Många gånger under min sorgeperiod har jag mötts av åsikter, bland annat att jag borde ha sörjt klart nu. Jag har ett svar till detta "Döden kan aldrig radera Kärleken" och just därför kan jag aldrig sluta sörja mitt barn. Enkelt jag älskar honom även om han finns på andra sidan. Jag bar honom inom mig, jag följde honom i livet, vi hade en underbar kärlek till varandra och han tog sitt liv, tror man då att jag skall glömma honom.

Möjligtvis att Alzheimers kunde ta bort sorgen från mitt sinne, annars stannar det där tills även jag tar mina steg mot evigheten och vi kan träffas igen. Sorg uppkommer av kärlek, har ni tänkt på det? Om man inte älskade hade man ju sluppit känna smärtan att bli lämnad kvar.

Men mitt i allt det onda, har jag också våra minnen, jag kan le och skratta men alltid i en tomhet som efterlivet tyvärr ger oss änglamödrar, ja och fäder. Jag kan se min son inom mig, känna kärleken men alltid med en efterklang av smärta och total tomhet. Jag kan titta på hans fotografier, för att i nästa stund känna en obotlig ångest. Han är död, min son tog sitt liv och jag måste fråga mig själv. Varför klarade jag inte att rädd honom?

Till er som inte mist, var tacksam mot livet och ge varandra kärlek, ta vara på ögonblicket för livet ger oss aldrig garantier som jag fåfängt nog måste ha trott tills jag vaknade upp i helvetet där allt är försent. Se livet för vad det är, en stor utflykt där kärleken borde råda. Barnen är en kärlekens gåva, men tyvärr blir inte alltid allting till det bästa ens om man försöker själv, även barnen måste försöka och då syftar jag inte på Kim. Jag har tyvärr en son som aldrig lärde sig känna mig utan som drog slutsatser genom andra, hans förlust idag. Jag tar livet för vad det är ena dagen smärtsam och nästa en berg och dalbana av känslor. Lika bra att bara åka med.

English Version

Many times during my mourning period, I met with opinions, including that I should have mourned clear now. I have an answer to this "Death can never erase the love" and just because I can never cease to mourn my child. Simply I love him even if he's on the other side. I carried him inside me, I followed him in life, we had a great love for each other and he took his own life, you think that I should forget him.

Possibly that Alzheimer's could take away the grief of my mind, otherwise it stops it until even I take my steps towards eternity and we can meet again. Sorrow arises out of love, have you thought about this? If you did not love the man had gotten to know the pain of being left behind.

But amid all the bad things, I also have our memories, I can smile and laugh but always in an emptiness that after life could not provide us with angelic mothers, yes and fathers. I can see my son in me, to feel love, but always with a reverberation of pain and total emptiness. I can look at his photographs, to the next you feel an incurable agony. He's dead, my son took his own life and I have to ask myself. Why did I not fear for him?

To those who have not lost, be grateful to life and to give each other love, seize the moment of life offers us never guarantee that I vain enough, must have thought until I woke up in hell where everything is too late. See life for what it is, a great outing where love should prevail. Children are a gift of love, but unfortunately do not always turn everything to the best even if you try this yourself, even the kids have to try and I am not talking about Kim. Unfortunately I have a son who never learned how to feel without that drew conclusions by others, his loss today. I take life for what it is one day painful and the next a roller coaster of emotions. Might as well just go with.

 

Jenny Ström

26 mars 2012 12:30

Hej!!

Har just hittat din blogg

Vill bara säga till dig att det finns ingen tidsfrist att få sörja sina kära <3 <3
Jag tror att personer som uttalar sig så dråpligt helt enkelt inte har den blekaste om vad du går igenom.

Tänker på dig

Kram

Tove Birkeland Brandt

26 mars 2012 14:09

Tack snälla jenny för dina varma och omtänsamma rader. Skäner dig en kram

 

Frida

27 mars 2012 12:25

Hej jag trillade in på din blogg av en händelse och fastnade direkt. Smärtsam läsning, jag tappar orden vill säga något men jag finner inte orden. Blir som stum, stum till sorgen som jag känner igen mig i. Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå det du går igenom. Men jag har mist en vän som själv valde att avsluta sitt liv på jorden och jag har förlorat andra då döden skilts oss åt. Tänkte dela med dig av en av mina tankar.Dem vi förlorar förblir för alltid våra hjältar och tillsammans trotsar vi döden,för i våra hjärtan så är dem vid liv. Inga krafter kan hålla oss isär, för våran tro den är starkare än döden och hoppet det kommer aldrig att få lov att svika oss.

Tove Birkeland Brandt

27 mars 2012 21:17

Tack snälla Frida så vackert det var det du skrev, jag skall bära med mig det i mitt hjärta så som jag bär min son där. Stor och varm kram till dig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...