Visst är det underligt hur lite som behövs för att sjunka nedåt i depressionen, man tänker lite och vips gungar det man står på.

I bland känns saker felaktiga fast de kanske inte är det, men det suger till inombords och sedan är det kört vilket man vill det eller ej, man rasar med när det man står på ger med sig så är det bara.

Önskar vissa saker kunde gå till historien fort nu, men det verkar dröja trots allt.

Känns så tufft att så mycket har blivit ändrat, små saker blir så stora när man tänker på dem och vad som än sägs får jag inte ihop det ibland.

Idag har jag packat lite saker i skrivbordet och på de hyllor som är uppsatta på väggen, stod där med Kims saker i min hand ett brev från Synnöwe som var hans lärare i Deje och det gör fortfarande så ont att jag nästan blir svimfärdig då jag står det med sakerna, små ord, små minnen. Varför?

Han var alldeles för ung för att dö, herregud han visste inte ens vad livet var ännu, ändå gav han uppp det.

Jag fick gå ut från rummet, blev för tungt att andas med ens, orkar inte med att tänka på hans död, att han är borta för alltid. Vill ju inte det ska vara så här.

Ingen pratar om honom mera och det gör ont, känns som han blir allt mer som en dröm som bara jag bär på. Mitt fina barn som jag skulle ge allt för att hålla tätt intill mig.

Känner mig uppslukad av allting vissa stunder, det blir så svart och tungt.

I bland känns det som att inget ska bli bra mera och då man behöver någon finns det aldrig någon där längre, allt som varit bra i mitt liv är borta.

Det är tungt att ta stegen framåt ibland även om jag också har massor av saker att se fram emot nu, men så kan det kännas som att det inte kommer ändra något med viktnedgången tex, känns i bland som man är så långt ifrån varandra även om man så bor under samma tak och kämpar för framtiden.

Jag vet inte kanske är det just det att åren går och inget som underlättar våra liv händer, det är klart tungt att aldrig se något positivt att inte ha råd att förverkliga drömmar inte ens de små.

Just nu har jag dessutom en väldigt tung tid framför mig utan mat, bara pulver och ärligt det är inte gott  ens och vissa av dem känner jag mättar ju ingenting nästan, men de lärda vill påstå att om ett par dagar ska det värsta gå över av hungern, magen accepterar liksom. Vi får verkligen hoppas det för det frestar på i psyket.

Mitt liv är som då man tog sig en prästkrage som liten och sakta drog av bladen, på den tiden sa man "älskar, älskar inte" idag är det "hyfsat, dåligt".

Gud jag gnäller, men jag är så trött på allting. Vad vi än tar i vittrar det sönder och försvinner, rinner ut mellan fingrarna på oss. Hur fan ska vi göra för att lyckas, för att finna glädje, för att vilja leva och då menar jag verkligen leva igen?

Jag kämpar ingen kan säga något annat om mig i alla fall..

English Version

Is not it strange how little it takes to sink down into depression, thinking little and swish it sways you stand on.

Sometimes things feel wrong even though they may not be there, but it sucks to stern, and then it is all over that like it or not, it plummets when the man standing on gives way then just.

Wishing some things could go down in history soon now, but it seems to take after all.

Feels so tough that so much has been changed, little things become so big when you think about them, and whatever is said I do not get it together sometimes.

Today I packed some things in your desk and on the shelves that are mounted on the wall, stood there with Kim's stuff in my hand a letter from Synnöwe who was his teacher in Deje and it does still hurt so much that I almost get dizzy when I stand it with things, small words, small memories. Why?

He was far too young to die, my God, he did not even know what life was even, yet he gave it uppp.

I had to walk out of the room, was too heavy to breathe with one, can not stand to think of his death, he is gone forever. Do not want it to be like this.

Nobody talks about him more and it hurts, feels like he is becoming more like a dream that I just carry on. My beautiful kids that I would give everything to keep close to me.

I feel immersed in all things some times, it gets so black and heavy.

Sometimes it feels like nothing will be good more and when you need someone there never there anymore, all that was good in my life is gone.

It's hard to take steps forward at times although I also have lots of things to look forward to now, but it may feel like it is not going to change anything with the weight loss example, feels sometimes like you are so far from each other even if so you live under the same roof and struggle for the future.

I do not know maybe it's just that the years go by and nothing that makes our life happens, it is clearly hard to never see anything positive that can not afford to make dreams come true, even the small ones.

Right now I have also a very heavy time in front of me without food, just powder and honestly it's not even good and some of them I feel saturating nothing almost, but the scholars would say that in a few days to go over the worst of hunger, stomach accept as well. We can only hope that the strain on the psyche.

My life is like when you took on a daisy as small and slowly pulled off the leaves, at the time, they said "love, love is not" today, it is "decent, bad."

God I'm whining, but I'm so tired of everything. Whatever we take in weathering the broken and lost, runs out between your fingers at us. How the hell should we do in order to succeed, to find joy, to want to live and I mean really live again?

I struggle no one can say anything else about me anyway ..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...