Ja snart ska vi på bilprovningen och besikta bilen och jag hoppas den går igenom utan att vi får problem med den. Hatar att åka på besiktningen. När det är klart ska vi vidare till Deje och börja packa upp kartonger för att få undan lite saker det behövs verkligen för det står precis över allt och i morgon ja då kör vi flyttlass igen för att få bort allt så det blir klart här i Västa Ämtervik.

Har tänkt massor på min Kim idag, kännt hur jag saknar honom, det är otroligt att han inte ville stanna och vara med oss andra här, att fortsätta uppleva. Vi är många som saknar och har det svårt sedan han lämnade oss, men jag tror det kan bli bättre när vi kommer tillbaka till Deje igen. Har så mycket fina minnen med min son där <3

Nej nu måste jag försöka bli klar med allt så vi får ge oss av till bilprovningen, så jag återkommer med mitt bloggande när jag kan. Jag måste ta en paus just nu så ledsen för det eftersom det är en ventil för att slippa må dåligt. Men jag blir inte långvarigt borta för jag måste skriva... saknar dig Kimson <3 Mamma

Det får bli några enstaka rader för jag är så trött och sliten, har varit en käslsomässig och omtumlande dag idag, saknat Kim något fruktansvärt men samtidigt varit så stolt över min extragrabb. Jag har varit och hängt blommor runt vår student "min bonusgrabb" som gick ut FIK idag på Nobel i Karlstad och så har vi varit till nya lägenheten, hyrde en kärra till föregående hyresgäst så de fick packa den full och så var vi som sagt och firade Nicklas, väl gjort det åkte vi tillbaka för att hjälpa dem få kärran till karlstad och så hjälpte vi till att lasta av den, sedan bar det av mot Deje för att lämpa av kärran och så slutligen till Sunne, där vi stoppade till för en bit mat och så for vi hem packade in paket som ska postas i morgon efter besiktningen av 850, som jag hoppas kommer vara ok. Och nu ska jag ta och kasta mig i säng och sova lite, snart ska man upp igen och då är det full rulle igen ska besikta, posta paket och till lägenheten och packa undan en hel massa saker för på lördagen så är det dags att få möbler på plats, snart flyttad igen, känns märligt men skönt och jag bara vet att jag kommer trivas där, jag tror att jag kan få en framtid, sakta men säkert kommer en liten bit i taget på plats så....

Tänker en hel massa på min son, speciellt idag kändes det att han aldrig kommer att ta studenten, han kommer aldrig att uppleva saker mer och det var en svår tanke men jag försökte verkligen att tränga undan den idag. Saknar dig hjärtat hör du det <3 Älskar dig för evigt!

Mamma

Har varit en tur till mor och far idag för att hämta sängen som ska vara i nya gästrummet-meditationsrummet på övre våningen kändes skönt då vi kommit på plats med den, fick sitta med knäna i instrumentbrädani 14 mil så det kändes kan jag lova. Träffade läkaren idag och han sjukskriver mig tills den 8 augusti och så skriver han rekomendation för att de ska ge mig rehab via AF och försäkringskassan, så nu är det bara till att hålla tummen på att man får det så man kan ta jobbandet i sin egen takt för att komma tillbaka till arbetslivet, för det är ju något jag själv vill göra, bara jag klarar av det och det inte blir för stressigt med en gång. Men på samma gång vore det kul med arbetskamrater och något att se fram emot, att laga mat igen, det vore kul.

Vi har packat det mesta nu, tömt lådorna på de svarta byråerna och i en av lådorna så hade jag en massa små kort på Kim, jag kunde inte låta bli att titta och minnas, se och känna att min son är inte med oss längre och att det gör så helvetes ont i hela mitt inre att det är ett faktum. Han ligger och vilar på minneslunden vid Sunne kyrka, en vacker sista plats, ändå kan jag inte finna RO.

Sorgen äter inom mig, jag saknar min lilla kille för på många sätt var han liten och på andra nästan vuxen, jag saknar hans härliga humoristiska sida och att han gav oss andra hopp. Han gav oss hopp trots att han tydligen inte hade något själv, det förstår jag nu och det känns så tokigt att vi andra inte gav honom det, att vi inte fattade hur det var ställt, att han kände sig ledsen och deprimerad. varför älskade hjärtat kunde du inte säga någonting?

Vi saknar dig, hela tiden.

Läkaren sa idag att jag måste motivera mig att tänka på annat än dig, jag har fastnat i sorgen, men vad kan jag göra, jag har dig inte här och utan dig är jag inte hel längre. Bara jag flyttat så kommer jag till minneslunden igen för att se om jag kan känna dig, älskade hjärtat ge mig lite ro, ge mig tröst. Jag behöver dig!

Älskar dig så otroligt mycket min älskade underbara son, hur ska jag förlika mig med tanken att du gav dig av när jag är här, ensam utan Dig...

Älskad, saknad och aldrig någonsin glömd..

Mamma

Om en timma är det dags för återbesök hos läkaren och jag hoppas han har förståelse för hur jag mår, att jag fortfarande har problem att träffa folk, att jag gråter så fort jag sätter mig ned , att jag tycker livet är mörkt sedan min son dog. Hoppas slippa förklara så mycket, ja tala om att fogden varit här vilket inte gjorde det lättare och att vi tvingas flytta på grund av ekonomin mitt i det här också så ja jag har inte haft tiden att få lugn och ro, det har varit fyllt av oro och ångest hela tiden och där emellan ja då besöker jag min son på en kyrkogård. Nej jag mår inte speciellt bra, men kanske kan jag repa mig när flytten är avklarad så vi kan få ta det lugnt och om man kan bedöma mig så att jag få hjälp till rehab så jag slipper pressen ett tag, det vore så skönt för då kan jag komma tillbaka i arbetslivet igen sakta utan allt för höga krav.

Nej nu ska jag ta och få mig lite kaffe innan det är dags att åka till vårdcentralen och träffa min läkare. Blir ingen minneslund idag för jag måste hem och fortsätta och i morgon är det dags för Nicklas att ta studenten så det blir kul, men jag saknar min Kim något fruktansvärt, känns för jävligt att han inte är med oss och kan fira och vara glad längre, det tar udden av precis allt i livet för mig, saknar, det är den enda känsla jag verkligen känner och ångest...

Svetten har runnit, har träningsvärk i benen och känt mig riktigt slut, men vi fick bort två billass med saker till nya lägenheten. Vi har kommit överrens om att göra oss av med en hel del saker när vi flyttat, jag menar verkligen rensa bort, sälja så kanske ska vi hyra ett loppisbord och få bort saker genom att sälja ut det där. Vi kan i vart fall inte spara mera nu måste få bort grejer för vi kommer fylla lägenheten till bredden, jisses vi har saker det kan jag lova. Jag vet inte vart vi ska få plats med allt. Men jo en del blir det väl till att sälja. I dag har jag varit och träffat min handläggare på försäkringskassan och skrivit under mitt samtycke till en rehabiliteringsansökan så nu är det bara att hoppas de kommer gå med på det så jag får en möjlighet att komma tillbaka i arbetslivet sakta och tryggt. I morgon går sjukskrivningen ut och jag ska träffa läkaren igen och jag mår fortsatt inte bra så jag måste prata med honom om allt jag känner inom mig och så måste jag prata med honom om att jag svullnar i fingrarna när det blir varmt ute, de blir som tjocka korvar. Jag blir en aning orolig över detta samt att jag svettas onormalt mycket. Bara en massa klagan känns det som. Tänkte på att det var tur att det kom regn igår annars hade jag behövt till minneslunden för att vattna krukan med tagetes men nu klarar de sig ett litet tag till. Snart tar min bonusgrabb studenten "torsdag" och det känns lite vemodigt att min son, min Kim inte får den möjligheten eller kan vara med och se när Nicklas ta sin student. Tänk att livet tar så konstiga vägar, att vi aldrig kan veta när det är dags att ge sig av till sällare jaktmarker, jag trodde jag skulle dö före mina barn helt klart och så valde Kim att ta sitt, jag var inte redo och jag kommer aldrig att bli det heller. Hatar att känna den saknad jag känner hela tiden, jag har ingen ork längre. Nåja snart får man lite annat att tänka på, att ta reda på saker på nya stället, packa upp det man slitit och packat ned.

Jag hoppas kunna känna glädjen igen, att finna livet igen, jag hoppas verkligen att det blir så, jag mår inte bra och jag är trött på att känna mig nedstämd och utan glädje, jag önskar så att min son fått leva och vara kvar att han hade varit delaktig i våra liv och att han hade fortsatt sprida sin otroliga glädje som han gav oss del av för det mesta, men det är drömmar, bara drömmar. Han är borta, så ohjälpligt borta och jag mår så dåligt, älskade honom över allt annat på jorden min älskade underbara son...

Så härligt, så skönt det känns idag ska vi börja flytta, JIPPI. Jag vet inte men det känns mer som att komma hem, komma mot trygghet. Kim har varit där, han har gått på gatorna, lekt där som liten, jag känner till allt, här har inte Kim varit, det känns ödsligt på något vis och tomt. Jag kände mig lycklig på just den platsen dit vi ska nu, där började mitt liv med maken på riktigt där så det är som att en livscykel knyts ihop och jag känner frid i det på något sätt. Jag tror verkligen att det kommer bli bra att komma dit. Lättare med allt på ett sätt jag inte har förmåga att beskriva, att gå ut och gå, att cykla, att leva, att ha kontakt med barnen och barnbarnen. Men jag kommer att sakna alla vackra fåglar som besöker oss här, alla domherrar på vintern och alla andra fåglar och det underbara kvittret som alltid finns utanför huset. vackert och chansen att se älg och rådjur precis utanför, men man kan inte få allt.

Livet har ju inte bjudit på så mycket i sig självt så man får göra det bästa av det lilla.

Saknar dig Kimpan, hela tiden och det är en för jävlig saknad, jag kan inte bara resa mig upp och åka till dig längre, jag kan bara sakna och finna tröst i dina fotografier och i minnen som jag bär inom mig själv, det var inte det jag önskade mig i mitt liv, jag ville ha ett liv med er barn, men du valde att avsluta ditt liv. Jag kommer aldrig förstå och det gör ont, men jag måste klara av att gå vidare. Är inte stark nog ännu, jag har känt det som det ett par gånger men sedan dalar livet igen så jag får vänta, se vad läkaren säger, se hur allt kommer att bli, inte stressa det som finns inom mig och under tiden skriver jag ut smärtan på min blogg, jag vet inget annat jag kan göra som hjälper mig med det onda jag känner. Du var en del i mitt liv och den delen kommer alltid att saknas mig så enkelt är det, bara att konstatera att livet är ruttet i bland, men mitt i allt detta så är det vi själva som måste försöka forma den tid vi har här och jag försöker verkligen att klara göra det nu.

Jag älskar dig så otroligt mycket Kim och döden är inget som kan ta bort den kärleken, så jag fortsätter gå här och älska dig.

Mamma

Har varit i Deje hela dagen och firat barnbarnet Kevin som fyllt tre år, maken var med ett tag och fick sedan åka på jobb. Hjälpte Robin att lyfta ut en del ur kärran och så för i morgon kommer de och hjälper oss köra första flyttlasset till Deje, ska bli så skönt när detta blir avklarat det kan jag då lova, bävar för flyttandet för jag är redan slut på allt packande och slitande som pågått här hemma, ryggen ömmar men ja man måste bli klar så vad göra - fortsätta.

Oavsett detta så har det varit en trevlig dag, med dotter, svärson och barnbarn, vi har pratat en del på Kim och om massa annat och om hur mycket bättre allt blir då vi  alla fått våra flyttar klara. Väntar på att komma till läkaren på Onsdagen, ska ta upp en del som hänt på sista tiden som gjort att jag mår dåligt, tankar som skaver och de självmordstankar jag dragit runt på och att jag inte orkade gå till kuratorn, fann mig inte till rätta där, klarade inte prata med henne, orkade inte helt enkelt trots att jag behöver få ur mig saker, ja fast det mesta av min terapi den har jag ju här på sidan. Det är min livräddningslina att kunna blogga, tala med alla snälla och omtänksamma människor som finns i vårt avlånga land. Känner mig redo för livet ena stunden och nästa så dalar livet bort och jag känner bara oro och ångest, förtvivlan och att framtiden är konstigt tom, finner inte den riktiga glädjen och det känns väldigt jobbigt. Jag är upp och ned, trasig inuti, hade väl aldrig trott man kunde tappa fotfästet så som  jag gjort sedan min son tog sitt liv, men jag tappade allt den dagen det beskedet kom och det håller i sig. Jag känner kärlek till dem som finns runt mig, men jag är livrädd för nya kontakter, jag tycker butiken är jobbig att gå in i, att trängas med massa folk som jag inte orkar med. Den fridfullaste platsen i mitt liv just nu är minneslunden, men jag kan ju inte bo på den så, jag måste slåss med mitt inre för att finna stunder av lycka.

Min dotter färgade en första färgning av mitt hår idag, jag har haft svart och brunt hår i snart 11 år och nu vill jag ha tillbaka min naturliga hårfärg "blond" men det kommer att ta ett tag innan det blir blont nu är det blont och rött och knallans rött i bak, men det får gå måste ge mig till tåls och låta håret vila i någon vecka innan nästa blondering.  

Lille Kevin fyllde tre år då han kom till sin pappa så vi firar nu när han är hos mamma igen, har massor av saker med till barnbarn och barnet :) så det känns kul. Sedan ska vi färga mitt hår eller ja vi ska blondera ned mitt hår får se om det tar något på det svarta håret jag har, ska ha min naturliga hårfärg till slut igen, livet kräver att jag återgår till det normala, ja och efter ett tag slipper jag kanske färga mig helt- end of fåfängan.

Kvittar ju och det är både kostsamt och slitsamt att hålla på med alla dessa färgningar så det kan vara skönt, jag vet ju inte ens vad som är normal hårfärg längre har ju färgat håret i 11 år nu, mest svart. Jag har alltid varit en person som varit tvärsemot så det har passat mig. Kommer kännas konstigt att gå tillbaka till den färg man har naturell fast det kommer dröja tror jag innan vi kommer dit eftersom jag är så mörk i håret, men det får bli som det blir. Kim brukade också färga håret och uppfann egna färger , men han var ju normalt blond han med. När han var liten sparade jag alltid hans hår så han var som en riktig linlugg, han var så söt och då han var ute mycket var han riktigt brun till det så han var så fin, ja fin var han ju sedan också, alltid så noga med sitt utseende, sina kläder.

Nu kom ångesten över mig igen, för mycket tankar på Kimpan, det går inte klarar inte av att känna saknaden hela tiden, måste tänka på annat, måste vara glad idag mitt barnbarn ska ha kalas. Pratade med min andra dotter på telefonen, de har inte råd att åka på kalaset så de skulle klippa gräset och greja hemma, synd för det hade varit kul för barnen att träffas, det är så sällan de gör det. Kim älskade alla sina syskonbarn, han höll alltid på och roade dem och om han levt kvar vet jag inom mig att han hade blivit en underbar pappa en dag, jag tog det för givet att jag en dag skulle få se honom med en egen liten parvel, förstår inte tanken bakom hans beslut. Önskar jag förstod, för det är svårt att leva med ett Varför!

Min älskade son, ett sådant slutgiltigt beslut, vad flydde du för smärtor? Saknar dig hela tiden hjärtat mitt, det är så tungt att ha det så här, men det är mitt liv nu.

Älskar dig tills mitt sista andetag för då måste vi ses igen.

Mamma