Jag tänker visa er in i en värld av pengar, besök min hemsida och se hur enkelt du kan skaffa dig en extra inkomst som du kanske kan ta dig en resa för, gå ut, unna dig det där extra som det bara inte finns pengar till. Missa inte mitt erbjudande.

Http://tove-b.ws

Ja det är Lördag men vad göra med helgen då maken bara jobbar, vi har varit ute och handlat det som behövdes hem idag och så köpte jag några tidningar att sitta och läsa i så det blir väl till att glana i dem idag. Annars jag tänkte testa en ide jag haft angående bakning en kladdkaka med toscatop får se hur det blir men det måste väl bara bli gott eller hur. Jag har skrivit till en massa ställen om att vi ändrat adress för det är fortsatt post som kommer till gamla stället vi bodde på vilket är störande.

Vi har ju inte klarat betala uppsägningshyrorna så ja det känns inte kul att åka dit heller, man vill ju inte ha en massa bråk. Förbaskade ekonomi..

I går så skrev jag på Kims bok igen  ett avsnitt om att bearbeta sin sorg eller hur jag har bearbetat min rättare sagt, jag kan ju bara skriva utifrån mig själv, skriver i blocket vid teven då jag sitter själv så det ska väl snart bli att skriva in det i worddokumentet har skrivit några sidor så det är väl bra om det kommer in. det är lugnt och fridfullt här hemma så det är ganska lätt att koncentrera sig när man väl får energi vilket känns skönt. Det hände något extra i går, jag kände en doft en killparfym, Kims doft av Playboy och nej jag kan inte ha inbillat mig för den kom förbi flera gånger, har inte känt den doften sedan jag hade med den och parfymerade Kim i kistan, han älskade den doften. Han älskade playboy.

Jag tror att jag kände av honom eller kanske det var så att jag vill känna av honom och att hjärnan fabricerar det jag vill, jag vet inte. Jag säger att jag kände hans närhet för det ger mig en inre frid.

Mamma ringer varje dag och hon har ont i sina ögon så hon hade fått salva att ha i dem, så snart ska hon väl bli bättre igen.

Ja livet går sin gilla gång, det är så det rullar på en bit i taget, nya dagar följer nya dagar, jag har klivit upp ur sorgen, känner mig bättre har inte längre ett fokus på mig själv, jag sörjer min son men på ett annat sätt, saknaden har blivit större för varje dag som går, men ja han har flyttat före till Himlen och det får jag acceptera vilket känns lättare nu när jag tror han besöker mig.

Min fina goa kille, jag kommer aldrig förstå varför han tog sitt liv och det kommer nog aldrig att helt försvinna i från mina tankar, frågan kvarstår, den är där och den har blivit en del i mitt liv. Varför?

Den fruktansvärda tomhet jag känner efter Kim går inte att beskriva, men jag kan känna glädje igen, jag kan le och det ligger inte bara på ytan, det kommer inifrån, visst önskar jag att Kim kunde vara med oss, att han fick se lilla Alexander och alla framsteg mina andra barnbarn gör, han älskade dem alla så det är en öm bit att tänka på. Men han valde att inte stanna i våra liv, ofta tänker jag på hur dåligt min son måste ha mått och ändå inte sa någonting till oss, nej det förstår jag faktiskt inte så det bästa för mig är att inte grubbla så mycket på det, jag vill inte tillbaka dit jag tagit mig ifrån nu, jag mår bra igen och det är viktigt för dem jag älskar och som älskar mig. kim lever ju inom mig och han finns med mig som en skugga i mina tankar hela tiden, vart jag än går och jag hoppas han ser oss, hoppas han känner den kärlek vi bär på till honom inom oss, att han är saknad och att han aldrig någonsin kommer att bli bortglömd av oss.

Nej nu ska jag ta och sätta fart med mitt expriment - Kladdkaka med toscatop.

Ha det gött under denna sommarkväll

När maken kom från jobbet igår sa han till mig att gå ut och titta på din minnesplats för det lös så vackert där, jag har två lampor som drivs av solenergi och din ljuslykta så det var så fint, man blir alldeles varm inombords, jag vill ju att du ska ha det fint för dig vännen. Jag är inte längre deprimerad jag har klivit upp ur sorgen till sist, jag står upp hjärtat som jag vet att du hade önskat att jag gjort, du ville ingen människa något ont, så varför skadade du dig själv? varför Kim?

Det går inte en dag utan att jag tänker på dig och känner den tomhet du lämnat din mamma i här på jorden, men jag är redo trots allt att leva igen, det har gått sex och en halv månad och jag har läst, jag har skrivit och jag har bearbetat i dessa månader och jag har saknat och vet ju att det kommer jag alltid att göra, jag kommer alltid att sakna dig min älskade son. Livet kan aldrig gå tillbaka till det som det var en gång, det är en överspelad tid, jag är inte längre samma person, jag har förändrats helt. Jag begrundar livet och allt som är viktigt, jag prioriterar, jag känner efter vad som är bra och vad som inte är det.

Varje dag önskar jag att du vore här, det kommer jag ju alltid att göra, det är så tomt utan dig, alla dina små meddelanden, all den kärlek du gav. Du var den finaste som en mor kunde få, nu är du den vackraste ängeln en änglamor kan ha.

Jag ser stjärnorna glimma på den mörka himlen och jag undrar vart du är om du ser samma stjärna som mig, om vi fortfarande delar tankar fast i en annan dimension. Du skulle inte ha lämnat livet hjärtat mitt, det är så fel det kan bli. Om jag förstått så hade jag hållit dig kvar, hållit hårt och aldrig släppt, men jag förstod inte. Förlåt mig för det älskade Kim, förlåt din mamma för jag älskar dig av hela mitt hjärta.

Du var en källa till glädje. Nu är jag innesluten, jag lever i mig själv, i mina tankar, jag hämtar andan i minnen du gett mig, jag ler åt dem eller jag gråter om det rör upp känslor, men jag kan le lite igen vännen trots att det har hänt som aldrig får ske att jag miste dig..

Du är älskad tills mitt sista andetag för då ses vi igen. Mamma  

Tyvärr så har man ju stött på en del tröttsamma besökare som lekt att de varit min son eller som sagt att han tog sitt liv på den grund av att han var trött på mig, elaka människor eller människor utan empati helt enkelt och dem vill jag ge RIS idag, för jag är så trött på alla dumheter som man varit tvungen att utstå från dem som har som en sport att besöka sidor för att vara otrevliga. Jag tycker de borde tänka sig för  helt enkelt, att såra någon annan människa så djupt är så onödigt och kränkande att man själv borde utmålas, det är under all kritik så snälla börja tänka innan ni skriver. Och dagens ROS det får alla mina goa besökare som gett mig stöd och som följer mig i min vardag och i min kamp att ta mig vidare efter att jag mist min son, önskar jag kunde ge er mera kred, men ja NI ÄR VÄRDA GULD. Tack för att ni finns!

I dag har jag suttit och skapat trafik till sidan och så har jag varit ute och klippt gräsmattan så det är gjort och det kändes skönt, nu slipper jag sitta och gräma mig över den ett tag, ska ta och sätta mig på altanen idag och njuta, läsa och skriva lite på min bok tror jag. Maken har åkt på jobbet och själv har jag ont i armen så jag tar det lugnt. Kims ljuslykta brinner så fint nedanför altanen och mina tangetes har blivit så vackra, kanske för att de såtts till min sons ära, det är fint nu i alla fall och det värmer inombords att ha hans minnesplats där jag får hedra hans minne här hemma..

När vi var till kyrkan sist så tog jag mig ett bokmärke som de delade ut med följande text.

"Vem du än är, var du än är, hur du än har det, så är du sedd, känd och älskad"

Det var tänkvärda och vackra ord som jag ville förmedla till alla andra och som jag hoppas ni kan ta med er inom er. Mitt liv tvingas gå vidare men inte utan att mina tankar finns hos Kim, ingen talar om honom längre vilket stör mig, det känns fel att de raderar hans minne, att de tar bort honom bland oss för att han är död, för för mig så är han aldrig helt död, han lever i mina minnen, han är min son, så vad kan ni förvänta er?

Jag kan fortfarande se honom le, jag kan förnimma hans skratt och jag vill att alla andra skall göra det samma, han fanns här med oss så låt honom stanna i minnet, låt honom leva i minnet. jag hade aldrig kunnat förutse att Kim skulle ta sitt liv, men döden ställde allt på sin spets, alla frågorna, alla problem, den stora sorgen och saknaden jag känner. Det är en händelse i mitt liv som måste få ta TID och uppmärksamhet, alla slutade prata med mig, alla besöken uteblev, ensamheten inträdde, en ensamhet som byggde upp en förtvivlan inombords, finns det ingen som bryr sig om att min son är död?

Tiden läker ingenting, den mildrar smärtan men det går inte att läka bort en sådan förlust som det är att mista sitt barn och sveket man känner i denna stund försvinner aldrig mera. Jag försöker var dag att komma till rätta med livets mysterier, att förstå, men kanske är det bara grubblerier, kanske finns där inget att förstå.

Du är så saknad Kim, mamma älskar dig så mycket och hos mig kommer du alltid att leva och en dag då ses vi igen min älskade son, en dag när även jag kan bli en ängel i Nangijala.. Du finns i mina tankar och i mitt hjärta i evighet <3 Mamma

http://www.mer-trafik.se/cgi-bin/ref.cgi?r=angelshare