Önskar jag vetat då vad jag vet idag, önskar allt blivit annorlunda men vad hjälper det oss nu hjärtat?

Jag har haft dig, jag kan aldrig förlora dig. Du är en del av min medvetenhet så har jag bara sinnet i behåll finns du kvar på ett sätt. Jag bär dig med mig i minnet, du flyger runt i tankarna som en stor vildvittra tar du över allt vissa stunder, andra då vilar du i bakgrunden men du finns ändå där och gör dig synlig.

Jag älskar dig fina Kimpan, mer än ord kan beskriva.

En dag sträcker jag ut min hand och då får du ta emot den, men tills dess vill jag be dig hjälpa mig att må bra, att göra så jag kan leva livet för oss båda.

Du kommer alltid saknas mig mitt kära barn, ingen kan fylla det tomrum du lämnat, men jag kan bädda det vackert och låta det vila om jag bara övar mig på min fratidstro.

Änglakramar från din mamma

Jag bearbetar mycket just nu och har i mina tankar insett hur förtvivlat lätt det är att lägga skuld på mig själv. Jag har ältat att jag inte varit en nog god mor, att jag svikit och inte räckt till.

Men i terapin inser jag att man inte kan tänka så, jag måste inse att jag gjort allt utifrån min egen förmåga. Att jag har gjort så gott jag kunnat utifrån vart jag befunnit mig själv i mitt liv och mina svårigheter.

Ännu en gång såg jag sidan min äldste son bloggat på och orden träffade mig i mitt inre.

"Morsan är så jävla snål att hon inte ens unnat honom en sten"

Jag smakar på orden och tänker: "Hur kan han ens tro något sådant om mig, så lite han vet. Han vet inte vem hans mor är. Han känner mig inte. Men han dömer mig. Hatar."

Så förtvivlat ont det gör längst där inne, att jag bar ett barn som jag för länge sedan bar inom mig som en dag skulle stå på sin egen kant och hata mig.

Men så tänker jag på terapin igen, på mitt läkande och då kommer så klart tanken farande, det är inte DU. Det är inte ditt fel, det är hans val. Du gör ditt bästa och det räcker för dig och om det inte räcker åt andra då begär de för mycket av dig. Du kan inte uträtta mirakel, bara vara en vanlig individ, med vanliga känslor och tankar.

I mitt inre, i min egen tysthet viskar jag "Tack".

Jag försöker verkligen läka och komma över det svåra, att det kommer ta tid det vet jag man raderar inte 48 år från världskartan på en dag, så mycket fel jag kanske gjort, men de är gjorda och jag kan inte påverka det som varit endast det som komma ska och det gör jag. Jag kliver ut ur mörkret och ställer mig i ljuset för alla att skåda och jag förstår att till sist kommer det att komma någonting gott ur det här.

En sak som känns lite störande i mitt liv just nu är hur vissa människor gör narr av mitt skrivande, av makens skrivande, att man inte kan tro på den kapacitet som driver. Varför kan man inte tro att jag klarar av det andra klarat av?

Varför skulle inte jag kunna lyckas som författare?

Är det för att man ser mig som en totalt misslyckad individ? Finns det då ingenting gott inom mig?

 - Jag svarar upp, Ni har fel. Jag kommer att lyckas, jag fortsätter skriva mina böcker och en dag ser någon mig och inser att det jag gör är bra. Skratta ni under tiden, gör narr och plåga med dåliga kommentarer. Jag fortsätter TRO på min förmåga. I just skrivandet är jag stark, kanske för att det är det enda jag har i mitt liv som jag tycker är kul.

Hallå, vart tog det här inlägget vägen? Jag rusade iväg, skrev ur mig mina inre känslor, men faktum är att man allt för lätt lägger skuld på andra utan att känna till någonting om dem och jag måste säga att det inte är blodet som gör familjen, det är känslan och äktheten, kärleken. Tänk på det är ni snälla!

English Version

I process a lot right now and has been in my mind realized how desperately easy it is to put blame on myself. I have ältat I not been a good enough mother, that I failed and fallen short.

But in therapy, I realize that you can not think like that, I must realize that I have done everything by my own ability. I've done the best I could from where I have found myself in my life and my difficulties.

Once I saw the side my eldest son blogged on and the words hit me in my mind.

"Mom is so damn low that she did not even begrudged him a stone"

I taste the words and think, "How can he even think such a thing about me, so little he knows. He does not know who his mother is. He does not know me. But he judges me. Hate."

So desperate it hurts at the inside, that I was carrying a child, I long ago carried within me that would one day stand on its own edge and hate me.

But then I think of the therapy again, on my healing and then of course the thought process, it's not YOU. It's not your fault, it's his choice. You do your best and that's enough for you and if it is not enough to others when they ask too much of you. You can not do miracles, just be an ordinary individual, with common feelings and thoughts.

In my mind, in my silence I whisper "thank you".

I'm trying to really heal and get over the hard part, it will take time, I know it does not erase 48 years from the world in a day, so very wrong I may have done, but they are made and I can not change the past, only the is to come, and I do. I step out of the darkness and set me in the light for all to behold and I understand that eventually there will come something good out of this.

One thing that seems a bit distracting in my life right now is how some people make fun of my writing, of her husband's writing, you can not believe in the capacity drives. Why can not you believe that I can handle the other managed?

Why should not I be able to succeed as a writer?

Is it to make you look like a total failure of an individual? Is there nothing good in me?

 - I'll get up, you're wrong. I will succeed, I continue to write my books and one day see someone me and realize that what I do is good. Laugh meanwhile, makes fun and torment with bad comments. I keep FAITH in my ability. In just the writing, I am strong, perhaps because it is the only thing I have in my life that I enjoy doing.

Hey, where did this post go? I rushed away, wrote of me my inner feelings, but the fact is that it all too easy to lay blame on others without knowing anything about them and I must say that it is the blood that makes the family, it is the feeling and authenticity, love . Remember it is you please!

Känslan av vanmakt sprider sig inombords,ilska, en plågande, spirande känsla där jag vill skrika rakt ut. På kalendern står det att det är vårdagjämning idag och just den dagen öser det ned snö. Hala vägar och tungsinne blir det av det här.

Jag måste få sol och värme snart, behöver det i varje por av min kropp nu. Önskar jag kunde lämna allt och bara ge mig av, men ja hur skulle det gå till.

Ska lämna in Lotto idag så har man i alla fall en chans att vinna, det är ju faktiikst allt man kan hoppas på. ecka efter vecka, månad efter månad, år efter år, går jag och drömmer om den stora vinsten som skall förgöra smärtan av skulderna. Den skall ge mig chansen att förverkliga mina drömmar, jag kan ge ut min egen bok om ingen nappar, jag kan sitta vid ett soligt medelhav och skriva nya deckare, njutr av livet sola och bada och bara ägna mig åt att skriva.

Men så mitt i alla dagdrömmar upptäcker jag att jag sitter kvar vid köksbordet och hamrar på tangentbordet med frusna fingrar och utanför köksfönstret är det kritvitt av snöfallet. Vem har bett om det här?

Ingenting är ju som jag drömt om att det borde vara. Nåja jag skall fortsätta läsa i min andra bok, och så skall jag iväg till banken för att sätta in pengarna F-kassan skickat mig på plusgiroblanketten samt ett besök till mor och far, en resa till Eda.

Försöka hålla all ilska i styr, den bubblar inombords för att mitt liv är så förstört för at inte säga "Fucked Upp".

Maken fick åka själv till Arvika idag på läkarbesök och intervju, vädret tillät inte några promenader tyckte jag, så jag kände inte för att gå runt där och frysa för att så småningom ta mig till bank och fotograf för att fixa ett nytt körkortsfoto. Det får vänta, jag hinner fixa det i alla fall så det är inte hela världen och bank har vi ju i lilla Koppom .

Annars händer nog inte så mycket här är jag rädd, mitt liv är ganska så isolerat men det blir väl bättre när det går mot en riktig vår så man kan ta sig ut, gå och fönstershoppa i Arvika.

English Version

The feeling of powerlessness is spreading inside, anger, a tormenting, budding sense of where I want to scream out straight. The calendar says it's spring equinox today and just the day pours down the snow. Slippery roads and melancholy becomes of this.

I need to sun and heat soon, need it in every pore of my body now. Wish I could leave everything and just go off, but yes how would it go to.

Must submit Lotto today so it has at least a chance to win, that's faktiikst everything one could hope for. Ecka after week, month after month, year after year, I go and dream of the big win that will destroy the pain of debt. It will give me the chance to realize my dreams, I can publish my own book if no dummies, I can sit at a sunny Mediterranean and write new thriller, njutr of life sunbathing and just devote myself to write.

But then in the middle of all the daydreams I discover that I'm sitting there at the kitchen table and hammering on the keyboard with frozen fingers and outside the kitchen window, the pure white of the snow. Who asked for this?

Nothing's like I dreamed it should be. Well I will keep reading my second book, and then I went to the bank to deposit the money F-checkout sent me on giro form and a visit to the mother and father, a trip to Eda.

Try to keep all the rage in control, the bubbles inside of my life is so destroyed for not saying "Fucked Up".

Her husband had to go myself to Arvika today on doctor visits and interviews, the weather did not allow any walks, I thought, so I did not feel like walking around there and freeze to eventually take me to the bank and photographer to fix a new license photo. It will have to wait, I can fix it anyway so it's not the whole world, and banking, we have the little Koppom.

Otherwise happening probably not so much here, I'm afraid, my life is quite isolated but it is surely better when it goes against a real spring so you can get out, walk and window shop in Arvika.

Nu har jag testat den medicin min läkare ansåg att jag skulle testa och det funkar verkligen inte. Jag vaknar hela tiden (så där 1 ggr/timmen)och känner mig konstig och när jag väl vaknar till helt på morgonen är det med full styrka av huvudvärk och jag är dödstrött, sedan upptäckte jag att det kommit nässelutslag så troligen tål jag dem inte heller så idag ska jag skicka ett meddelande till läkaren att jag avslutar dem igen.

Annars jag ska duscha och fixa mig lite och sedan ja då är det att hugga tag i bok två och läsa igenom den för att komma in i mina karaktärers liv igen så jag kan försöka skriva på bok tre åter igen efter den långa vilan.

När jag satt och jobbade med bok ett i veckan så kändes det nästan främmande att jag har lyckats skriva den, undrar om det är vanligt att författare känner så, men den är bra och jag hoppas bara att någon förläggare kommer se det samma när den har blivit arbetad med, jag vill ju få den utgiven.

Nu undrar ni kanske vad det är för bok jag svamlar om.

Jag har skrivit om ett medium som heter Mimmi, hon trillar in i en familj genom kärleken och därigenom kommer hon i kontakt med Göteborgspolisen och påbörjar ett samarbete med mordenheten där, eftersom hon har förmågan att inom sig se när det sker ett mord i deras distrikt. Kan kalla boken en Romancedeckare/thriller då boken innehåller stänk av kärlek men också fasansfulla mord och grymheter.

När jag skriver baserar jag böckerna på saker ute i samhället i bok ett handlar det om psykisk sjukdom, bok två rasism. Jepp ni såg rätt bok två är klar och ligger här hemma och jag har påbörjat bok tre där handlingen skildrar trafficing, organhandel och en hel massa otäcka mord och brott och självklart är det mediumet Mimmi man träffar och den härliga mordenheten i Göteborg.

En dag hoppas jag ni kommer att få läsa dem, sitta i ert hem med mitt exemplar framför er och komma ihåg då ni satt på min blogg och läste om just den boken ni nu skall påbörja. Men ja det var väl att gå händelseran i förväg. Men jag lovar till sist blir det möjligt, för jag tror på att det blir så.

Google översättning

English Version

I've now tested the medicine my doctor thought that I would try and it works really. I wake up all the time (like that one time / hours) and feel strange, and when I wake up completely in the morning is the full strength of a headache and I'm dead tired, then I discovered that it got hives so probably tolerate me them not so today I'll send a message to the doctor that I finish them.

Otherwise I'm going to take a shower and fix me a bit and then well then that grab the book two and read through it to get into my characters' lives again so I can try to write the book three again after the long rest.

As I sat and worked with one book a week, it felt almost strange that I have managed to write it, wondering if it is common for writers feel that way, but it is good and I just hope that some publisher will see it the same as it has been been worked with, I want to get it published.

Now you may wonder what kind of book I rambling about.

I have written about a medium named Minnie, she falls into a family through love and thus she will contact the Gothenburg police and begin a collaboration with homicide unit there, because she has the ability within themselves to see if there is a murder in their district . Can call the book a Romance Crime / Thriller as the book contains splashes of love but also the horrific murders and atrocities.

When I write, I base the books on things u society in book one, it is about mental illness, book two racism. Yep you saw right book two is clear and is at home and I have started the book three in which the document depicts trafficking, organ trafficking and a whole bunch of nasty murders and crimes, and of course, the media Minnie you meet and the lovely homicide unit in Gothenburg.

One day I hope you will read them, sit in your home with my copy in front of you and remember when you were on my blog and read about the particular book you are about to begin. But yes it was good to go era events in advance. But I promise eventually it will be possible, because I think that it is so.

Sitter vid köksbordet, har ögnat igenom facebook, inte så många roliga inlägg.

Dricker kaffe och lyssnar på låten "Tänk om hela världen vore så" och kommer då att tänka på framtidsdrömmar.

Saker jag vill göra, saker jag gjort som jag vill uppleva igen.

Vill vinna, vinna pengar så jag och maken kan resa och njuta, finns så många ställen vi vill uppleva. I går så skrev vi på kontrakt för att hyra ett enplanshus i Ottebol och det känns så fantastiskt kul, ser fram emot att flytta dit. Göra fint och mysa, nu är det operationen jag väntar på, vill verkligen att den skall bli överstökad, känns tufft att bara vänta har varit en riktigt lång väntan när det gäller detta, inte alls som folk sa att då du varit på kursen så är du opererad inom tre månader, nehej så är det inte alls. Det har nu gått fyra månader och än så har inget besked kommit med ett angivet datum, jag har inte påbörjat pulver dieten ännu så det är fortsatt månader bort. Pust och stön.

I dag är det måndag så det betyder terapisamtal i grupp, både längtar och inte. Det är kluvet att blotta sig när man sitter på plats med andra personer. Här ute är det lätt att öppna upp, skriva det jag känner, men det är viktigt att jobba med sig själv nu för att komma igen. Tiden får utge resultaten.

Jag har ju aldrig haft speciellt gott tålamod och nu står jag här och allt bygger på tålamod, ja det är nog nyttigt för mig att öva på den varan också.

Ny dag, nya utmaningar, ny sorg, ny glädje allt i lagom mix än så länge så det bådar gott.

Vann en rosa kamera på Tradera så jag ser fram emot att kunna betala den och få hem den, nåja nu har jag egentligen inget mer att tôla om så jag drar mig åter till mitt manus och fortsätter redigera Värmländska. Ha en toppenfin dag mina fina besökare.

English Version

Sitting at the kitchen table, have looked through Facebook, not so many fun posts.

Drinking coffee and listening to the song "Imagine if the whole world would be so" and will then think about future dreams.

Things I want to do, things I've done that I want to experience again.

Want to win, win money, so me and the husband can travel and enjoy, there are so many places we want to experience. Yesterday we wrote the contract to rent a bungalow in Ottebol and it feels so fantastic fun, looking forward to moving there. Make nice and cozy, now is the surgery I'm waiting for, really want it to be over and done, it feels tough to just wait has been a really long wait on this, not at all like people said that when you were on the course, it is you operated on within three months, nehej it is not at all. It has now been four months and so have no answer came with a specific date, I have not started the diet powder yet so it is still months away. Puffing and groaning.

Today is Monday so that means therapy, group counseling, both longs and not. It is chipped to expose himself while sitting on the ground with other people. Out here it's easy to open up, write what I feel, but it is important to work on yourself now to come again. Time will publish the results.

I've never had particularly good patience and now I stand here and everything is based on patience, so it's probably good for me to practice on that product as well.

New day, new challenges, new sorrows, new joy all in just the right mix so far, so it bodes well.

Won a pink camera on eBay so I look forward to being able to pay it and get it home, well now I have really nothing more to Talk about so I drag myself back to my script and continue editing. Have a great day my lovely visitors.

Det är ett stillsamt viloläge i naturen, vi har  -2 grader och bilen är täckt av luddig vit snö som fallit under nattens sömnrika timmar. Hoppade ur sängen, på med kläder och ja sedan har egentligen ingenting hänt.

Jag ämnar sätta igång och redigera i mitt manus igen när jag ätit frukost, försöka bli klar så jag kan sända det tillbaka till Kristina Simar igen för fortsatt genomgång.

Satsar nog på Värmländskan för Anna-Lena som jag började med så det måste jag in och redigera, men först ordet känner som jag använt på tok för många gånger. Inte bra med upprepningarna som kommer utan att man tänkt på det.

Borde ge oss av och be svärsonen att spänna spännaren till remmen i bilen igen för den skriker, men jag vet inte vädret gör inte att man längtar ut precis och ja ska jag vara ärlig så är jag trött, men det är ju inget nytt det heller.

Kallas väl för depression att inte ha lust med någonting alls.

Gulliga maken har gjort frukost, rostade mackor, sill och kokta ägg, "Gott" och en redig mugg kaffe till detta.

Så då har man fått sig lite till livs och det var riktigt gott kan jag lova. Ja nu sätta igång kanske med det man behöver göra "redigera", det gör sig ju inte själv.

Ha en toppendag alla!

English Version

It's a peaceful sleep in nature, we have -2 degrees and the car is covered in fluffy white snow that had fallen during the night's sleep wealthy hours. Jumped out of bed, put on clothes and yes then have nothing really happened.
I intend to go ahead and edit my script again when I had breakfast, try to be ready so I can send it back to Kristina Simar again for further review.
Investing enough in Värmländskan for Anna-Lena that I started with so I have to enter and edit, but first know the word that I used way too many times. Not good with repetition that comes without thinking about it.
Should give us and ask the son to tighten the tensioner for the belt in the car again for the screaming, but I do not know the weather does not make you long exactly, and yes I'll be honest, I'm tired, but that's nothing new there either .
Known well for depression that does not have the desire with anything.
Cute husband made breakfast, toasted sandwiches, herring and boiled eggs, "Happy" and an edited mug of coffee for this.
So then you have got a bit of life and it was really good, I promise. Well now start maybe with what you need to do "edit", it does not itself own.
Have a great day everyone!

Jag kan inte låta bli att reflektera öevr hur livet är , långt där inne på botten gör jag ett skrap och ser hur lite människor bryr sig om andra. Är man ingen viktig person i samhället kan man helt sonika hoppa över dig.

Inte alls kanske ni säger om detta, men jag vidhåller att det är så. Inga gillanden för den som inte kommit upp sig, knappast några reflektoner alls.

Jag kan säga att jag sett detta på nära håll hur man reagerar då någon slår igenom. En kvinna som knappast hade någon som tittade in hos henne på FB, gav ut en bok och vips blev hon intressant, kvittar vad hon skriver sedan dess så gillas det alltid. Så synd att ni inte såg hennes storhet innan kan jag tycka, för hon är storsint och verkar för det goda. Men tyvärr är det så idag, man kan dela med sig av så mycket intressanta inslag, saker som hänt, kanske något som ska hända, något kul.

Jag sitter här och undrar om någon läser ens rader eller är processen helt enkelt onödig, annat än för en själv. Skriver man bara av sig och sedan är det ingen i samhället som reflekterar över att man finns.

Faktum är att man bryr sig allt mindre om andra idag, man läser mindre. Vilket är en stor sorg för mig som är en bokmal och som hoppas på att lyckas som författare.

I dag fick jag ännu en refucering av min bok, känns som hela mitt liv faller i högen av refuseringar.

Men inte ge upp- nya tag människa. Tro på dig själv och det du kan även om ingen annan gör det.

English Version

I can not help but reflect öevr how life is, well there on the ground I do a scratch and see how little people care about others. Is it not important person in society can simply jump over you.

Not at all you might say about this, but I maintain that it is so. No Likes for those who did not come up, hardly any reflektoner all.

I can say I have seen this up close how to react when someone takes effect. A woman who had hardly any who looked in with her on FB, published a book and suddenly she became interesting, does not matter what she writes since then proceed as always. Such a shame that you did not see her greatness before, I think, for she is magnanimous and seems good. But unfortunately, today, we can share so much interesting elements, things that happened, maybe something will happen, something fun.

I sit here and wonder if anyone reads even rows or the process is simply unnecessary, except for himself. If you write only for themselves, then it is not in society that reflects on that one exists.

The fact is that you care less about others today, one reads less. Which is a great sadness to me that's a bookworm, and who hope to succeed as a writer.

Today I received yet another refucering of my book, feels like my whole life falls into the pile of rejections.

But do not give up, while new man. Believe in yourself and what you can even if no one else does.

Här kommer en länk till en bra tävling .

http://booksonmymind.me/2013/03/14/deckare-och-spanningstavling/

Var med och tävla det går snart av stapeln och någon ska ju vinna. Kan rädda läsningen i sommar.