Jag har så mycket tankar, hopp som hela tiden grusas. Trötthet ända in i själen, men ändå ser jag ett ljus långt borta i horisonten.

De flesta dagar i mitt liv sedan Kims bortgång är tunga, jag gör ju det jag skall, jag tar mig an de uppgifter jag måste, jag vet att det kallas ett liv. Men det är inuti förändringen sitter, smärtan jag bär i tysthet för att inte störa andra med den, för att visa välden runt omkring att jag klarar av det här.

Många av dessa dagar skulle jag hellre lägga mig platt fall, gråta floder, ge upp helt, eftersom detinte tycks lätta på utsidan av skalet någon gång och då menar jag i det vardagliga. Ekonomin som tär, att inte ha råd att unna sig ledighet, att hela tiden jaga och slita för att få det att gå ihop, att inte få semester, att inte ha råd att hitta på något kul tillsammans med den man älskar och som om inte det räcker gör sig sorgen hela tiden påmind.

Frågan sitter kvar. Varför Kim?

Min son blev bara 17 år gammal. Vad vet man om livet som sjuttonåring??

Jag tänker tillbaka på mitt eget liv, kaxighet, tron på att man vet allt, hjärtesorger som slet en i två. man förstorade allting. Kastades än hit, än dit i inre känslostormar. Men ett vet jag om livet visste man ingenting, för det behövdes ålder, något min son aldrig får uppleva. Något jag aldrig får uppleva med honom för han gav upp. För vad?

Vad trodde han att han visste? Han visste inte att han skulle ta sin mammas liv med sig på sin resa, att allt skulle förändras, att livet skulle bestå a enorm smärta och saknad för de som lämnades kvar. Inte en enda dag utan att tankarna villar sig iväg, vandrar sida vid sida med hans själ. Min kärlek till min son är enorm, önskar bara att han förstått det och stannat.

English Version

I have so many thoughts, hopes that constantly dashed. Fatigue very soul, yet I see a light far away on the horizon. Most days in my life since Kim's death is heavy, I'll do what I must, I take the information I need, I know it's called a life. But it is inside the change is, the pain I bear in silence to avoid disturbing others with it, to show the empires around it that I can do this. Many of these days I would rather lie down flat case, cry rivers, give up altogether, as detinte seems easier on the outside of the shell at some point and I mean in the everyday. The economy as a drain, not to afford to treat themselves to leave, to constantly chase and tear to make ends meet, not to get the holiday that can not afford to do something fun with the one you love and that unless it is enough to make the grief constantly reminded. The question remains. Why Kim? My son was only 17 years old. What do we know about life as a seventeen year old? I think back to my own life, cockiness, the belief that one knows everything, heartaches that tore one of the two. they magnified everything. Thrown hither, thither on the inner emotional storms. But one thing I know about the life you knew nothing, for it took ages, something my son will never know. Something I will never know with him because he gave up. For what? What he thought he knew? He did not know he would take his mother's life with him on his journey, that everything would change, that life would be a huge pain and regret for those left behind. Not a single day without thinking confuse leaving, walking side by side with his soul. My love for my son is awesome, just wish he understood it and stayed.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...