Jag hoppas att mina ord varit till någon insikt och att de kan guida någon rätt eller att ge tröst till den som känner sig ensam.