Toves Tankar

Alla inlägg under mars 2012

Av Tove Birkeland Brandt - 26 mars 2012 10:12

Många gånger under min sorgeperiod har jag mötts av åsikter, bland annat att jag borde ha sörjt klart nu. Jag har ett svar till detta "Döden kan aldrig radera Kärleken" och just därför kan jag aldrig sluta sörja mitt barn. Enkelt jag älskar honom även om han finns på andra sidan. Jag bar honom inom mig, jag följde honom i livet, vi hade en underbar kärlek till varandra och han tog sitt liv, tror man då att jag skall glömma honom.

Möjligtvis att Alzheimers kunde ta bort sorgen från mitt sinne, annars stannar det där tills även jag tar mina steg mot evigheten och vi kan träffas igen. Sorg uppkommer av kärlek, har ni tänkt på det? Om man inte älskade hade man ju sluppit känna smärtan att bli lämnad kvar.

Men mitt i allt det onda, har jag också våra minnen, jag kan le och skratta men alltid i en tomhet som efterlivet tyvärr ger oss änglamödrar, ja och fäder. Jag kan se min son inom mig, känna kärleken men alltid med en efterklang av smärta och total tomhet. Jag kan titta på hans fotografier, för att i nästa stund känna en obotlig ångest. Han är död, min son tog sitt liv och jag måste fråga mig själv. Varför klarade jag inte att rädd honom?

Till er som inte mist, var tacksam mot livet och ge varandra kärlek, ta vara på ögonblicket för livet ger oss aldrig garantier som jag fåfängt nog måste ha trott tills jag vaknade upp i helvetet där allt är försent. Se livet för vad det är, en stor utflykt där kärleken borde råda. Barnen är en kärlekens gåva, men tyvärr blir inte alltid allting till det bästa ens om man försöker själv, även barnen måste försöka och då syftar jag inte på Kim. Jag har tyvärr en son som aldrig lärde sig känna mig utan som drog slutsatser genom andra, hans förlust idag. Jag tar livet för vad det är ena dagen smärtsam och nästa en berg och dalbana av känslor. Lika bra att bara åka med.


English Version

Many times during my mourning period, I met with opinions, including that I should have mourned clear now. I have an answer to this "Death can never erase the love" and just because I can never cease to mourn my child. Simply I love him even if he's on the other side. I carried him inside me, I followed him in life, we had a great love for each other and he took his own life, you think that I should forget him.

Possibly that Alzheimer's could take away the grief of my mind, otherwise it stops it until even I take my steps towards eternity and we can meet again. Sorrow arises out of love, have you thought about this? If you did not love the man had gotten to know the pain of being left behind.

But amid all the bad things, I also have our memories, I can smile and laugh but always in an emptiness that after life could not provide us with angelic mothers, yes and fathers. I can see my son in me, to feel love, but always with a reverberation of pain and total emptiness. I can look at his photographs, to the next you feel an incurable agony. He's dead, my son took his own life and I have to ask myself. Why did I not fear for him?

To those who have not lost, be grateful to life and to give each other love, seize the moment of life offers us never guarantee that I vain enough, must have thought until I woke up in hell where everything is too late. See life for what it is, a great outing where love should prevail. Children are a gift of love, but unfortunately do not always turn everything to the best even if you try this yourself, even the kids have to try and I am not talking about Kim. Unfortunately I have a son who never learned how to feel without that drew conclusions by others, his loss today. I take life for what it is one day painful and the next a roller coaster of emotions. Might as well just go with.

Av Tove Birkeland Brandt - 25 mars 2012 15:59

Så är det nog tyvärr att man har fått en fribiljett in i bekvämlighetszonen. Har upptäckt att jag just nu är lat av helvete, ingen ork att ta mig för saker. Jo jag skriver på boken, låter orden flöda de dagar som det går att få fart på dem, men jag menar solen skiner och jag går inte ens ut. Knäna värker och jag känner inte för att masa mig ut och gå när de gör det- Ändå vet jag att det inte blir bättre utav att inte röra på sig alls. Helt klart en bekvämlighetszon man trängt in sig i.

Vi har ännu en dag ätit lasagne med massa kalorier i en portion med sallad nästan 700 kcal och jag får egentligen inte ligga över 582 på en middag så lite B känns det, ska frysa in de sista bitarna. Dagens sista måltid kommer att bli grönt och lax idag. De sista veckorna har ju inte gått så väldigt bra för mig och då tappar man greppet lite. Under gårdagen blev det ett par groggar och det kan man ju också kalla kaloriintag.  Men man måste ju få leva något också även om man behöver minska i omfång.

  Som sagt solen skiner även denna dag, det är mängder med motorcyklister ute så det märks ju att våren har kommit. I blomrabatten växer det krokusar som slagit ut, ett tecken på att jag snart kan göra fint på Kims minnesplats nu, borde åka en tur till minneslunden också men det faller sig inte lika naturligt nu när man inte jobbar på orten längre och jag tänder ju ljus här ute. Han finns i mina tankar hela tiden, med mig så jag hoppas han känner det och inte blir ledsen där uppe i sin himlen för att jag inte kommer så ofta till lunden just nu.

Jakten på jobb fortsätter, jag letar och söker och hoppas få ett svar från någon vänlig själ snart som ser mina kvalifikationer och som tror på MIG, jag vill ju ha mer än tre månader åt gången. Oro som hela tiden skaver inuti min kropp, saknad och negativa tankar som jag försöker pressa bort med positiva istället. hur väl man lyckas? Jag vet faktiskt inte!


English Version

So, it is unfortunately that it has received a free pass into the comfort zone. Have discovered that I now am lazy of hell, no energy to take me for things. Well I wrote the book, let the words flow the days that it is possible to revive them, but I mean the sun is shining and I do not even go out. My knees hurt and I do not feel like going out and walk when they do, Yet I know that there are better out not move at all. Definitely a comfort zone is penetrated in.

We have yet another day eating lasagna with lots of calories in a serving of salad almost 700 calories and I can not really be over 582 on a dinner, a little B feeling, will freeze up the last bits. Today's last meal will be greens and salmon today. The last weeks have not gone so very well for me and lose your grip a bit. Yesterday there was a couple of Drinks and those you can also call the calorie intake. But one has to live somewhat too even if you need to reduce in size.

   As I said the sun shines even on this day, there are a lot of motorcyclists out there so it may be seen from that spring has arrived. The flower bed grows the crocuses that bloom, a sign that I may soon make good on Kim's memory now, should go a trip to the memorial garden as well, but the fall is not as natural now that you do not work in the community longer and I light the candles out here. He is in my thoughts all the time with me so I hope he knows it and not get sad up there in heaven because I did not come so often to the grove right now.

The hunt for jobs continues, I'm looking and looking and hoping to get a response from any kind soul soon to see my qualifications and who believe in ME, I want to have more than three months at a time. Concern that constantly rub inside my body, loss and negative thoughts as I try to push away the positive instead. its performance? I really do not know!

Av Tove Birkeland Brandt - 24 mars 2012 08:27

Jag är vaken. Katten slickade mitt hår tyckte väl matte var oren så då kom jag på att det kanske var dags för en dusch, makade mig ur sängen och fixade det, slog på datorn och fick igång kaffebryggaren. Utanför köksfönstret skådar jag en stor och tjock gråsparv som gungar lätt på en gren. Solen skiner. Jag ska ta mig en promenad idag och så ska jag jobba med boken. Idag måste jag stolpa upp lite stöd för mig själv på det som hänt i boken, vilka som träffas och när i tiden,  så jag lättare kan hoppa fram och tillbaka i handlingen. Lätt att missa små detaljer annars och det vill man ju inte göra. Retligt att mixa ihop något som läsaren sedan kan se.

Känner mig duktig över gårdagen, trots att jag var hungrig på kvällen tog jag inte mer att äta än att jag höll mig flytande över natten. Känns bra, men viktnedgång denna veckan det tror jag inte på så jag försöker ställa in mig på ännu en vecka utan resultat eller uppåt, vi åt ju gott både söndag och måndag då vi var på resande fot.

Tänker på min Kim han var så duktig, höll sin kropp så tränad och fin. Han hade så mycket livslust och ändå tog dödstankarna över honom, jag fattar inte hur det kunde bli så. Denna förbannade eviga saknad jag känner. Jag har tänkt mycket på vad jag har för tro efter det som skett, har jag någon alls? Jag måste ju tro att jag får träffa honom igen. Jag är troende men på mitt sätt, jag vill bära ett kors, det ger mig frid. Kan jag vara troende fast jag dricker alkohol och fast jag svär? Jag vet inte vilka ramar det finns att hålla sig innanför men jag vet att jag tror det finns något mera för inte kan det sluta så här. Till min födelsedag har jag önskat mig ett kors och en kedja i silver och det har maken köpt ett till mig som ligger och väntar på mig nu.

I går då jag träffade min nya svärson så sa han så här: Jag trodde man slutat fira födelsedag när man kommit över 50 år. OCh jag sa till honom att han nu hade två buketter blommor innestående för att ge mig. Jag blir 48 år och jo jag slutar aldrig att fira MIN DAG. Jag vakar över det lilla barnet jag bär inom mig och låter det leva för på det sättet kan jag i sinnet hålla mig ung, det är min kropp som åldras inte min själ...


English Version

I'm awake. The cat licked my hair probably thought math was unclean so when I realized that perhaps it was time for a shower, pushed me out of bed and fixed it, turned on the computer and got the coffee maker on. Outside the kitchen window I behold a large and thick sparrow sways gently on a branch. The sun is shining. I'll take a walk today and I will work with the book. Today I have to side posts up some support for myself on what happened in the book, which struck and once upon a time, so I can more easily jump back and forth in the document. Easy to miss small details otherwise it is something you would not do. Irritable to mix up something that the reader can then see.

I feel good over yesterday, even though I was hungry in the evening, I took no more to eat than that I have kept the liquid overnight. Feels good, but the weight loss this week I do not think so I try to set me on another week without earnings or up, we ate the good both Sunday and Monday when we were on the trip.

Thinking of my Kim he was so good, made his body so trained and versatile. He had so much zest for life and yet it took the death thoughts on him, I do not understand how it could be so. This cursed eternal regret I feel. I've thought a lot about what I have to believe after what has happened, I have one at all? I have to believe that I may see him again. I am a believer in my own way, I want to wear a cross, it gives me peace. Can I be a believer, though I drink alcohol and, although I swear? I do not know what limits there are to stay inside but I know that I think there is something more to it can not end like this. For my birthday, I have wished for a cross and a chain of silver and my husband has bought one for me just waiting for me now.

Yesterday, when I met my new son in law as he said this: I thought you stopped celebrating birthday when you get over 50 years. And I told him that he now had two bouquets of flowers outstanding to give me. I am going to be 48 years old and yes, I never stop to celebrate MY DAY. I watch over the little child I carry within me and allow it to live that way I can in the mind keep me young, it's my body that does age not my soul ...

Av Tove Birkeland Brandt - 22 mars 2012 17:07

Jag sitter just nu som gamla människor gör, kanske för att jag är gammal, jag vet inte. Men jag blickar tillbaka på tider som varit, mina barn, tider då Kim levde, tider då vi alla umgicks. Vi hade det bråkigt, slitigt men fantastiskt kul och när jag tänker tillbaka skulle jag ge vad som helst för att få resa tillbaka i tiden. Med tiden som gått har man lämnats ensam, barnen bryr sig inte om att komma längre, eller att umgås, Kim är död. Min dotter och jag stod varandra jättenära för inte alls länge sedan och nu är hon fullt upptagen med sitt liv och vill inte alls vara med oss åldringar mer. Före Jul träffade hon nya kärleken och med den försvann vi ur hennes liv, jag kände mig bortkastad och gör nog det till viss del fortfarande. Jag fanns där hela tiden och nästa dag var dörren stängd, hon har inte tid. Frustration, men de är vuxna och har väl sina liv. Förra veckan hjälpte vi bonusgrabben att flytta till eget. Vart tar tiden vägen? Jag minns dem alla som små. Herregud vad jag saknar min Kim mitt i allt det här, fattar inte hur allt kunde sluta så jävla illa. Jag har svårt att se fram emot saker numera, svårt att glädja mig över livet, men ändå vet jag ju att jag måste göra det. Jag och maken måste kämpa på med vårat tunga liv, ja inte ett tungt förhållande för det är trots alla törnar ett mycket kärleksfullt förhållande, men vardagen tar sitt och ensamheten en del av det andra. Det händer inget roligt längre. Känner mig rädd för nya inslag, vill låsa in mig. talar med min andra dotter på telefonen, saknar henne men jag kan ju inte åka dit och sätta mig i tid och otid, hon har ju ett eget liv och barnen att hålla reda på. Jag är trött, livet är en kamp och till viss del känner jag mig bortkastad utan förklaring. Hatad av släkten, när Kim dog försvann allt jag var van att ha i mitt liv och nu kämpar jag bara för att överleva. Skriver på min bok, som jag ibland känner misströstan över, de som borde vilja läsa vad jag skriver, de kan knappt läsa och är inte alls intresserade av att läsa långa texter. Jag är nog gammal, har gamla visioner, trodde på begreppet familj, men ingenting var som jag trodde. Jag hade satt upp mina egna illusioner, drömmar, mål där ingen vill ingå. Nu står jag här och blickar in på mitt liv och funderar på hur jag kommit hit och hur ont min livsväg faktiskt gjort att gå.


English Version

I'm sitting right now that old people do, maybe because I'm old, I do not know. But I look back on times that were, my children, a time when Kim was alive, a time when we all hung out. We had a rowdy, hard work but great fun and when I think back, I would give anything to travel back in time. With the passage of time has been left alone, the kids do not care to go any further, or to hang out, Kim is dead. My daughter and I were very close to each other not long ago and now she is busy with her life and do not want to be with us old people more. Before Christmas, she met her new love, and with it disappeared we out of her life, I felt wasted and make enough there to some extent still. I was there all the time and the next day the door was closed, she has no time. Frustration, but they are adults, and I suppose their lives. Last week we helped my bonus kid to move to his first flat. Where does the time go? I remember all of them as small. My God, how I miss my Kim midst of all this, do not get how everything could end so damn bad. I find it hard to look forward to things now, hard to please me more than life, yet I know that I have to do it. I and my husband have to fight on with our heavy life, well, not a heavy proportion of it is after all the blows after a very loving relationship, but everyday life takes its solitude and some of the other. It happens no fun anymore. I feel afraid of new features to lock me up. talking to my other daughter on the phone, miss her but I can not go there and bring me all the time, she has her own life and the kids to keep track of. I'm tired, life is a struggle and to some extent, I feel wasted no explanation. Hated by the family, when Kim died, I lost everything I was used to have in my life and now I struggle just to survive. Writing on my book, I sometimes feel despair over, those who would like to read what I write, they can barely read and are not interested in reading long texts. I guess I'm old, old visions, believed in the concept of family, but nothing was as I thought. I had set up my own illusions, dreams, goals where nobody wants to be included. Now I stand here and look into my life and thinking of how I came here and how bad my life path is actually made to go.

Av Tove Birkeland Brandt - 22 mars 2012 11:56

Jag har massor av tankar, svävar man runt i himlen. Bilder beskriver gyllene hus, får man ett eget hus när man kommer över dit? Hur är livet efter? Saknar man jordelivet och alla man lämnat kvar? Jag har så mycket funderingar Kim om hur du har det nu, har du vilat dig på en molnbädd eller har du en egen säng? I himlen kanske man inte har ägodelar men likväl visas bilder av en glimrande stad, färgprakt, parker och bad. Jag fick beskrivet att du stod med en katt vid en sjö. Är det Nangijala som i Astrid Lindgrens bok? Jag vill tro, jag vill ju tro att du har det bra nu, fast att jag hela tiden önskar att du vore kvar hos mig.

Förtvivlad saknad, älskade Kimpan. Molntäckta dagar, tårar som bränner på insidan. Det är så tomt, tomt varenda dag i mitt liv. Jag försöker fylla det med liv igen, försöker men just din plats lämnas evigt tom. Mitt hjärta har slutit dörren om dig, håller dig kvar, så rädd att glömma, så rädd att minnen skall blekna av. Jag vill inte glömma, vill minnas dig varenda levande dag. Älskar dig" Mamma


English Version

I have lots of thoughts floating around in the sky. We describe the golden house, get a house when you come over there? How is life for? No one earthly life and all you have left? I have so many thoughts Kim about how you have it now, you've rested up on a cloud bed, or you have your own bed? In the sky you may not have possessions yet shown images of a shimmering city, glowing colors, parks and swimming. I had you described to me you was with a cat on a lake. Is it Nangijala as in Astrid Lindgren's book? I want to believe, I want to believe that you are fine now, although I always wish you were here with me.


Desperately missed, loved Kimpan. Cloud Covered days, the tears that burn inside. It's so empty, empty every single day of my life. I try to fill it with life again, but try at your site be forever empty. My heart has entered the door behind you, keep you, so afraid to forget, so frightened that memories should fade off. I do not forget I remember you every living day. Love you, "Mom

Av Tove Birkeland Brandt - 21 mars 2012 10:31

Dagens planer, jag vet inte. Just nu-dricka kaffe och sitta och ögna lite på facebook, se vad andra skriver på sina sidor. Få inspiration av vackra bilder. Har suttit med mailen en stund, kollat jobb som ligger ute, behöver ett fast jobb så man slipper panikkänslan av att saker tar slut när man väl kommer igång. Påfrestande att gå arbetslös och utan en fast punkt i tillvaron. Skall skriva på min bok idag igen och så spelar ju FBK så det blir ju match via teven.

Vädret är fortsatt mulet och grått och påverkar mitt sinne i negativ form. Vill ha sol nu, värme. Såg bilder ifrån Torrevieja igår och där dränks man av vatten från ett evigt regnande, hoppas det blir bättre snart så mina vänner kan gå torrskodda och ta sig in i stan. Är nyfiken på att se hur min dotter har fått det i nya lägenheten men jag har inte blivit inbjuden ännu så kanske måste jag vänta med att fara dit, jag vet inte hur hon vill att man gör. Saknar barnbarnen också det är så tomt utan deras små fötter som tassar över golvet och glada utrop efter mormor och morfar. Det är tyst i vårt hem nu. Skulle tro det är så det känns att vara pensionär. Jag hör faktiskt en fågel vissla lätt utanför köksfönstret, konstigt men då våren närmar sig ändrar fåglarna beteende, blir gladare och lovsjunger livet. Idag har jag tänkt mycket på Kim och på andra som mist sina barn på liknande sätt, på varför det var tvungen att ske. Saknad, så mycket saknad som bor inom mig. Inte en dag utan att ångest sveper förbi i bröstet, krampar det inre och sedan flyger vidare, kanske till någon annan i samma situation. Tittar mot köksfönstret mina kaktusar blommar så vackert en röd och en cerise, ger en hemtrevnads faktor. Det är en ny dag- det är nya tankar..


English Version

Today's plans, I do not know. Right now, drinking coffee and sit and skim a little on Facebook, see what others write on their pages. Get inspired with beautiful pictures. Have been with the emails for a while, checked jobs that are out there, do a solid job so you do not panic feeling that things run out once it gets going. Strenuous to go unemployed and without a fixed point in life. Must write in my book again today and so does the VPK so it gets the match on the television.

The weather is still overcast and gray, and affects my mind in a negative form. Want to have sun now warm. Saw pictures from Torrevieja yesterday and where they are drowned by water from a perpetual rain, hope it gets better soon so my friends can get their feet dry and get into town. Is curious to see how my daughter has had it in the new apartment but I have not been invited yet so maybe I have to wait to go there, I do not know how she wants to do. No grandchildren also it is so empty without their little feet as paws on the floor and excited exclamations after Grandma and Grandpa. It is quiet in our home now. Would think that is how it feels to be retired. I actually hear a bird whistling light outside the kitchen window, strange but as spring approaches the birds change behavior, become happier and celebrating life. Today I thought a lot about Kim and the others who lost their children in a similar manner, as to why this had to happen. Missing so much missing that live within me. Not a day without anxiety sweeps past the chest, staples the interior and then fly on, maybe to someone else in the same situation. Looking at the kitchen window my cacti bloom so beautiful a red and pink, giving a nice homey factor. It's a new day-it's new ideas ..

Presentation


Right now I'm between two jobs, but I'll probably start working as a personal assistant soon

Våra böcker finns att köpa här

Tänd ett ljus för den du saknar

Boken för de efterlevande

FRISIM

Arkiv

NYHETER

Counter of my visists from 18th of august

Förhindra Självmord

Jag vill förhindra självmord

 

 

Självmordstankar

http://www.spes.nu/index.php

 

Det måste bli en nollvisison för självmorden, går du i självmordstankar eller har du någon när som gjort det, gå gärna ut här och läs.

Minnesalbum för Kim Lindqvist

 

                            

Minnessidor Kim Lindqvist

http://minnesalbum.fonus.se/index.php?page_id=18&sign=336e0d436b245f7f625e8eaa2bac2b38

Sök under dödsannons/minnessidor och efter Kim Lindqvist, Värmland, Sunne

samt

 

För min son Kim Lindqvist

f. 1993-02-16

d. 2011-01-02

 

Minnessida/Till minne av

http://www.tillminneav.se/showPage.php?id=1357

Hjälpsidor

Prenumeration av SKRIVA

 

Passa på att testa tidningen Skriva genom detta exklusiva erbjudande:

 

http://www.prenservice.se/bestallpren.aspx?titel=105&kampanj=105137

Gästbok

NYTT

Twingly Blog Search link:http://blog.forfattartips.se/ sort:published Fler länkar till bloggen

BLOGGERFY

Länkar

Skaffa Trafik

Översätt Bloggen

Gladapannkakan gratis dejting

 

Gladapannkakan kan du möta livet, framtiden och den stora kärleken. 

 

Fråga mig

367 besvarade frågor

Tidigare år

Sök i bloggen

Besöksstatistik

RSS

Skaffa trafik till din sida Gratis

Fixa trafik till din sida

http://www.mer-trafik.se/cgi-bin/ref.cgi?r=angelshare

Tracking

My Topsites List DreamHost Coupon Vardagsbetraktelser bloggar Personligt mobilt bredband My Topsites List SvenskaLänkar.com - en bra svensk seo-optimerad länkkatalog

fixa trafik till din sida

Trafikera blogg

BloggRegistret.se Följ min blogg med Bloglovin My Topsites List Bloggupdate.se BloggRanking Bloggparaden Allmänt
Toppblogg.se Reggad på Commo.se Vardagsbetraktelser bloggar Blog Ping Site fansbyte Svenska Bloggar Blogg topplista - Superbloggen.se Bloggparaden Instagram hiphone 4 Besökstoppen bloggdesign

Skapa flashcards