Just nu försöker jag fördriva lite tid, har äntligen ett glatt besked. Jag har fått en tid för ett bedömningssamtal hos en psykoterapeut, så skönt. Nu står man upp, känns som man fick luft under vingarna när jag fick en tid och idag är det ju alla hjärtans dag, måste betyda något speciellt, eller vad tror ni?

Kanske kan komma tillrätta med min depression till sist och alla andra jobbiga känslor och svek jag bär på, vore skönt att bli lite mindre rädd att bli lämnad och sitta ensam. Längtar efter ett nytt glatt liv fullt av förväntan och jag ska dit. Nu ska jag dit och jag tar hjälp för att lyckas.

Livet måste sluta springa förbi mig, jag vill vara delaktigi mitt liv, skratta och vara lycklig. Ha kul ihop med maken, fiska, njuta av naturen, skrivandet, gemenskapen, se fram emot ålderdomen tillsammans. Ta mig tusan så har jag så goda vibbar nu att jag tror jag kan börja hoppas på en framtid, något känns annorlunda inuti mig idag.

Jobbet, samtal den 22:e så får vi se vart vi landar sen, men det skall bli skönt att få det överstökat.

Fortfarande inget från läkaren om sjukskrivning som jag frågat om och inget nytt från Torsby med det måste ju komma snart de sa ju mars och jag skall äta soppa i en månad innan så, det är hög tid nu tycker jag.

Gissa om jag tänker bli en sexig bitch till slut, så kanske maken kan vara xtra stolt över att gå ut med mig ockå, det är ju inte så jädra rockigt att gå på stan med en unsexy michelingumma.

English Version

Right now I am trying to pass some time, finally have a happy news. I've got an appointment for assessment interviews with a psychotherapist, so good. Now you stand up, you feel like you got off the ground when I got some time and now it's Valentine's Day, must mean something special, do not you think?

Maybe you can deal with my depression, and finally all the other difficult emotions and betrayal I carry on, would be nice to get a little less afraid of being left alone and sit. Longing for a new happy life full of expectation and I'm going there. Now I'm there and I'll help to succeed.

Life must stop running past me, I want to be delaktigi my life, laugh and be happy. Have fun together with her husband, fish, enjoy nature, writing, community, look forward to old age together. Get me the hell, I have such good vibes now that I think I can start to hope for a future, something feels different inside of me today.

The job, call the 22 th we'll see where we land late, but it will be nice to get it over with.

Still nothing from the doctor if sick as I asked and nothing new from Torsby with it must come soon as they told you in March and I will eat soup for a month before that, it is high time now I think.

Guess if I'm going to be a sexy bitch in the end, so maybe the husband could be xtra proud to go out with me ockå, it's not so damn rock to go around town with an unsexy michelin woman.

En ganska hyfsad dag idag, jobbat med goa jobbarkompisen och vi har tölat en del. Legat bra i fas hela dagen med maten och just nu går kvällsmaten i ugnen. Crepes med blomkålsstuvning blir det idag.

När jag tar mig härifrån ska jag iväg till butiken och skicka lite böcker och så ska jag handla lite sedan lämna in lotto så vi inte missar dragningen idag. Viktigt, vi ska ju bli miljonärer och starta om.

Fortsatt inga svar från läkaren eller Torsby och inte heller från Ringen, så jädra jobbigt att stå och stampa på samma fläck hela tiden. Står inte ut med det här. Tålamod är inget jag har i mitt bagage precis.

Skönt i alla fall att bilen rullar igen, älsklingen skulle beställa ny drivrem med spännare i morse så får vi byta det eftersom Kim sa att remmen var dålig. Lyset i panelen är tillbaka nu i alla fall och det känns kul, men ja min fina framruta är ju mindre rolig men det måste varit ett stenskott som ställt till det. Nåja får byta frampå.

Nej kanske skall dra mig ut i köksregionen igen och se till ugnen om den gör jobbet åt mig så crepsen blir varma.

Trött, långt in i själen är jag trött. Vad är meningen med allting?

Jag har skrivit till läkaren idag, måste ta mig bort från allt. Orkar inte, vill inte mer.

Inget i livet är som det borde vara och andra sparkar hela tiden ifrån sig och säger att de inte förstår att man mår så här, de förstår inte sin påverkan eller visar sin ovilja till att förstå. En del sitter med nycklar i handen och håller dem gömda för att det är bekvämast för dem själva. Jag är trött, allt jag vill är ju att man gör någonting för att distrahera livet skitbaksida , distrahera att allt är så jävligt som det ärjust nu.

Ta kontakt med någon. Ja visst, jag har ju det bara för att uppleva att de skall säga, du får söka där eller där istället.

Man tror att man har ork att fortsätta jaga runt efter samtalskontakter i det tillståndet jag befinner mig, herregud orken är borta på grund av allt som hänt. Livet är åt helvete.

Jag satt här och tittade på lösningar, enkla och dåliga. Jag vet att de är dåliga så jag låter bli även om det skriker inombords att ge upp allt. Det finns ju för fan ingenting som är roligt längre.

Har ni känt det någon gång?

Varför ska det vara så här, svart eller vitt utan gråtoner. Kan man inte få benådning från livets jävligheter snart?

Vinna miljoner och starta om, köpa sig KBT för att komma på rätt fot med livet.

Nej, fy fan för livet som de är just nu.

Gissa om jag blivit överraskad nepp inte ett dugg faktiskt. Det som inte på några vilkor får hända hände precis. Prio ett flyttas. Man betyder fan inget längre. Att man har föresatt sig saker är skit samma det är ju bara jag som berörs och då gör det inget. Är man poppis så är det bäst att ställa in sig mer kan ju alltid bli ett trasigt förhållande av det men tydligen får det kosta det. Skitförbannad är ordet...

Jag har skrivit några rader igen, men känner sådan tröghet, nåja det kommer när jag pressar mig till det. Mitt stora problem är att jag inte stolpat upp min historia innan och nu inte vet riktigt hur jag hade tänkt då jag började skriva. Så det första jag måste ta mig an är att göra en synopsis för att få allt på plats innan jag fortsätter, har en del riktlinjer fastsatta men långt ifrån hur storyn bör utformas för att bli bra. jobbigt när man ilat på och sedan blivit avbruten mitt i för det blir svårt att finna till samma punkt igen. Men kanske är det inte alls meningen att det skall bli samma punkt två gånger. Jag vet inte. men grunden av det jag skrivit är bra (53 sid hitintills), klart det finns en del att ändra men man är ju bara barn ännu, jag har ju inte bråttom så det får ta sin gilla tid.

Önskar jag hade tiden att sitta ostört, dygn efter dygn efter dygn i resten av mitt liv. Göra rätt, göra bra. Att jag själv mår så dåligt just nu är en riktig vagel i ögat då det får mig att ha ett visst måtts svårighet med koncentrationen, men jag försöker hålla samman mitt uppdrag. Faktum är att jag har något att ge till andra, mina ord, rad efter rad bildar en historia. En nattlig rysare eller spänningen man längtar efter innan ögonlocken faller samman och sömnen tar över. Något att minnas, något att grunna på.

Gräsligt, snö, vitt och kallt, hala vägar. Gud jag hatar att bo i Sverige på vintern. Men när jag blir rik slipper jag ju det då kan jag softa vid datorn i främmande land, låta solens strålar värma min barm medans jag skriver på mina böcker.

Ja, drömma är gratis än så länge i alla fall, så jag provar mig på det. Skall snart ut och slå igen min lilla bil som står på upptining just nu. Den startar i alla fall, man får vara glad för det lilla.

Idag har jag suttit i fryshuset och letat böcker och till sist har jag fått tag på dem allihop. Väl nere så har jag packat den stora kartongen som skall iväg, men resten låter vänta på sig. Kissie är på ett jävla humör och river allt i sin väg idag, matte surar stort då hon hade bitit av halsbandet under natten, så jag inte kan ha det på mig nu. Hon är totalt hopplösden där kissen, den måtte vi fått för våra synders skull.

Resten av dagen då?

Jag skall fortsätta läsa in mig på min bok så jag kan dra igång och skriva på den igen, viloperioden har varit på tok för lång och jag har svårt att finna tillbaka till det där jag haft tidigare.

Så mycket saker på gång i mitt liv, känns nästan rörigt. Speciellt som allt jag önskat mig var att finna lugn och ro, men det är det sista jag tycks få.

Har så ont i magen över att gå till jobbet, mår illa vid blotta tanken och känner inte alls att jag vill sätta min fot där, om den där förbannade operationen kunde få ett datum ändå så jag kunde rikta in mig på någonting bestämt, som det är nu är det för jävligt jobbigt. Bara gå här och vänta, inte veta när jag skall sätta mig på diet, det medför även att man okynnesäter nu för att man kan göra det vilket inte heller är bra.

Konstigt med mitt liv. det verkar som att vad som än rör mig slutar det med att jag står och stångar huvudet i väggen, tar man kontakt med någon för att få vägledning, hjälp så bollas man vidare och till sist orkar man inte ens ta itu med det man kämpat för till att börja med.  Det är åt helvete så är det och vad är det med alla ställen man hör av sig till, som måste skicka en vidare. Finns det inte rakryggade människor längre som kan fatta att det inte går att hålla på så här. Jag blir tokig, är trött på att se livet som en kamp. När ska jag få äta med guldsked?

English Version

Awful, snow, white and cold, slippery roads. God I hate living in Sweden in the winter. But when I get rich I will not have you so then I can chill out at the computer in a foreign country, let the sun warm my breasts while I write in my books.

Yes, dreaming is free, so far anyway, so I try me on it. Will soon be out and slam my little car is at thawing right now. It starts in all cases, you have to be happy for the little things.

Today I sat in the cold store and searched books and eventually I got hold of them all. Once down, I packed the big box to be off, but the rest is still awaited. Kissie is a fucking mood and tearing everything in its path today, math sulking big when she had bitten off the necklace during the night, so I can not have it on me now. She is totally hopplösden where kitty, it might we received for our sins.

The rest of the day then?

I will continue to load on my book so I can pull ahead and write it back, the rest period has been far too long and I have a hard time finding back to where I had previously.

So much stuff going on in my life, almost feels messy. Especially as everything I wished for was to find peace and quiet, but it's the last thing I seem to get.

Have so much pain in my stomach over to go to work, feel sick at the thought and do not feel at all that I want to put my foot there, if that damned surgery could get a date anyway so I could concentrate on something specific, as it now it is too damn hard. Just go here and wait, not knowing when I will put myself on a diet, it also leads to mischief now eat because you can do it which is also not good.

Strangely, with my life. it seems that whatever moves me end up I stand and rods head against the wall, you take contact with someone for guidance, assistance, handed it on to the end to keep you even deal with what they fought for to begin with. The hell it is, and what's with all the places you hear of a party, which must send a further notice. Is there not tall people anymore who can make that can not keep doing this. I get mad, are tired of seeing life as a struggle. When should I eat with golden spoon?

Börjar krya på mig och har suttit vid datorn idag för att fixa med mina papper så de blir dagsaktuella. Har gjort i ordning mitt CV och fixat ett personligt brev med stylad look, nöjd faktiskt. Känns så bra, nu är det bearbetning av det inre kvar, mod att kliva ut i det nya.

Jag har även drabbats av en obotlig lust att ge mig i kast med min tredje bok med Mimmi och gänget igen så nu har jag skrivt ut de 57 sidor som redan skapats för att i lugn och ro sjunka ned och läsa in mig på storyn som vilat en tid i sin linda. Måste komma in i berättelsen och fånga mina karaktärer igen. För mig är det inte bra med avbrott i skrivandet, men vad gör man när man inte kan försörja sig på det?

Önskar så att någon kunde se att jag kan skriva, att jag är någon man vill ge ut för själv tror så mycket på mina berättelser och på mina karaktärer och tycker de är värda att se dagsljuset. Om man bara får börja läsa om dem tror jag att man kommer älska dem och vilja ha mer. Jag vill ha mera av dem då jag skriver, så jag litar på att en läsare skulle känna det samma.

I mångt och mycket har jag så dåligt självförtroende men då det gäller skrivandet, så är det på topp. Jag måste helt enkelt tro att det jag gör är bra, vad finns det annars för orsak att fortsätta skrivandet som är så himla roligt.

I mitt skrivandet tycker jag att jag funnit en egen väg, ett eget språk och det känns stabilt, jag har växt massor från första boken jag skrev, genom att fortsätta skriva och genom otaliga skrivövningar. Det jag kan tycka fattas i mitt liv är vuxensamtal, bekanta att prata med, nya influenser i mitt liv sådant som jag idag får leta efter på nätet och inom mig själv, genom drömmar och förhoppningar skapar jag sedan karaktärernas liv.

För mig har skrivandet också varit en bra sorgebearbetare och jag har kunnat använda mig av mina erfarenheter och känslor i mina karaktärers liv och genom det har det blivit stor terapi för mig på samma gång.

Kims bortgång, är svårt att leva med, men att ändå känna ett visst hopp om framtiden mitt i allting som ett självmord hos ett älskat barn river sönder i ens inre, känns bra.

I skrivandet kan jag få utlopp för ilska, hat, sorg, glädje, skratt, framtid och död. Allt finns i mina böcker och jag kan känna med de som berörs i mina böcker så de erfarenheter man fått på gott och ont är ju också verktyg att använda i skrivandet och skapandet. Hoppas ni en dag sitter med någon av mina böcker och läser, tycker de är bra och vill ha mer, tills dess fortsätter jag att skriva.

English Version

Begins to get well for me and has been sitting at the computer today to fix with my papers so they become topical. Have prepared my CV and fixed a personal letter styled look, happy indeed. Feels so good, now is the processing of the interior remains, the courage to step out into the new.

I have also suffered from an incurable desire to give me grapple with my third book with Minnie and the gang again, so now I skrivt out the 57 pages already created to calmly sink down and read me the story which rested some time in their infancy. Must come into the story and capture my characters again. For me it is not good with a break in the writing, but what do you do when you can not make a living at it?

Wishing that someone could see that I can write, that I'm someone you want to give out for yourself believe so much in my stories and my characters and think they deserve to see the light of day. If you just have to start reading about them, I think you will love them and want more. I want more of them when I write, so I trust that a reader would feel the same.

In many ways, I have such bad self-esteem, but when it comes to writing, it is at its peak. I simply have to believe that what I do is good, what else of cause to continue the writing is so much fun.

In my writing, I think I have found your own path, their own language and it feels stable, I've grown a lot from the first book I wrote, by continuing to write and through numerous writing exercises. There I can find missing in my life is an adult conversation, acquaintances to talk to, new influences in my life such that I now have to look for online and within myself, through dreams and hopes I create since the characters' lives.

For me, writing has also been a good sorgebearbetare and I was able to use my experiences and feelings in my character's life and it has been great therapy for me at the same time.

Kim's death, is hard to live with, but still feel some hope for the future in the middle of everything that a suicide of a loved children's tears in one's interior feels good.

In writing, I have an outlet for anger, hatred, sadness, joy, laughter, future and death. Everything is in my books and I can empathize with those affected in my books so the experience gained on the good and evil're also tools to use in the writing and creation. I hope one day you sit with one of my books and read, think they are good and want more, until then, I continue to write.

Det känns som det är svart ute idag, i fönstren ser man bara återspeglingar från insidan av huset och av utsidan visas ingenting. Det är som att befinna sig i en kokong, en skyddande hinna från världen där ute.

I bland känns det som man skulle vilja skyddas, som nu när man går och bävar inför att gå på jobb igen. Jag har haft ont i magen i flera dagar bara jag tänker på att komma tillbaka,  önskar man kunde säga Hej då och aldrig mera vända sig om, bara gå,  aldrig vända ansiktet mot dem igen utan helt oberört låta fotstegen vandra framåt mot framtiden.

Men så går det inte göra, man har kontrakt på sitt liv. Ett anställningskontrakt med regler, uppsägningstid.

Mitt i allt som skett blir livet så styggt, svårt och ogenomträngande omöjligt och jag vill bara ställa mig upp och skrika. Skrika i ren ångest över att pressas ut på en väg där jag inte vill gå överhuvudtaget.

Varför har ekonomin så stor bestämmanderätt? Varför kunde man inte lyckas, "Poff" eller vinna på Lotto, så att räddningen kunde finnas där att få göra det man vill med sitt liv.

För mig känns det som jag håller på att avrättas, jag tvingas lägga ned mitt huvud i bilan och vänta. Vänta på förnedring och spottklossor, för att vi inte har råd med annat.

Livet är inte speciellt lätt att leva.

Men ett vet jag "Jag lyckas snart".

English Version

It feels like it's black out there today, in the windows, you see only reflections from inside the house and outside, nothing appears. It's like being in a cocoon, a protective layer from the world out there.

Sometimes it feels like you would be protected, now when you go and quakes before going to work again. I've had a stomach ache for days just thinking about coming back, wish we could say bye and never turn around, just go, never turning his face to them again, but completely untouched let footsteps walking towards the future.

But you can not do, you have a contract on his life. An employment contract with rules of notice.

Amid all that has occurred is life so ugly, difficult and permeating impossible and I would just stand up and scream. Shout in sheer anxiety over squeezed out on a road where I do not want to go at all.

Why is the economy so much authority? Why could not succeed, "Bubbles" or win the lottery, so that salvation could be there to do what they want with their lives.

For me, it feels like I'm about to be executed, I have to close my head ax and wait. Wait for the humiliation and spottklossor, because we can not afford another.

Life is not very easy to live.

But one thing I know, "I succeed soon."