Saknar DIG, VARFÖR?

Det var så vackert då vi for i från arbetet i går kväll överallt lyste det av ljus på kyrkogården och dess minneslundar, min lille Kim fick sitt ljus tänt tidigare på dagen innan arbetspasset började, känns så tufft att han inte är med oss här i stället för att ligga som ett stoft i marken vid Sunnes kyrkas minneslund, Just dessa högtider känns svåra och vi närmar oss nu många svåra tidpunkter, Jul, nyår, dödsdag, födelsedag. Varför var det tvungen att sluta så här? Blir förbannad då jag tänker på de hycklare som funnits i hans liv, låtsas bry sig och inte ens kunna skänka honom en tanke, inte ens då han är död. De tänder inga ljus, de går vidare med sina liv. Själv så stannade jag i ett liv med sorg, saknad och med glädje över de som lever och som älskar mig och som jag älskar, men min älskade Kim har alltid sin plats, han äger mina tankar. Det är alldeles för hårt att mista sitt barn och att tro sig veta saker eller döma, vilka är dom att döma mig, de visste inget om vår relation, de visste ingenting om oss. Tiden rinner i väg och jag vill försöka skriva på boken, men jobbet tar sitt och tröttheten en annan del, men jag måste fortsätta, jag måste vara mera diciplinerad så jag har börjat läsa igenom det jag skrivit för att kunna fortsätta men så blir det avbrott igen, jag har ju varit med barnbarnen lite, varit förkyld, trött.

Jag var ut och letade efter Ramsay här om dagen, men han måste ha flyttat sig vidare upp till Kim, förstår verkligen inte vad som kan ha hänt honom han gick inte iväg från oss självmant. Kan han ha blivit tagen av något djur? Eller någon illvillig människa, jag vet inte det enda jag vet är att det även är tomt efter honom här hemma, han var en liten kompis som gav mig tröst. Bittert, ja livet är bittert på många sätt och det där rosa skimret som en gång fanns kommer aldrig mera att infinna sig det har hänt för mycket i mitt liv för det.

English version

It was so beautiful when we went home from work last night over all shone the light in the cemetery and its memorial garden, my little Kim had his candle lighted on earlier in the day before the work began, it feels so tough that he is not with us here instead to serve as a dust in the soil at Sunne church memorial, at these festivals feels hard and we are now approaching many difficult times, Christmas, New Year, his deathday, birthday. Why did it have to end like this? Becomes angry when I think of the hypocrites who existed in his life, pretending to care and not even able to give him a thought, not even when he is dead. The lights no lights, they go on with their lives. Naturally I stopped in a life filled with grief, loss and the joy of living and who love me and whom I love, but my beloved Kim always has its place, he owns my thoughts. It's just too hard to lose my child, and thinking they know things, or judge, who are they to judge me, they knew nothing about our relationship, they knew nothing about us. Time is running out and I want to try to write the book, but the job takes my time and the fatigue of another part, but I must go on, I must be more disciplined, so I have started to read what I wrote until today in order to continue but there will be disruption again, I've been with my grandchildren a bit, had a cold and I am tired.

I was out looking for Ramsay the other day, but he must have moved on up to Kim in the heaven, really do not understand what may have happened to him he did not go away from us voluntarily. Could he have been taken by any animal? Or some malicious person, I do not know all I know is that it is also empty after him at home, he was a young friend who gave me comfort. Bitter, yes, life is bitter in many ways and there where pink glow that once was will never again to appear before it has happened too much in my life for it.

Så otroligt fort den lediga veckan har försvunnit från min livspalett, hade känt för minst ett halvår tror jag så sliten är jag och får inget gjort, inte aktiv alls, nåja jag har haft barnbarn på besök vilket varit kul samtidigt som man känner av att man är sliten. I går var det ingen bra dag alls, jag saknade Kim så jag bröt av allt med att titta på 8 avsnitt med Nicklas mat på play, matlagning fungerar som ett avbrott för mig, inte från tankarna men för att inte sjunka in i mitt inre och bli allt för nedstämd.

Bakade en saffranskaka som vi sen hade till kaffet och den blev ok. Kvällen ja den tog vi framför teven det var ju Onsdag och ja det var ambulans, operationer och massor av annat på teven, vi tog oss en öl och Sambuka och jag blev så avslappnad att jag somnade framför teven till sist vilket föranledde ett sängläge. Natten har varit svettig, varm och jag har vaknat stup i kvarten och så börjar jag tänka på Kim och då är det fullkomligt kört att somna om, saknar honom hela tiden, det är så tungt att aldrig mer få hålla honom intill mig och säga de magiska orden "Jag älskar Dig", men nu är det ju slut på den tiden allt jag kan göra är att sakna och minnas hur det kändes, min goa lilla kille...

Nu har jag lagat till en hotellfrukost till mig och maken, hembakat chokladbröd med hasselnötter, äggröra, bacon och stekt korv, Stureost, man måste skämma bort maken lite också som han skämmer bort mig, igår fick jag tvårätters middag av honom, blir samma idag för det finns kvar från igår så jag kunde in te hitta på något kul där så frukost på det sätt han gillar det fick det bli idag.

I dag ska Helena på möte så jag ska ha lille Alexander en stund, vilket jag ser fram emot han är ett litet solsken och brukar inte föranleda några större problem alls, det brukar bli ren kvalitetstid med lillkillen som nu är 6 månader snart. Han blev faktiskt en liten räddare i nöden för mig eftersom han spred lite ljus i det så annars svarta livet efter Kims självmord men jag kan tycka att det är så synd att kim inte fick se honom, han älskade sina syskonbarn.

Förstår inte hur han kunde lämna allt, kan inte förstå att han lämnade oss i den sorg och saknad vi nu har kvar att leva i..

English version

So incredibly fast the vacant weeks has disappeared from my life palette, had needed vacation for at least six months, I feel so worn out I am and get nothing done, not active at all, well I have had the grandchildren for a visit which was fun while it recognizes that is worn. Yesterday was not a good day at all, I missed Kim so I broke off all by looking at the 8 sections with Nicklas food on the play, cooking serves as a break for me, not from the thoughts but not to sink into my inner and be too downhearted.

Baked a saffron cake as we then had the coffee and it was ok. The night so we took the front of the TV it was Wednesday, and yes it was an ambulance, surgery and lots of other things on the television, we took a beer and Sambuka and I was so relaxed that I fell asleep watching TV finally prompting a bed rest. The night was sweaty, hot and I've woken up steep fifteen minutes and I'm starting to think about Kim and then it's absolutely driven to get back to sleep, miss him all the time, it's so hard to never get to hold him next to me and say they magic words "I Love You", but now it's the end of that time all I can do is miss and remember how it felt, my cuddly little guy ...

Now I cook a hotel breakfast for me and her husband, my homemade chocolate bread with hazelnuts, scrambled eggs, bacon and fried sausages, Stureost, I have to spoil my husband a little as well as he pampers me, yesterday I received two course dinner from him, the same today for it is left over from yesterday so I could enter te find something fun, where breakfast on the way he likes it had to be today.

Today, Helena are going to a meeting so I will have little Alexander a while, and I look forward to, he is a little sunshine and usually does not lead to any major problems at all, it tends to be pure quality time with the little guy who is now 6 months soon. He was actually a little lifesaver for me because he spread some light in the otherwise so dark life after Kim's suicide, but I think it is so unfortunate that Kim did not see him, he loved his nieces and nephews.

Do not understand how he could leave everything, can not understand why he left us in the grief and loss we have left to live in..

Mitt barnbarn Gabriel fick följa med oss hem igår då vi hämtade hem bilen, vi satte på fläkten och det luktade glykol som bara attan i bilen, den är inte heller helt ok med framrutan, vi har bytt ut det felaktiga filtret så nu har vi ett som är kortare, det ska bara bytas också, men jag tror att det hänt något med värmepaketet på bilen eftersom det luktar glykol i hela bilen, troligtvis är det som runnit in i bilens kupé och gjort det blött på golvet, så typiskt våran jädra tur.

Jag och Gabriel har precis fått våran deg klar till våra chokladlimpor och Gabriel har fått lägga ut och platta degen i formarna, han har haft en rolig stund och nu står våra limpor på jäsning, jag har dessutom lovat honom att ta med sig en av limporna hem och bjuda mamma och Kim på. Just nu sitter han med morfar och tittar i kokböcker och nu är det barnkanalen på teven som lockar honom. Han är fylld av energi lilla Gabbe.

Själv tar jag mig en välförtjänt pust just nu, man är inte så pigg längre, förstår inte hur man orkar skaffa barn i den här åldern, själv känner jag mig slut av lite besök av barnbarnen :-)

Min Kim var en gudagåva med de små i familjen, han var så barnkär och hade sådant tålamod, jag bara vet att han hade blivit en helt underbar pappa, men nu fick han aldrig uppleva det och jag fick inte bli farmor, något jag sett fram emot, livet är så orättvist. Varför behövde han må så dåligt att han tog sitt liv, varför pratade han inte med oss, varför? Denna jädra fråga som mal inom mig natt som dag, VARFÖR?

Jag tänker på allt som kunde varit, som vi inte får uppleva nu och jag sörjer, jag saknar allting med Kim, det som varit och det som skulle ha blivit. Nu är minnen både min tröst och min sorg, de läker men på samma gång river de upp såren. Jag får ju aldrig känna hans kramar mera, jag får aldrig höra honom prata, jag får aldrig mera uppleva livet med honom och det känns som att det är bland det enda jag vill göra. Hårt, hårt, hårt.....

Saknar dig Kim, saknar dig älskade gubben...

I morgon är det 10 långa månader sedan du gav dig av, tio hårda månader av saknad och tankar.

English version

My grandson Gabriel went with us home yesterday when we brought home the car, it smell of glycol in the car, it is not ok with the front window, we have replaced the faulty filter so now we have one which is shorter, it should only be changed as well, but I think something happened with the heater on the car because it smells like antifreeze in the car, most likely it is that spilled into the car's interior and made it wet on the floor, so typical of our damn luck .

Me and Gabriel have just baked our chocolate bread and Gabriel have been put out and flatten the dough into the molds, he has had a fun time and now our loaves of fermentation, I also promised him to bring along one of the breads home and invite mom and Kim. Right now he is sitting with grandfather and look in cookbooks and now it's kids channel on the television that attracts him. He is full of energy little Gabby.

Naturally I take a well deserved breath right now, it is not so keen anymore, do not understand how to cope having children at this age, myself, I feel out of a little visit from the grandchildren :-)

My Kim was a godsend to the small family, he was so fond of children, and had such patience, I just know that he had been a wonderful father, but now he will never experienced it and I did not become a grandmother, something I looked forward to, life is so unfair. Why did he feel so bad that he took his life, why didn´the spoke with us, why? This damn question that grinds in me night and day, WHY?

I think of everything that could have been, as we do not get to experience now and I mourn, I miss everything with Kim, it has been and what should have been. Now the memories of both my comfort and my grief, they heal, but at the same time tearing up the wounds. I will never feel his hugs more, I will never hear him talk, I may never again experience life with him and it feels like it is among the only thing I want to do. Hard, hard, hard .....

Miss you Kim, miss you dear beloved Kim...

Tomorrow is 10 long months since you went by, ten hard months of loss and thoughts.