Ja nu börjar det kännas som att man är ensamstående snart så lite ser man maken, vi sover ihop annars är det jobb, så jävla trist med taskiga arbetstider. Jag bråkade på honom om detta idag innan han for för jag är så trött på att sitta här och bara vänta, efter att Kim gick bort kände jag att kvalitet på livet är viktigt och att vara med dem man älskar men ja inget har blivit så utan man ser inte varandra alls knappt och jag mår dåligt av det för det kan hända något man kan dö, man kan bli sjuk. Jag har en inneboende känsla av att inte hinna med ett enda dugg av de drömmar man har, att allt försvinner som med Kim och ingen tycks förstå mig. Jag vet att vi måste betala räkningar men livet då, det försvinner ju på ingenting mitt i det här, det finns ju inga garantier för att jag lever i morgon, jag menar att Carpe diem betydelsen har blivit stor för mig, men inte hos dem runt omkring mig och så går man med värk i från morgon till kväll, det är så mycket saker runt omkring oss som försvårar allting som gör att kvaliten försvinner också.

Att livet går tillbaka till samma idiotiska sätt att se på saker hos dem runt oss, att man inte lär sig någonting, inte ens av ett dödsfall, jag lider av det.

Herregud vad jag saknar min son, jag saknar livet han hade i sig, glädjen, ja allting och jag kan inte bli samma idiot jag var innan han dog, jag måste se kvalitet för livet är för kort för något annat.

Det känns som att jag kommer dö ensam en dag och jag är trött på ensamheten, så trött. Faktum är att jag har inga vänner eller vi har inga vänner att umgås med, vi har ingenting som bryter vår vardag, jag har maken och dottern som jag umgås med, känns inte bra längre att alltid vara ensam och att sitta och vänta på att maken kommer hem från jobbet vid 24-24.30 tiden på nätterna för att få någon närhet ifrån en annan människa, jag är trött.

Livet är inte fyllt av kvalitet som det borde vara, det finns ingen kavlitet alls för att vara ärlig och jag har ingen aning om hur jag kan ändra på detta. Jag blir så frustrerad och mitt i allt det här så har jag sorgen efter Kim, tung och mörk. Jag har mist mitt barn och ingen tycks förstå hur ont det gör inuti mig att han är borta.

Jag vet inte, är det jag som inte platsar någonstans, ska man vara ytlig för att allt ska vara bra, är man inte värd någonting annars.

Så mycket funderingar hela tiden, men ändå känns det som att jag har rätt och de runt mig fel, LIVET SKA VARA FYLLT AV KVALITET för det är för kort för något annat. Jag vill ju inte leva bara för att leva, utan för att lyckas må bra, för att känna glädje över att möta en ny dag inte oron över att det kan ta slut innan jag hinner förverkliga drömmarna inte den känsla av övergivenhet som jag hela tiden känner. Jag kan inte hjälpa att jag klagar på det här men jag lärde mig något av Kims död och livet ska inte endast bestå av jobb och sömn, det finns mer, man ska kunna ta en picknickkorg och åka ut i skogen, man ska kunna fiska, man ska hinna skratta ihop, man ska ha tid att känna hur kärleken till sin partner bubblar inom en och inget av detta kommer man till genom att sitta ensam varje dag.

Förlåt mig lilla Kim för att jag inte förstod, jag gör det nu men vad hjälper det mig nu när du är borta... Sänder dig himlakramar och hoppas du känner dem. Mamma

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...