I dag har jag Helena och barnen på besök så nu har de fått sig lite mat i magen, stora protester på det gröna förstås men de var tvungen att smaka på det  i alla fall, vilket innebar ulkande miner så när de ätit en av varje så slapp de äta mer då fick Buddy sig lite att äta istället och han blev så klart nöjd och glad över detta. Om en stund ska vi passa på att bleka mitt hår igen så jag får ur det brunröda till midsommar, just nu ser jag bara för brokig ut men det kommer att bli bättre med det när man fått i färgen, kan ju knappast bli sämre. Snart är man blond igen då, ganska fränt för det var många år sedan jag var det senaste och så slipper jag hålla på att färga mig när allt går ut sedan, det är kostsamt och slitigt att färga sig, man blir ju äldre så det kan vara fint att låta sig åldras lite även i håret.

Har hjälpt Helena att göra i ordning hennes båda Netlog sidor så nu är de så fina och roliga båda två och själv uppdaterade jag min netlogsida igår och döpte mig till KimsMamma så  den är såväl som det mesta i mitt liv en hyllning till Kim. Ja fast netlog handlar ju om så mycket annat roligt som alla mina fina bilder som jag har där inne. Minnesalbum över Kim och mina barn och barnbarn och naturbilder och massor av annat. Ja nu har färgen kommit i håret så nu får man vänta och se om det blir bra denna gången, Hoppas det för det var inte så kul med att se ut som en rödtopp eller ja mer morotsfärgad som jag var för tillfälet, men nöden har ju ingen lag bara att se glad ut ändå.

Just nu sitter Helena och läser i Kims minnesbok för jag fann en sommardagbok som min mamma skrev på ett lov då han var hos dem året 2006, kul läsning och när jag skrev in det i minnesboken såg jag min son framför mig, cyklande på grusvägen borta i Eda tillsammans med sin kompis Daniel som inte ens vet att Kim är död, för mormor och morfar har inget sagt till dem, gamla har sina filosofier och de ville inte säga något så jag lät det vara. mina föräldrar har ett hjärta av guld och de har alltid älskat sina barnbarn, haft dem hos sig på loven, hjälpt oss ekonomiskt genom hela livet, jag är dem evigt tacksam <3 Bättre föräldrar får man leta efter....

Kim saknade sin mormor och morfar och hans pappa hade lovat följa med honom för att hälsa på dem men sedan gjorde han inget åt det och Kim kom aldrig till sin mormor och morfar mera och det gör så förtvivlat ont. Ska inte tänka så mycket för då kommer tårarna  direkt, får försöka se glädjen som fanns när han levde..

Ja att få ordning innebär att flytta runt saker, så mycket jobb utan mening egentligen och för att få bort saker måste jag ha hyllor först att lägga upp det i herregud det känns inte kul detta ett rum med bara kaos, men jag börjar skönja övriga källaren för att kunna göra i ordning i den och det är bra för då kan man börja möblera och greja där nere sätta upp hyllor och få upp saker på dem vi har en hel del att packa upp där och få ordning på kan jag lova, men till helgen kanske vi kan få upp hyllor så jag kan fortsätta plocka. I alla säckar finns kläder och  sängkläder mm så jag vet inte hur jag ska lösa allt det för det är inte lite saker och man behöver ju skåp att få in det i, kanske en tur till solareturen när det börjar lösa sig ekonomiskt och se om det finns nåt billigt linneskåp, Vi finner väl på råd till sist det brukar vi göra jag och älsklingen.

Idag är det en tung dag när mina tankar svävar iväg till Kim, bort, bort långt bort till det som varit och saknaden är enorm, jag vet inte varför han valde bort livet och jag tänker så ofta på vad som hände med min son, varför? Det känns så underligt med många av de saker jag hört och jag vågar inte lägga för många växlar vid saker det gör bara så ont allt, jag vill ju att mitt barn sak ha det bra och jag kan inte låta bli att tänka på om han fann frid om han mår bra nu, jag vet inte längre något, det är så svårt att tänka på det som hänt, trots att det gått snart 5,5 nånader så fortsätter smärtan inmombords. Jag kan inte hjälpa att jag tappat fotfästet i livet, varför vi som redan varit med om så mycket i våra liv. Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv för att jag inte förstod hur min son mådde och de som visste de sa inget, kan inte hjälpa att jag känner ett hat mot dem som trott sig vara amatörpsykologer - se hur det slutade, min son tog sitt liv som han sa och man sa ingenting till mig. jag mitt nöt trodde allt var bra med honom. Det är inte lätt att leva med det men jag har obligationer i livet, jag har maken, barnen och barnbarnen, jag måste komma tillbaka till livet och leva det så bra det går och ändå när jag tar ett steg känns det som jag sviker Kim. Önskar jag hade ett mörkt hörn att bara gömma mig i som jag slapp komma fram ur mer. Min stora dröm var att vara mamma och bästa vän på samma gång, hur klarade jag det tycker ni? Uruselt, så är det bara, så värdelöst allt är. Jag räckte bara inte till.

Saknar dig Kim, min solstråle <3 jag slutar aldrig att älska dig <3 Mamma

Ja sent uppe även denna dag , maken hemma sent igår och vi varvade ned med att titta på ett avsnitt av Mistrals dotter, en gammal serie som handlar om en fransk konstnär och hans något udda leverne. Roligt att titta på eftersom mycket utspelar sig i Paris, staden jag älskar.

I dag ja jag ska posta paket, väntar på telia för att se vad de säger om bredbandet som skulle vara inkopplat med en större hastighet idag trots detta ligger det kvar på 1,5 - 2 MB inte speciellt snabbt det klart man kommer ut men vi har ju blivit lovade teve på det också så då måste de speeda upp annars kan man inte ha teve. Förstår inte att de inte byggt ut nätet bättre det bor ju trots allt en hel del folk här som säkerligen vore glada över ett snabbt bredband.

Önskar du varit hos mig Kim, jag försökte koppla på kortläsaren tillbaka igår men ja jag får det inte till att fungera, det ser ut som om det funkar men ja sedan läser den inte, jag  vet ju att du hade fixat det här om jag frågat dig, men jag satte in nätverkskortet tillbaka igår och fick igång den i nätverket så nu kan man surfa på den i alla fall vilket är bra om bonusbrorsan kommer hit för att ligga över. Det är så tomt utan dig, bara tomt. Älskade att sitta och chatta med dig, att dela bilder, tankar och nu kan jag aldrig mera få tillbaka det jag hade det känns så svårt, du betydde allt i mitt liv och jag ömmade så för dig jämnt, jag ömmar fortfarande för dig, att du behövde dö på ett så tragiskt vis, att du inte kände dig nog älskad för att stanna kvar.  Bittert att det blivit så här, så fel allt och ingen kan göra det bra igen, det är bara så tomt utan dig älskade Kim.

Dottern och de små raketerna kom på besök idag, jag hade hjälpt dem skriva ut en del blanketter, flyttanmälan till skatteverket, bostadsbidrag etc så nu har de att göra då de ska fylla i allt och så fick de låna datorn för att betala räkningar och för att lägga ut en del saker till försäljning på Tradera. Killarna var mer vilda än tama idag och hade varit sådana hela dagen. Jag fick en fin klädhängare till hallen av dottern och hon fick lampor av oss till nya lägenheten så jag tror det gick på ett ut.

Jag bjöd dem på nybakat bröd och kaffe och mina limpor blev jättegoda, sjysst kombination på brödet så jag blev helt klart nöjd med mitt bak. Alexander har legat mesta tiden hos mormor och sovit, han hade ont i magen ett bra tag så jag fick skumpa upp och ned för han skulle må bättre men sedan så somnade han och sov hos mig tills det var dags att åka hem.

Jag har satt i nätverkskortet i datorn i rotrummet/kontoret/biblioteket eller vad jag nu ska kalla det, för det hade fart ur i flytten men nu är det grejat och jag har Internet där inne också, kan vara bra om man har besök som vill greja.

Har längtat efter Nicklas och Christian men de har väl fullt upp med jobb, för jag har inte hört av dem eller sett till dem, tänkte de kanske skulle titta in någon eftermiddag men ännu inget besök. Maken jobbar ju som sagt men nu ska han ha slutat för kvällen så ja han kommer väl hemåt om ca timmen och det är skönt, så jädra jobbigt att sitta ensam varje dag med tankarna och saknaden.

Jag har skruvat upp klädhängaren jag fick av Helena och det blev riktigt fint i hallen, jag är så nöjd med mitt hem. I morgon så planerar jag att starta upp lite smått i källaren för att få ordning där nere och så är det posta paket på menyn... Blir det fint väder så ska jag också rensa blomrabatterna här ute så man ser att det är rabatter och inte ogräshålor som det ser ut att vara just nu, saknar soliga dagar, det har varit regn, regn och åter regn i flera dagar nu. Trist för jag behöver vara ute och få sol på mig, få hämta styrka till mitt inre. Jag hoppas det håller i sig nu men jag mår verkligen bättre, så skönt...

Så nu bakar man lite limpor till kvällsmat, jag testar en egen variant med råsocker, vitlök och kaffe, salt, kli, skrädmjöl och vetemjöl, hoppas på att det kommer smaka gottans i slutänden men det tror jag nog för utan att skryta brukar mina påhiott bli ganska bra, älskar att laborera. Fast jag kan lova en sak och det är det att jag kommer aldrig igen äta svart Thai rice, fy fasiken vad det smakade äckligt, men man måste våga prova för att se hur det är och det gjorde jag ju och nu vet jag.

Läste en bra tankebubbla som jag måste dela med mig av: "Dammtussar kan vara bevis på att någon har gjort något roligare", tyckte den var så bra så jag var bara tvungen att lägga den på minnet och det hoppas jag ni också gör, man kan behöva fokusera på det som är roligt i bland och inte bara se till vad andra tycker som att man bör städa i fall man får främmat osv, för så är i alla fall jag eller jag har varit sådan men inte längre, nu är det slut på allt sådant jag prioriterar naturligtvis inte bort att städa men jag gör det när det behövs inte tvångsmässigt, jag tar min tid till annat så fort jag hinner med försöker jag att umgås med barn och barnbarn och att ta vara på kvalitetstiden i mitt liv, jag börjar att leva igen, sakta ett litet steg framåt. Försöker inte glömma Kim, kan jag ändå aldrig göra och vill inte heller göra det, men jag försöker vila mig från saknaden. Det har försvunnit 5,5 månader av mitt liv där jag bara mått dåligt, gråtit och inte velat leva men sedan sista läkarbesöket har jag satt ett mål att komma tillbaka, att leva och att försöka le utan att få dåligt samvete för att min son inte kan vara med längre. Jag måste klara av att inse att det var han som valde att dö, inte jag, jag lever och kan inte vara en zombie i all evighet, jag har också andra som behöver mig och som gett sin kraft till mig under denna tid och som kan behöva få något tillbaka. Jag älskar ju min son över allt annat i alla fall, det gör ingen skillnad gällande det om jag sitter och deppar ihop eller om jag försöker leva och le, att finna meningen med livet. Ja tro inte jag har kommit dit än, men jag kan drömma om det nu, jag vågar tro att det trots allt finns en framtid. Jag vet inte vad som hände när jag kom hit, men jag mår bättre, det känns hemma <3 men det sa maken igår att jag sagt tidigare också. Kanske jag har men det känns bättre och det är något att glädjas åt. Nu ska jag försöka få igång mitt nätverk på andra datorn såg att kortet var löst så jag får försöka skruva isär och se hur det kan gå...

  I dag hör jag fåglars sång, inga barn är där ute och leker och stojar som det varit under veckan som gått hos grannen, de brukar studsa studsmatta och det är full fart. Tror det bor 7 barn/ungdomar i det grannhuset varav en heter Kim och tog examen i sommar jag vet det för jag såg skylten och kände ett sting av smärta, min Kim fick inte den möjligheten. Det bor ungdomar runt oss och jag kan inte låta bli att slås av likheten hos dem med min Kim, saknaden är så stor efter min kille. Jag kommer aldrig att förstå hans val, att överge oss andra, att lämna livet. Hur kunde han?

Jag kan vissa dagar fortfarande känna ilska över att han lämnat oss- mig för det gör så förtvivlat ont att vara utan honom och jag frågar mig fortfarande varför. Det är tungt att mista och det är inte rätt att det ska gå den vägen. Alla vi som berörts av hans liv har också berörts av hans död, vi är trasiga nu och mitt i det här måste livet rulla vidare, jag har så svårt för det. Men ett steg var att flytta tillbaka dit jag känt riktig lycka i mitt liv och där Kim var en del av den och det känns så förtvivlat bra. I förrgår hade jag en skugga och jag undrade om det var Kim som fanns vid min sida, jag spelade rap för honom för det var hans musik, han brukade trivas med att han lärt mig gilla den typen av kultur och den typen av musik. Det ger en extra kick att min son gav mig så mycket trots sin korta tid här på jorden, jag är så glad att jag fick ta del av hans liv, men inte av hans död. Kan inte förstå, kan inte, orkar inte, vill inte...

Nu har maken åkt iväg på jobb igen och jag har packat paket som jag skall skicka iväg i morgon det är ljudböcker som jag sålt på Tradera, det har ju gett lite extra kronor att sälja av sådant som vi inte behöver ha längre tyvärr så finns det inte så mycket av den varan längre men man får vara tacksam för det lilla.

Jag skall idag försöka få tag på tandläkare för att få en tid, jag har nämligen tappat en plomb i en rotfylld tand, har inte värk men den behöver ut nu för den är vass och obehaglig att ha där inne, snart är man 47 och hopplöst tandlös, det är inte direkt rockigt detta :-), nåja livet rullar på, jag försöker att sysselsätta mig med lite av varje för att inte grubbla för mycket. Ska läsa lite mer idag, håller på mede en jättebra bok av Anna Jansson just nu Alkemins eld tror jag den heter. Borde fortsätta skriva på Kims bok med, får se om jag kan få till några rader det hela beror ju på diciplin att man verkligen sätter sig ned och tänker, det är bara det att det väcker så mycket minnen på gott och ont så klart och tårar brukar trängas för att komma ut från mitt inre. Min älskade Kim varför valde du att gå ifrån mig/ Mamma

Äntligen så är det över att vara utan Internet, att vara utan kontakt och att inte kunna blogga, nu kan jag äntligen släppa ut tankarna igen. Har flyttat och precis blivit klar med min flytt, att få upp saker på väggarna, att packa upp kartonger och mycket mer så mycket jobb som man måste göra och mitt i detta så var vi tvungna att måla om köket och sängkammaren för den sistnämnda var neongrön och köket så skitigt att det bara var att kasta sig på målning och så har jag tapetserat om i hallen och den blev jättefin. Nöjd, och jag har kanske haft en välbehövlig vila ifrån att fokusera mitt liv på Kim enbart, jag har haft så fullt upp denna dryga vecka att jag varit tvungen att släppa allt för att bli klar, men nu är det skönt att  ha tillgång till nätet igen. Maken har jobbat hela veckan sena kvällar och då jag varit hemma själv har så klart tårarna runnit en del, jag har lyssnat på rap, spelat lite musik för Kim som han gillade. Fann en skiva med spansk rap och en annan som han delade ut på min hårddisk då vi bodde där som heter Porta den första rapparen heter Nach om någon vill söka vidare. Bra musik som Kim älskade att lysnna på, han gillade att höra på spansk muskik såväl som svensk och jag finner ro i den spanska musiken.

Jag trivs i nya lägenheten, jag trivs med trädgården och min lilla altan. Har källaren kvar att röja upp nu men det kommer jag att ta under veckan som kommer då kan jag ta lite i taget så jag slipper slita ut mig helt för det kan vara skönt att få klart även där så man kommer åt saker som står där nere och att få möblera rätt det som ska stå där ute. Under veckan som gått lyckades jag tappa en plomb också så nu måste det bli tandläkaren en sväng vilket jag vill eller ej, har inte råd med extra utgifter men det får gå på något sätt ska åka dit och kontakta dem i morgon tänkte jag så jag får en tid av dem för det.

Jag har gjort en vacker minnesplats i trädgården för Kim och jag känner mig så nöjd med detta nu, jag har planterat tagetes jag själv dragit upp från frön, så det finns kärlek i mina blommor och det känns bra, hans ros sa ja tack till att flytta och står nu på sin plats och den har tagit sig fint vilket kändes jätteviktigt. Jag tror på allvar att Kims själ har lättare att finna mig här där han själv varit en del och för mig känns det bra att vara tillbaka där lyckan började ta form i mitt liv.

Så mycket tankar som har snurrat runt inombords, all saknad man känner, det är så tomt. Läkaren sjukskrev mig till den 8 august och  då ska jag till honom igen, han tycker att jag skall fokusera på andra saker, att jag fastnat i sorgen och att det vore bra för mig att komma ut. Kanske är det så som han säger, jag håller tummen för att arbetsförmedling och sjukkassa förstår detta och ger mig rehabtid så jag kan komma tillbaka i arbetslivet igen. Just nu känner jag inget igen, vet inte ett dugg vad jag vill men under gårdagen så passade jag på att skriva på Kims bok det kändes bra att komma ett par blad på väg, just nu skriver jag om hur det är att leva med AS, hur Kim tog det, omgivningen och hur det var att leva med en person som har AS problematiken som det innebär att ha den diagnosen. Önskar att min andre son ville ta kontakt med mig, men vad ska jag göra, han vill inte, han har blockat mig, jag älskar honom oavsett vad han tror och det hade varit tid nu att träffas och att prata men om han inte vill så vill han inte. Jag är ju hela tiden rädd att samma sak ska hända med honom, att han inte mår bra eftersom han också har AS och ADHD.

Livet tar konstiga vägar så är det, jag sitter här och tänker på vad annorlunda allt skulle varit om Kim varit kvar, saknaden som tär så, jag saknar ju hela tiden min lilla kille. Det är tomt.