Jag bara undrar, jag vet att min Älskade lilla Kim kämpade för utanförskap och nu sitter jag här hans mamma och kämpar för att jag själv hela tiden känner av utanförskapet, jag försöker kämpa emot, visa mig värdig, visa att jag kan men det är som att ingenting jag gör förändrar något och mitt värde sjunker, det dalar. Kim du förstod mig, men jag förstod tydligen inte dig helt eftersom du tog ditt liv, trots allt känns det skönt att jag kommit till en dag då tårarna rinner och jag låter dem rinna idag för jag mår så dåligt, jag har känt det komma en tid nu.

Jag ingår inte i gemenskap, jag är ensam och utan värde, det känns så. Jag har inget jobb, jag är inte fast anställd och jag får hela tiden det nedstoppat i halsen, kvittar om jag är bra. De knäcker mitt självförtroende, jag vet inte om jag tror på någonting längre, jag saknar dig min son, saknar och idag gråter jag floder. Vad har livet att bjuda mig?? Att stå beredd och hoppa då man säger hoppa.

Jag vet inte, det tär och det är svårt, allt är svårt känns det som och jag önskar du vore här hos mig, att jag fick se dig le igen, Varför Kim gjorde du så här??????

Om du inte behövde mig så behövde jag verkligen dig men du är borta och jag får ingen kontakt alls. Det är en isolerad ensamhet, alla går vidare, alla tutar på som om ingenting har hänt. Men allt har ju hänt, allt är förändrat och det är så svårt jag tänder dina ljus, jag skriver om dig, jag skriver om min saknad men finns det någon som vill veta egentligen, dte verkar som man tröttnat. All denna smärta du åsamkade mig med ditt självmord, jag vill inte att du ska vara död, jag vill att du lever, jag hatar att ha ett liv utan dig.

Jag har tystnat, jag talar inte längre för ingen talar till mig, jag saknar, jag sörjer, jag minns det som var och önskar jag fick det tillbaka. Det finns en smärta inom mig som sliter och river och snart älskade hjärtat har du varit borta ett helt förbaskat år...

Mamma

English Version

I just wonder, I know that my beloved Kim struggled to alienation and now I sit here his mother and struggling to myself all the time feeling of exclusion, I try to fight back, to prove myself worthy, show that I can but it's like that nothing I do not changes anything and my value drops, the valleys. Kim you understood me, but I was apparently not solely because you took your life, after all, it feels good that I have come to a day when tears are flowing and I let them run today because I feel so bad inside, I have felt it coming a time now.

I is not included in the community, I am alone and without value, it feels so. I have no job, I is not permanent and I keep getting it tucked into the neck, does not matter if I'm good. They break my confidence, I do not know if I believe in anything anymore, I miss you my son and today I cry rivers. What has life to offer me? To stand ready and jump when they say jump.

I do not know, it takes and it's hard, everything is hard, it feels like and I wish you were here with me, letting me see you smile again, why Kim did you do this ??????

If you did not need me, I needed really you but you're gone and I have no contact at all. It is an isolated loneliness, all goes on, everyone honks on as if nothing has happened. But all've happened, everything is changed and it's so hard I light your candles, I write about you, I write about my loss, but there are some who want to know really, they seems to get tired. All this pain you inflicted me with your suicide, I do not want you to be dead, I want you to live, I hate to have a life without you.

I have fallen silent, I do not speak anymore because no one speaks to me, I miss, I grieve, I remember what was and wish I had it back. There are a pain in me that wear and tear and soon loved heart, you have been gone a whole damn year ...

Mom

 

Maria

22 november 2011 14:45

Hejsan!
Beklagar verkligen. Finns inte ord att beskriva. Förlorade min bror för 6 år sedan och det är inte förrän jag själv blev mor som jag riktigt förstod vad min mamma gick igenom. Kan ju ändå aldrig förstå. För den sorgen var ju hennes. Tycker att det är starkt av dig att skriva om det här, dina tankar och upplevelser. Dels för dig själv och dels för andra som är i en liknande situation som du. Sen är det bra för dig i din bearbetning av detta att inte stänga allt inne när det känns mörk, hopplöst.

Första året är värst. Det vet jag...det första av allting och ingen som riktigt förstår.

Vet inte om du har hört talas om gruppen vi som förlorat barn. Min mamma var med i den ochh träffade där mammor och pappor som förlorat sina barn (gamla som unga). Vet dock inte om den finns där du bor.

Fortsätt att skriv du. Få ut allt som du känner allt som du tänker. Mörkret lättar tids nog. men det är ju olika för alla och ibland skingras det även om bara för en liten stund.

http://www.tankizar.bloggplatsen.se

Tove Birkeland Brandt

22 november 2011 15:26

Tack Maria för din otroliga värme, det var länge sedan jag stött på det nu. Jag kommer fortsätta skriva och jag hoppas det kan vara till hjälp för någon. Jag ska kolla upp den här gruppen du talde om och se om det finns på min hemort. Stor kram till dig för din varma omtanke.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...