Kan inte låta bli att reflektera över tiden som gått sedan Kim tog sitt liv. Jag menar det har skett mycket i livet överhuvudtaget som gjort att man haft döden nära sig, bilkollison, hjärtinfarkt för min make, fall från tak och jag har sett allt, jag har känt allt, rädslan, förtvivlan men ändå har vi tagit oss upp igen. Tillsammans har vi kämpat på för att förnya och det är inte bilder som stannat kvar för att skada. Men sedan Kim valde att ta sitt liv har jag ju faktiskt tänkt mer på döden än på livet och det faktum att jag sedan mitt möte med terapeuten tänkt på att mitt liv kan ta slut, nu, i morgon eller ja precis när som helst egentligen känner jag mig skrämd.

Jag vet inom mig att jag måste släppa tankarna på döden och börja se livet, jag måste släppa det hårt knutna ångestbandet jag har över Kims självmord,  för att själv få leva lite innan jag skall dö.

Kan känna att jag är en sådan där person som står som en mittpelare i händelsernas centrum, otäcka saker sker runt mig och berör mig hårt hela tiden, men utan att jag kan påverka dem och nu så skall jag för första gången påverka mitt eget liv, det känns konstigt nästan lite overkligt.

Jag vet att jag aldrig kommer över Kims död, men jag måste förlika mig med den på något sätt, hur vet jag inte i dagsläget men jag kan inte låta det ta över mitt liv mera nu.

Jag har drömmar, men jag tappar dem så lätt. Jag måste inse att hans val inte är mitt fel. Men alla de otäcka kommentarerna som fälldes, satte spår i min själ, gav mig ångest. Gav mig ett förtvivlat tillstånd att leva i.

Att komma till en terapeut och höra henne upprepa "Det är inte ditt fel", kändes så stort på något sätt. Mitt liv har förminskats de sista två åren och är idag egentligen ingenting, men jag ser en strimma hopp om att det kan bli någonting stort. Det är början på någonting nytt.

Jag tror att vissa människor tar för lätt på andras öden, de tror att man kan ruska på axlarna och liksom inte tyngas av saker man orätt utsätts för. En trasig människa tål inte dålig behandling och faktum är att det är inte FULT att må psykiskt dåligt. Även om det inte sägs rakt ut kan man känna att det uppfattas så i den allmännes blick.

Fan ta alla som dömer, alla de som inte funnits i mitt liv, de som inte vet men ändå höjer sinnet för att slå undan benen. Jag är så förtvivlat trött på allt, att man hatat mig, att man utsatt mig för orätter. Att jag inte ens kan komma till ett jobba och känna lugn, utan att hamna i de fördömandes händer. Tröttheten silar genom min kropp, jag vill känna mig pigg och alert och här hemma i det trygga lever jag upp.

Vill saker för en liten stund, är älskad. Men så öppnas dörren till det yttre och då försvinner allt igen, tryggheten. Det gör så ont att leva mitt liv, men faktum är att jag snart gjort det i 49 långa år. Tänker tillbaka och funderar på vad som avgör om man väljs ut att vara andras hackkycklingar? Jag valdes ut i mitt liv, redan i skolåldern faktum är att mobbingen började i tredje klass och ja sedan har händelse på händelse lagts till. Jag gråter inte, jag konstaterar att andra har förstört, format och gjort illa och de hade aldrig någonsin rätten att göra det.

NU, tar jag kampen för mitt liv och mitt välbefinnande, små, små steg i rädsla skall föra mig framåt, driva på och ge mig det liv jag har rätten att få.

English Version

Can not help but reflect on the time that has passed since Kim took his life. I mean there has been a lot in life at all, which meant that it had a near death himself, bilkollison, heart attack for my husband, falls from roofs and I've seen everything, I've known it all, fear, despair, yet we've taken up again . Together we have fought in order to renew and it is not images that stayed to injury. But then Kim chose to take his life, I actually thought more about death than in life and the fact that I have since my meeting with the therapist thought that my life could end, now, tomorrow, or yes just anytime really feel I am frightened.
I know within me that I had to stop thinking about death and begin to see life, I have to let it go, tied ribbon anxiety I have over Kim's suicide, to yourself to live a little before I die.
Can feel that I am one of those person who stands out as a central pillar in the center, nasty things happen around me and touches me hard all the time, but without that I can influence them and now I will for the first time affect my own life, it feels weird almost a bit unreal.
I know I will never be over Kim's death, but I have to reconcile myself with it in any way, what I do not know the current situation but I can not let it take over my life more now.
I have dreams, but I lose them so easily. I must realize that his choice is not my fault. But all the nasty comments that were felled, put tracks in my soul, gave me anxiety. Gave me a desperate state to live in.
Coming to a therapist and hear her repeat "It's not your fault," I felt so great in some way. My life has diminished in the last two years and today is really nothing, but I see a glimmer of hope that it can become something big. It is the beginning of something new.
I think some people take too lightly others' fates, they believe they can shake their shoulders and as well not be weighed down by things that injustice is exposed. A broken man can not tolerate bad treatment and the fact is that it is not UGLY feel mentally ill. Although it is not said straight out, you can feel that it is perceived as the allmännes gaze.
Fuck all who judge, all that did not exist in my life, those who do not know, but still raises the mind to turn away legs. I am so desperately tired of everything, that you hated me, that you put me through wrongs. That I can not even get to a work and feel calm, without getting into the fördömandes hands. Fatigue strainers through my body, I want to feel fresh and alert, and here at home in the safe, I live up.
Do things for a little while, is loved. But it opens the door to the outside and then disappears again, security. It hurts so much to live my life, but the fact is that I soon made it in 49 long years. Think back and think about what determines if you are selected to be others hacking chickens? I selected in my life, already of school age in fact bullying began in the third grade and yes since the event at the event added. I'm not crying, I note that others have ruined, format and hurt and they had never right to do so.
NOW, I'll fight for my life and my well-being, small, small steps in fear will bring me forward, push on and give me the life I have right to be.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...