När jag klev upp i förmiddags så snöade det och stora flingor dalade ned mot marken och gjorde den vit. Jag bävar för vintern, för kylan, för merkostnader och för den halka vi tvingas vara ute i för att ta oss till och från jobbet. Jag hatar vintern för den förde sorgen till mitt hjärta, vintern som är hård och obarmhärtig som tar över allt, till och med vårt inre, för med sig rädsla och sorg. Visst lyser det vita upp i vårt annars så djupa mörker här i norden men kölden biter, jag är en människa som hellre smeks av solens varma strålar, det känns som att ligga inlindad i en mjuk bommulsbädd och bara vaggas till sömns. Men nu är det vinter, usch! Det går att påverka lika lite som att min son är borta, bara att acceptera.

Jag har glatt de små underbara fåglarna här hemma i alla fall och de låter sig väl spisa från min fågelställning, nu behöver de verkligen mat, ska köpa hem mera mat till dem då jag fått pengar.

Har skrivit alla julkorten som skall skickas ut idag så nu står de här på bordet och väntar på att få på sig julfrimärken och lämnas vidare, blev inte så många denna gången 10 kort, men det är 10 familjer som betyder mycket för oss.

Just nu sitter domherren här utanför och äter och det var som att titta på ett levande julkort, en liten stunds glädje, en liten inre meditation i all saknad jag känner.

Snart ska jag åka till affären och handla och titta på en lapp som skall hänga där om en påkörd katt, måste kolla om det kan vara min Ramsay som mött detta öde, saknar min katt, min goa lilla Ramsay. Det är tomt utan alla hans roliga egenheter, men kanske har Kim fått sig en vän i himlen.

Snart dags att packa ihop för dagen och att fara  så jag vill tacka alla er läsare för det stöd och den kärlek ni ger mig i min sorg, stora Kramar till er alla.

English Version

When I got up this morning it snowed and large flakes were plummeting down towards the ground and made it white. I tremble for the winter, the cold, for additional costs and the slip we have to be out in order to get to and from work. I hate winter, for it brought sorrow to my heart, the winter is harsh and unforgiving that takes over everything, even our mind, will bring fear and sorrow. Sure, the white lights up in our otherwise very deep dark here in the north but the cold bites, I am a women who would rather caressed by the sun's warm rays, it feels like to be wrapped in a soft blanket and just rocked to sleep. But now it's winter, ugh! It is possible to influence any more than that my son is gone, only to accept.

I was happy the little wonderful birds here at home anyway, and they sound well eat from my bird position, now they need real food, have to buy back more food to them when I had money again.

Have written all the Christmas cards to be sent out today, so now they stand on the table, waiting to get on their Christmas stamps and passed on, was not so many this time 10 cards, but there are 10 families that means a lot to us.

Right now the beautiful birds are here outside and eat and it was like watching a living Christmas card, a small moment of joy, a small inner meditation of any loss I feel.

Soon, I will go to the store and shop and look at a patch to hang there for a run over cat, have to check if it could be my Ramsay who met this fate, my cat, my cuddly little Ramsay. It is empty without all his funny quirks, but maybe Kim had a friend in heaven now.

Soon time to pack up for the day and to go so I want to thank all you readers for the support and the love you give me in my grief, big hugs to you all.

Jag är så trött, kvittar om jag sovit jag är sliten, tänker en massa och jag har senaste dagarna känt att jag svängt mig nedåt i vågdalen av depression igen, saknad, tomhet. Trycket som ökar då det närmar sig ett år av sorg, människor som inte förstår hur det är att mista ett barn, jag försöker prestera, jag försöker göra rätt för mig hela tiden. Jag är ensam i min sorg. Jag har inte kunnat sova utan sömnmedicin som jag turligt nog haft kvar sedan jag varit plågad av ryggsmärtor, nu har jag fått ta en halv tablett till natten för att kunna sova alls. Varför Kim gav du upp livet? Varför lämnade du mamma så här?

Jag vill ju inte må så här längre och så kommer lönespecen och man ser att det blir en skitlön till jul, jobbigt, man får bara ihop elva arbetsdagar på en månad, jag behöver jobba mera. Har suttit i flera timmar och letat jobb idag igen, måste ha bättre lön så vi kan klara oss, måste klara att betala våta räkningar och ha pengar kvar att ta oss på jobb för. Man mår inte bättre av det här heller, stress både psykiskt och fysiskt hela tiden. Så mycket andra hela tiden kräver av en, ändå kan jag känna att det är ett MIRAKEL att jag står på mina ben alls, min son hängde sig, han är död. Mitt förra liv slutade där, jag har gjort det omöjliga, jag vill skrika ut det så man förstår, jag reste mig, jag kämpar men jag är så förtvivlat trött på att föra en kamp emot livet för att ens ha ett liv. Kan inte en enda sak vara lätt. Våra bilar som går åt helsike hela tiden, nu är det larmet som inte gick att stänga av och startspärren som gick i så nu står biljäveln här utanför utan att man kan använda den, nu ska man försöka forsla den till en verkstad som kan klara av att ta bort larmet och få ur startspärren, tidskrävande, energikrävande, ja en energi jag helt enkelt inte har längre. Pengar som vi heller inte har och andra som får ligga tillbaka för att få sina pengar tillbaka, så jädra jobbigt.

Känner det som jag bara sitter och gnäller nu men ja det måste ut och här är min bollplanka, måste få ur mig frustrationen så jag orkar vidare med det som kallas liv.

Det är inte mycket man klarar att ta tag i, sin egen hälsa inräknad, man är för trött för promenader, man är för sliten efter jobb att man inte orkar ta tag i att banta som borde vara prio ett i mitt liv, man stressar på jobbet och äter på natten när man kommer hem, oftast är det 12-13 timmar utan mat istället dricker man mineralvatten tills det är dags att åka hem och får i sig något för att man inte hinner på jobbet och i allt det här mal det tankar på Kim hela tiden, jag är fast i sorgen, fast i mitt inre, fast i en saknad som är vårdslöst grym för jag vet ju att jag aldrig mera kan tala med min son, jag kan aldrig mera krama mitt barn, jag kan inte smeka hans kind och förmana honom att vara rädd om sig och jag hatar det verkligen. Mitt nya liv är ett tungt och smärtsamt liv där jag för allas skull kämpar vidare, finns till för alla, gör så att alla skal må bra i min närhet, jag vill ju inte misslyckas någonsin igen, har inte råd att mista någon, har inte ork att lämnas mera. Saknar dig Kim, hööööööööör du det, jag saknar dig!

Mamma

English version

I'm so tired, does not matter if I slept I'm worn out, thinking a lot and I have known that the last few days, I swung myself down in the trough of depression again, longing, emptiness. The pressure increases when approaching a year of mourning, people who do not understand what it's like losing a child, I try to perform, I try to do the right thing for me all the time. I am alone in my grief. I have not been able to sleep without a sleep medication, which I fortunately had left since I have been plagued with back pain, now I have to take half a tablet at night to sleep at all. Why Kim, you gave up your life? Why did you leave your mother like this?

I do not want to feel like this anymore and so will paymentspecification and you can see that it becomes a shitpayment for Christmas, tough, you get only up eleven days in a month, I need to work more. Has been sitting for several hours and looking for jobs again today, need better pay so we can do anything, must be able to pay wet bills and have money left over to take our jobs. You do not feel better for it here either, stress both mentally and physically all the time. So much other all the time demands of one, yet I can feel that it is a miracle that I stand on my legs at all, my son hanged himself, he is dead. My former life ended there, I have done the impossible, I want to cry out so you know, I got up, I struggle but I'm so desperately tired to engage in battle against the life or of even having a life. Not a single thing to be easy. Our cars that go to hell all the time, now is the alarm that did not go off and the immobilizer that went into it now stands the fuckin car off without having to use it, now you should try to convey it to a shop that can handle To remove the alarm and get out the ignition lock, time-consuming, energy consuming, yes, an energy I just do not have anymore. Money that we do not have and others who may be back to get his money back, so damn hard.

Feel like I just sit and whine now, but yes, it must go out and here is my ball plank must get out my frustration so I can continue with what is called life.

There is not much one can take hold of, their own health included, you are too tired to walk, you are too tired after work that you can not manage to take hold of dieting that should be a priority in my life, they stress the work and eat at night when you come home, usually it is 12-13 hours without food rather than drink mineral water until it is time to go home and get into something that you do not have time at work and in all of this moth is thought Kim all the time, I'm stuck in grief, but in my mind, stuck in a loss that is recklessly cruel because I know I never can talk to my son, I can never hug my child, I can not caress his cheek and exhort him to fear for themselves and I hate it really. My new life is a difficult and painful life where I am for everyone's sake is fighting on, is there for all, do so all economies feel good around me, I do not want to fail ever again, can not afford to lose anyone, has not energy to miss any more. I Miss you Kim do  you hear meeee, I miss you all the time!

Mom

Ja så har hunden en period av dålig mage, vilket innebär dålig sömn för oss, maken fick ut tidigt i morse och sedan var det kört för att orka sova igen, har en inbyggd radar då han lämnar sängen är jag klarvaken. Tankarna som började snurra i huvudet, saknaden i mörkret. Orden som klingar, att det fanns ett meddelande till mig från min son, tårarna som pressar på, saknar så mycket hela tiden, ville ju ha min son här. Den hårt bitande frosten har lagt sitt täcke över naturen nu och det känns lika kallt ute som det gör inuti mitt bröst, isberg och förtvivlan.

Lyssnade på Im sorry Mama av Eminen som jag och Kim brukat lyssna på tillsammans, vi båda gillade den typen av musik, han lärde mig att älska hela den kulturen, kläderna och jag levde genom Kims ögon, nu har jag bara mina och de är blinda, det är ett evigt mörker att leva i. Att ändå tänka på alla andra och se till att göra det som krävs och att hålla tårarna för mig själv eftersom man vet att acceptansen är slut från omgivningen. Är det det som kallas sorgeåret? Är det andra människors acceptans för den förlust man lidit?

Jag är trött, sliten att sörja sitt barn tar så mycket krafter men jag försöker att inte klaga, jag försöker att bara jobba på och låta livet bara vara där, för vad kan jag göra för att förhindra någonting, jag klarade inte förhindra mitt barn från att ta sitt liv. Jag vill ha ett Mirakel i julklapp, jag har en önskan. Jag vill ha Kim tillbaka om så för sekunder, händelserika ögonblick, där jag kan känna hans närhet en stund. Han fattas ju, han fattas mig. Jag blir aldrig mera hel, det är som en tårta i ett skyltfönster, någon stal en bit och sedan är det inte lika trevligt längre, inte lika inbjudande. Så är livet nu...

Älskar min son, älskar honom lika mycket nu som före han dog. Hur skulle jag kunna sluta älska honom?

Jag tänder ljusen, jag tänder rökelserna och jag skänker honom mina mest kärleksfulla tankar.

Älskar dig Kim, saknar dig.

Mamma

English Version

Yeah so the dog has a period of bad stomach, which means poor sleep for us, my husband got out early this morning and then was driven to have the strength to sleep again, has a built-in radar, on him leaving the bed I am wide awake. The thoughts that started spinning in my head, missing in the dark. The words that sounds, that there was a message to me from my son, the tears that presses on, not so much all the time, wanted to have my son here. The hard-biting frost has put his blanket over nature now and it feels as cold outside as it does inside my breast, iceberg and despair.

Listening to Im sorry Mama by Emin as I and Kim used to listen to together, we both liked that kind of music, he learned me to love the whole culture, clothes, and I lived through Kim's eyes but now I only have mine and they are blinded , there is an eternal darkness to live in. That still think of everyone else and make sure to do what it takes and to keep the tears to myself knowing that acceptance is the end of the surroundings. Is that what is called the mourning year? Are there other people's acceptance of the loss you suffered?

I'm tired, worn to ensure my child takes so much strength but I try not to complain, I try to just work on and let life just being there, what can I do to prevent something, I could not prevent my child from to take his life. I want a Miracle for Christmas, I have a desire. I want Kim back on as the second, action-packed moments, where I can feel his presence for a while. He is taken, of course, he made me. I will never complete, it's like a cake in a shop window, someone stole a bit and then it's not as fun anymore, not as inviting. So is life is now ...

I love my son, love him as much now as before he died. How could I stop loving him?

I light the candles, I light the incense and I give him my most loving thoughts.

Love you Kim, miss you.

Mom

Ja det kan jag lova att det behövs vissa dagar att förbereda sig mentalt, så mycket gäster kommer att äta från våra julbord idag och i morgon, det är fullt upp med alla göromål då man kommer på plats och till detta har vi ett antal supégäster som skall äta så det är spännande. Man får hålla fat och skålar fyllda så upplevelsen blir god.

Har provat kläderna jag beställt och de gick på men byxorna var aningen korta baktill kändes det som och så var det tunikan som hade konstig passform, måste göra något åt detta nu man kan inte se ut som jag gör ut och gå på lediga dagar, måste verkligen ta tag i mig själv nu. Nåja jag har en klänning till Jul och en svart spetsjumper att ha ovanpå så det blir nog ok. Men man blir ju aldrig nöjd med något när man är så kraftig som jag är och man tigger och ber om hjälp men hjälpen uteblir, fattar inte det. Hur ska man klara av att ta bort 60-70 kg utan hjälp? Trött.

Men jag ska inte klaga, får ta det som det kommer det måste man ju och kämpa.

Idag har min älskade Kim varit borta i 11 månader, så fruktansvärt tungt det känns, så lite man vet om livet. Hade ju varit bättre att få ett facit så man kunnat rätta allt innan det sker, vad ska man med överraskningar till? Om en månad är det ett helt år, jag fattar verkligen inte att jag klarat av det här året, jag fattar helt enkelt inte vart det har tagit vägen, vissa dagr är så tunga, vetskapen om att min älskade Kim kommer aldrig mera tillbaka, min Kim tog sitt liv.

Jag har inget kvar av det som varit, så förbaskat tomt allting, den riktiga glädjen över livet är borta, nu lever man bara och gör det man ska, det som förväntas att man ska göra. Men ingenting rår på den smärtsamma saknaden jag bär på, absolut ingenting.

English Version

Yes I can promise that it needed some days to prepare themselves mentally, so much people will eat from our Christmas dinner today and tomorrow, it's busy with all the chores when you come on site and to this we have a number of dinner guests to eat as it is exciting. One must keep the dishes and bowls filled so the experience is good.

Have tried the clothes I ordered and they went on but his pants were a little short at the back, it felt like and it was the tunic that was weird fit, must do something about it now, you can not look like I'm doing and go on vacation, have really take hold of myself now. Well I have a dress for Christmas and a black lace jumper to be on top so it'll be ok. But one is never satisfied with anything when you're as big as I am and you beg for help but the help does not occur, do not get it. How do you manage to remove 60-70 kg without help? Tired.

But I will not complain, must take it as it will i have to and fight.

Today, my love Kim had been away for 11 months, so terribly heavy it feels, so little is known about life. Would have been better to get a record so you could correct everything before it happens, what is one of the surprises? In a month it's a whole year, I get it really is not that I've done that this year, I get it simply is not where it has gone, some days is so heavy, knowing that my beloved Kim will never return, my Kim took his life.

I have nothing left of what has been and its so damn empty everything, the real joy of life is gone, now live and you just do what you will, it is expected that you should do. But nothing beyond the control of the painful sense of loss I carry on, absolutely nothing.

Jag ska skriva några snabba rader innan det är dags att fläta håret och göra sig klar för ett arbetspass i Selmas köksregioner. Kvällen bjuder på ett 30-tal gäster som vi vet om just nu så det finns lite att göra för att få allt på plats och säkert en hel del prepp för kommande julbordshelg också. Ska hämta ut ett paket på Konsum innan vi sticker i väg, kläder inför Julen som jag hoppas kommer att passa mig. Man vill ju se hyfsad ut på julafton. Denna helgen ska jag jobba men nästa helg kommer en av grabbarna för att ligga över fredag till lördag och umgås så det känns kul, ser fram emot det.

Ute blåser det för full hals, höststormar och jag avskyr dem, önskar jag kunde stå  och blcika ut över havet i Torrevieja just nu och slippa allt det här, vinter, mörker och helvetes blåst. Jag hade en fin tid i Spanien med min Kim, saknar allt det där, saknar solen, glädjen, friheten och jag saknar Kim, saknar skratten och alla upplevelserna.

Tänk om man bara kunnat låta allt vara på sin plats, ville ju han skulle vara skyddad för jag var så rädd om honom och till slut orkade jag inte kämpa emot längre, så många års kamp. Ångest. Död, min sons död, jag klarade inte hålla i honom, klarade inte skydda honom fats jag älskar honom. Jag är trött, tankar som snurrar hela tiden, sömnlöshet, sliten. Sorg som bara tär och denna jävla tystnad som råder, man slutar tala om min son som om han aldrig fanns, för mig finns han ju, hela tiden alla vakna sekunder alla sovande minuter och jag saknar allt hela tiden. Det är så fel.

Mitt hav stormar och det klarar inte av att lägga sig till ro.....

English version

I'll write a few quick lines before it's time to braid my hair and get ready for a shift in Selma's kitchen regions. The evening offers some 30-odd guests that we know about right now so there is little to do to get everything in place and certainly a lot of prepp for the upcoming Christmas holiday as well. Will pick up a package of op before we stand in the way, clothes for Christmas, which I hope will suit me. You want to see decent on Christmas Eve. This weekend I'll work, but next weekend will be one of the guys to be above from Friday to Saturday and hang out so it feels great, looking forward to it.

Out blowing the top of his lungs, autumn storms and I hate them, wish I could stand and look out over the sea in Torrevieja right now and avoid all this, winter, darkness and hellish wind. I had a nice time in Spain with my Kim, lacks all of that, the sun, the joy, freedom and I miss Kim, no laughter and all the experiences.

Imagine if you could only let everything be in order, wanted him to be protected because I was so afraid of him and finally I could not resist any longer, so many years of struggle. Anxiety. Death, my son's death, I could not hold him, did not protect him even though I love him. I'm tired, thinking that spins all the time, insomnia, frayed. Sadness that just takes and this damn silence, you stop talking about my son as if he never existed, for me, there he is, all the time every waking second all asleep minutes and I miss all the time. That is so wrong.

My ocean storms and unable to lie down to sleep .....