I går besökte vi Mariebergsskogen i Karlstad, härligt fast Latinodansarna var stela i sina kroppar, själv hip hopade jag loss då det var dags för Dogge Doggelito och då shown var slut som dessutom var skitbra så vandrade jag mot  tältet för att få träffa Dogge i egen hög person, Guess What, jag fick mig en riktig kram och maken tog fina kort av oss så ny står det på plats i bokhyllan bredvid Kim, som delade min facination över Dogge. han skulle ha gillat gårdagen. Jag är inte så feg längre efter att Kim dog, jag tar för mig av livet för det är det enda liv jag har så vitt jag vet där jag står just nu i mitt tänkande. Fick ett meddelande häromdagen om att Kim har funnit ro nu och jag hoppas det, men vi som lämnades kvar vi finner inte ro och det är tungt, saknaden är otroligt TUNG.

Livet måste levas dock och igår levde jag för både mig och min älskade son, han var i mina tankar då jag gick fram till Dogge och tjatade om kort för det var ju Kim som fick mig att förstå mig på Hip hop kulturen, musiken, stilen och det kommer alltid att vara något jag förknippar med Kim, något vi ägde tillsammans jag och min fina son.

Jag skickade över Alexander till Dogge så att barnbarnet kom på bild med honom, så nu återstår att skriva ut och rama in, fast jag skulle behöva en ny skrivare som tar emot kommandon och inte gör som den vill, scanner som inte lagt av mm mm.

Får se när plånboken tillåter några sådana utsvävningar, ska betala mor och far först av allt nu, de har varit änglarna i våra liv och utan dem hade vi gått under sedan Kim gick bort, så även om min mamma och pappa inte använder sig av datorer eller internet så hyllar jag dem här ute för man får leta efter bättre föräldrar, jag älskar dem.

 

Jennifer Jonssin

6 september 2011 00:34

Jag förstår inte hur du har lyckats! Att du kan prata om det! Du är så stark!
Jag vet ingenting om vilka ni är, men det finns inte ETT enda inlägg som inte berör mig. Jag sitter och storgråter och vill bara önska dig och familjen lycka till i livet, för all framtid! Ni är så starka!

Kram!

http://stuckinmybody.devote.se

Tove Birkeland Brandt

7 september 2011 11:25

Tack snälla du, ja kanske har man blivit stark jag vet inte för vissa dagar då känner man sig som ett barn, man är liten och ynklig inuti, bräcklig. Men vi har gett varandra kälek i vår familj, tröstat, kämpat och hållit varandra uppe. Jag vill tacka dig speciellt för din fina omtanke och kramar om dig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...