Då sitter jag här med dig min kära blogg, har legat och vridit mig i sängen i en timmas tid utan att kunna sova och till sist gav jag upp sömnen.

  Det är inte hunger som gjort det utan personliga tankar.

  Jag är totalt klarvaken så nu har jag äntligen greppat en kopp nybryggt kaffe, varmt och gott i en nyavkalkad bryggare som äntligen vill vara med och jobba igen. Kan lova att den varit saknad ett tag, men nu har den intagit bänken och den blåa plastmodellen har fått ge vika för större krafter.

  Kissie sitter vid min sida, eller ligger på bordet intill mig för att hålla ett vakande öga.

  I går hade maken och jag en urladdning något vi inte haft på flera år nu så förmodligen är det det som orsakat sömnbristen.

  Jag vet inte vad som hänt inom mig, men jag får säga Förlåt Kim om det är så att du kan följa mina steg här på jorden, men jag har äntligen kommit till en punkt där saker utanför mig har större betydelse och upptar mina tankar istället för sorgen efter dig.

  På gott och ont så klart, inget mynt har ju endast en sida så här sitter jag nu med huvudet sprängfyllt av tankar. 

 Jag slåss för det jag tror på och om saker gör mig illa eller berör mig felaktigt då säger jag det. Även om det kanske vore bättre att bära det inlåst inom mig.

  Jag misstolkas stadigt och känner det som om jag inte hör hemma någonstans längre, jag är sugen på livet igen men som det ser ut för oss ger det oss ingen möjlighet att smaka.

  Det trista är ju att man ofta låter bägaren rinna över på felaktigt sätt men å andra sidan kanske det behövs någon gång. Livet är inte något putti nuttigt, det är en kamp som jag till fullo och inom en snar framtid kommer vara redo att ta mig an igen.

  Ledsam känsla är dock att det finns de som inte ser min förändring, som inte hänger med i utvecklingen. Visst vet jag att för mig är det snabba växlar, men sådan har jag alltid varit och det borde inte chocka omgivningen.

  Det som skedde på min arbetsplats förminskade mig, min yrkesstolthet, mitt kunnande. Det trasade sönder mig och borde inte alls få finnas på arbetsplatser(mobbing). Det tog glädjen till jobbet ifrån mig och inte bara det utan glädjen att laga mat, som varit mitt stora intresse så länge jag kan minnas.

  Men inte något ont som inte bär någonting gott med sig, jag reser mig igen och nu gör jag det med kraft. Jag vet inte vad terapin spelar för roll, men säkert  en stor del till att jag kan stå upp. Man kan vädra saker där som man inte tillåts göra annars, men behöver inte bära det som trycker själv eller ligga till last hos de som ändå inte tar del längre.

  Jag lider fruktansvärt av att vi inte har några vänner, för det vore hemskt kul att kunna göra saker tillsammans med andra. Bara att sitta ned och dricka kaffe och tala, vara del i en gemenskap.

Ett par där man kunnat växla ideer, tankar och framtidsvisioner med men så har det inte blivit. Men detta är faktiskt inte mitt fel även om en del vill få det till att det skulle vara det, på grund av vem jag är eller vad jag står för.

  Livet har satt spår inombords på många sätt, men nu börjar ryggsäcken lätta och de som inte vill eller kan hänga med, synd för jag börjar ta för mig av livet igen.

  Det finns så mycket villfarelser att tampas med, även hos de som står en nära. Att man måste behandlas som en liten skör sockertopp för att livet farit illa fram, så är det inte.

  Då det gäller Kim är vi många som bär en skuld, men samtidigt bär ingen av oss den egentligen eftersom Kim själv valde sitt öde. Ingen kan ansvara för ett självmord, men vi kan vara en bidragande faktor i den människans val att göra det. En vesäntlig skillnad.

  Jag är trött på att bära skuld, då jag vet att allt jag egentligen bar inom mig för mitt barn var kärlek/är kärlek och de som var så raska att döma mig. Synd om dem!

  Hans val tog bort två år av mitt liv, men inte mera nu det är mitt val och har varit det ett tag. Visst har jag emellanåt dåligt samvete gentemot honom för att jag släpper taget, för att jag kan sakna med öppna ögon och då veta att jag måste gå vidare efterom mitt liv är här och nu.

  Chockad möter man åsikter, får insikt i att en del av dem som finns i ens liv inte ens uppfattat att jag tagit mig ur helvetet och att det som nu sker, det sker i livet och inte med foten i graven. Tror inte ens det var så att insikten finns där över hur mycket terapi jag varit på redan för att vända tankarna och känslorna jag burit inom mig. Visst är jag skör men det hör till, allt som lagas har lättare för att brista men å andra sida så blir en del fogar starkare också.

  Jag blev väldigt ledsen och det ligger tyvärr till rot för sömnlösheten i Koppomsnatten, kanske skall man tala eller så är det så att man helt enkelt skall sluta tala.

 Avvägandet om vad som är rätt eller fel är svårt att känna av och för de runt mig att känna mig som den jag blivit nu, ja det kan vara svårt om man inte vill eller passar på att hänga med i min utvecklingen.

  Bättre eller sämre, jag tycker det är till det bättre.

  Jag vågar säga till när det är något jag inte vill vara med om, vågar stå upp för mig själv vilket jag aldrig gjort förut någonsin i hela mitt liv och även om det kan bygga på helt felaktiga grunder som svartsjuka(en av de värsta sjukdomar man kan ha), så är det sunt att ens våga säga "Jag vill inte det här".

  För mig är det nytt och friskt.

  Jag är starkare än på mycket länge, terapin gör bot och ändring inom mig, flyttar gränser för att ge plats åt liv.

  Låt mig dock säga "Rom byggdes inte på en dag" och det gör inte jag heller, mirakel det hör inte livet till i alla fall inte mitt liv.

  Vart är jag just nu?

  Reflektioner i en gryende morgon. Tänker på det jag vill göra i livet, tillsammans med min älskade make, allt det jag vill att vi skall uppleva. Små saker som kan ge förändringar, att fiska bara stå vid en sjö i tysthet och kasta kast efter kast med kastspöt och drömma om hugget. Röka fisken vi fångar och njuta av nuet.

  Att skapa atmosfär för mitt skrivande, jag vill skriva men det har varit hårt och slitsamt för mig en tid att ens orka med att vara kreativ, dock har jag inte gett upp utan suttit med korta texter och tragglat.

  Psykisk ohälsa är inget som är trevligt att möta i sitt liv, att kämpa med tankar om självmord fast man egentligen inte alls vill ge upp, för då allt klarnar igen och molnen ger vika så är man ju sugen på att leva.

  Sorgligt att säga det, men så hade det även varit för Kim om han klarat vänta ut smärtan som han skapat inom sig.

  Men förlåtande är den gyllene nyckeln. Jag har förlåtit dig Kim för att du gav dig av till en värld utom räckhåll och nu måste du förlåta för att jag har valt att leva.

  Förhoppningsvis har jag massor av tid kvar att leva och då hoppas jag att dela den tiden med min älskade make, tillsammans ser jag oss utforska världen, dörrar står öppna om man ser efter vad som finns runt hörnet

  Ett litet steg i taget för oss framåt mot helt outforskade stigar. Men vill du vara del i mitt liv är det bäst du kastar dig på snälltåget för nu fan åker det!

"Jag lever, jag lever, jag lever."

Jag slås av hur lite respons det går att få på sitt författarskap, man sliter på, försöker växa.

  Drömmer om att lyckas, men det måste jag säga att få folk till att ens läsa det man skriver är svårt och än svårare är det att få någon till att yppa vad man tycker.

Hoppas av hela mitt hjärta att jag inte blir sådan själv när jag lyckats utan kan sträcka ut en hand mot den som drömmer om en framtid.

  Min mor sa alltid att högmod går före fall, men tyvärr ser man inte det i alla fall inte värst ofta, inte i min värld. Jag lever i det fattiga livet, i det skuldsatta med den stora drömmen om att få mitt namn upp ur rännstenen genom att lyckas med mina böcker. Klart det är svårt, jag har ju dessutom ingen lång studietid bakom mig, jag har ingen journalistsik bana, jag kommer inte från någon fin familj där jag glidigt fram och matats från en silversked.

I bland måste man ju faktiskt spekulera i om detta är vad som krävs för att lyckas i Sverige, när man följer upp bakgrunder på de personer som ges ut idag har de gedigna stamtavlor, de är bildade och de har haft alla möjliga toppjobb innan de börjat skriva på sina böcker.

  Men vet ni att man kan vara bra även om man kommer från rännstenen, så om ni alla som finns där ute börjar blicka mot något annat än den status som i dagsläget råder kanske ni upptäcker en hel massa roliga inslag och kanske, jag säger kanske kan ni själva använda er av mycket i er konst och i era uttryck då ni skapar.

  Vi talar ofta om jämnställdhet och i skrivandets värld är det faktiskt något jag efterfrågar.

Min kamp pågår, jag skriver någonting vare dag. Jag bloggar, jag skriver noveller, jag skriver böcker, jag kämpar för att i min stadiga ålder av 49 år få komma in på Komvux och bygga på min svenska för att passa in bättre. Jag har huvudet tokfullt av historier och all ledig tid utöver skrivandet, ja då läser jag vad ni andra skriver. 

  Jag sticker huvudet i era böcker, följer er på facebook, lyssnar på det ni säger, kollar in allt studiematerial ni ger ut.

Jag vill så mycket men möts endast av refuceringar och ibland ja då tar man även till elakheter i sin bedömning.

 Nu har jag en del idealläsare som går igenom det jag skriver, jag har kämpat för att få ihop pengar till lektörsläsning av i alla fall två böcker, även om det innebär vatten och bröd i slutänden, 

  Men ett kan jag säga, jag är stolt över det jag åstadkommit och jag är övertygad om att mina historier är bra.

English Version

I am struck by how little response you can get on his writing, it wears on trying to grow.
  Dreaming of success, but I have to say to get people to even read what you write is difficult and even more difficult is it to get someone to divulge what you think.
I hope with all my heart that I do not become such myself when I succeeded, but can extend a hand to those who dream of a future.
  My mother always said that pride goes before a fall, but unfortunately you can not see it in any case, not the worst of times, not in my world. I live in the impoverished life of the debt with the big dream of getting my name out of the gutter by the success of my books. Clearly it's difficult, I've also no long study behind me, I have no journalistsik court, I do not come from someone nice family where I glidigt up and fed from a silver spoon.
Sometimes you have to actually speculate if this is what it takes to succeed in Sweden, when following up the backgrounds of the persons given out today, they have solid pedigrees, they are formed and they have had all sorts of top jobs before they started write in their books.
  But you know that it can be useful even if you come from the gutter, so if you all are out there starting to look to something other than the status of the current situation prevails, you might discover a whole lot of fun elements and might, I say might you yourselves avail yourself of a lot of your art and in your expression when you create.
  We often talk about the observance of equality and in the writing world, it's actually something I want.
My struggle is in progress, I'm writing something to day. I blog, I write short stories, I write books, I struggle to my steady age of 49 years, have come into adult education and build on my Swedish to fit in better. I have head tokfullt of stories and all their free time in addition to the writing, well then I read what you have others write.
  I stand head in your books, follow you on Facebook, listen to what you say, checking out all the study material you give out.
I want so much but met only by refuceringar and sometimes yes then also takes the viciousness in his assessment.
 Now I have some ideals readers who are going through what I write, I have struggled to raise money for lektörsläsning of at least two books, even if it means bread and water, in the end,
  But can I say, I'm proud of what I achieved and I am confident that my stories are good.

Morgonen då jag legat kvar i sängen vaken, hörde maken åka iväg, läste i Åsa Larssons bok en stund innan magen började bråka med mig, liksom suga och tvina där inne innan den slutligen fick mig att ge upp och gå ned för att få mig lite pulverintag igen. Herregud inte ens två veckor har det gått av plågan och det smakar verkligen skit och dessutom mättar det ju bara i så där 30 minuter sedan går man hungrig och plågas i två och en halv timma innan det blir ny påfyllning och repris på föregående.

Jag klev i alla fall ned och fick några bokklubbar uppsagda, här skall ju sparas in på cashen, jag har ju verkligen inte råd att köpa bok efter bok i dagens läge, ännu en bokklubb kvar att få fatt i men ja i nuet håller man på med hemsidan, så tålmodigt blir det att vänta på att de skall bli klara.

Har som snabbast kollat lite på facebook och tittat in på mejlen för att se till den och nu sitter jag här igen och ögnar. Blåsten viner och sliter i lilla stugan och trots att man ser solen skina känns det otrevligt, mitt beslut är att jag kommer stanna inne även denna dag.

Har för den delen ingen energi att förbruka just nu heller, minsta lilla jag företar mig gör ju att jag gäspar och magen börjar skrika i vild panik av hunger.

Tänk ändå att man kan vara så fixerad vid att äta.

Funderar på en ny kriminalroman med en handling om en galen författare som mördar en nedlåtande och refusernade bokförläggare, en idé som väcktes upp av min senaste refusering...

Livet ska inte vara lätt, men jag ska ha min bok publicerad till sist, jag tycker själv den är bra och de jag låtit läsa den gillar handlingen och alltså även språket, mitt språk som den skrivits med, precis tvärsemot vad senaste refuseringen sa mig, att handlingen var blähä och mitt språk fullständigt kasst.

Förbannat trött på refuseringar om jag skall vara helt ärlig, för nog tycker jag att jag är värd lite bättre än så.

Nåja en dag står jag där med min nytryckta bok och ler åt alla dem som trott mig vara en misslyckad skit och som inte alls trott på mig. Jag kommer att LYCKAS!

English Version

Next morning when I remained in bed awake, heard her husband go away, read in Åsa Larsson's book for a while before stomach started to mess with me, as well as suck and LANGUISH in there before it finally got me to give up and go down to get me some powder intake again. God is not even two weeks have gone by plague and it tastes really crappy and also satiates it's only like that 30 minutes then you go hungry and tormented in two and a half hours before it gets filled again and replay of previous.
I stepped in anyway down and got some book clubs redundant, here are supposed to be saved in the cache, I've not really afford to buy book after book at the moment, even a book club left to get ahold of, but yes in the moment are in the process with the website, so patiently will wait for them to be done.
Have the fastest eyeing little on facebook and looked into the emails to see to it, and now here I am again and glance. The wind wines and tears in the little cottage, and even though you see the sun shine, it feels unpleasant, my decision is that I will stay inside even this day.
Have for that matter no energy to expend right now either, the smallest I undertake makes you I yawn and stomach starts screaming in wild panic of hunger.
Keep in mind, however, that one can be so fixated on eating.
Thinking of a new crime novel by an act of a crazy writer who murders a condescending and refusernade publisher, an idea that was brought up by my recent refusering ...
Life will not be easy, but I'll have my book published at last, I myself think it is good and I let read it like action and hence the language, my language it was written with, exactly contrary to what the latest refuseringen told me, that the document was blah and my language completely shitty.
Damn tired of rejections if I am to be completely honest, because I do think that I am worth a little better than that.
Oh well an d I'm standing there with my newly printed book and smile at everyone who believed me to be a failed crap and not disobeyed me. I will SUCCEED!

Pulverdiet jag är ju hungrig hela tiden och har gått ner bara 2,6 kg på en hel veckas svält. Maken började med LCHF på samma gång och vips på en vecka 5,2 kg lätt som en plätt.

Själv har jag inte ork att röra mig, kan inte ta den lilla energin och gå bort den för då tar det tre timmar innan jag kan få stoppa i mitt lite uppblött sågspån igen, annars är det hunger som svider i magen och sockerfall som gör att jag blir skitdålig.

Tre veckor till i detta helvete fattar inte hur jag ska stå ut, behöver packa ned allt här hemma innan och gud jag lyfter två kartonger och det känns som svimningsanfallet är i nära antågande.

760 kcal/dygn och två ynkliga kilon, min kropp är fenomenal. Blir så upprörd över detta och man ska hit och dit och man bränner den lilla ork man har på ingenting.

Skapar verkligen ingen inre ro, hjärnan tänker på mat hela tiden och jag klarar inte koncentrera mig på saker. Ser man på teve är reklamen fylld av choklad eller mat, överallt är det verkligen mat slår man upp en tidning så är det goda recept. Gå i affären där allt godis är så fint och strategiskt utplacerat nej det är inte att tänka på.

Det här är min första vecka innan min GBP och här på min blogg förskönar jag inte verkligeheten, dagens sanning är att det känns för jävligt och jag känner mig stundvis mycket ynklig.

English Version

Powder Diet I're hungry all the time and have lost only 2.6 kg on a whole week of starvation. Husband started with carb at the same time and suddenly in one week 5.2 kg easy as pie.
I have not the energy to move, can not take the little energy and go away because then it takes three hours before I can stop in my little soggy sawdust again, otherwise it is hunger that hurts the stomach and sugar cases that make I will be really bad.
Three weeks into this hell do not know how I'm going to stand out, you need to pack everything down here at home and before God I lift two boxes and it feels like svimningsanfallet is closely approaching.
760 kcal / day and two puny pounds, my body is phenomenal. I get so upset over this and you should here and there and you burn the little strength they have nothing.
Creates really no inner peace, the brain thinks about food all the time and I can not concentrate on things. If you look at TV commercials are filled with chocolate or food, everywhere, it is really food held up a newspaper, it's a good recipe. Go to the store where all the candy is so nice and strategically deployed no it is not to think about.
This is my first week before my GBP and here on my blog I beautifies not real equality, today's truth is that it feels like a bitch and I feel at times very pitiful.

Startar datorn och travar ut för att se om det kommit några mail i inkorgen, kastar och sorterar och ger mig sedan ut på en resa i Facebooks underbara värld.

Här inne lever mina vänner sitt liv, jag kan följa deras vardag och ge dem lite av min. Denna mirakulösa och sociala site som förgyller mitt liv som annars vore högst tom.

Kaffe i koppen, rykande varmt och så kommer jag till ett av Dags härliga inslag, idag var det en länk till hans blogg som jag förutom detta brukar läsa,  där han skriver ett brev till sin far. Måste säga att man slungas tillbaka i tiden, tankar på det som funnits och som nu gått förlorat men också en hel del av det som utvecklats som man kanske inte vill vara utan i dasgläget. Varje dag försöker jag ta mig en dos Dag Örlundh, det är verkligen som en injection av multivitaminer.

Nu ska jag försöka samla tankarna, det är dags att deklarera och få det gjort, sedan har Collins Förlag en novelltävling jag tänkte ta mig an mest för skoj skull, till slut kanske någon ser min förmåga. Min stora dröm i livet är ju att en dag kunna titulera mig som författare och stolt kunna stå upp med min bok i händerna, smeka dess pärmar, dofta på dess innhåll och bara känna stoltheten spira.  

Nåja, än har det inte hänt, men faan den som ger upp.

Nu blir det att sippa på min kaffekopp och räkna resor för avdrag så jag får väl träda ur drömmarnas dimmor ett slag och återgå till verkligheten. Ha en skön dag mina fina vänner.

English Version

Start computer and trots out to see if it got any emails in the inbox, throws and sorts and gives me then on a journey into the wonderful world of Facebook.
In here, my friends live their lives, I can follow their daily lives and give them some of mine. This miraculous and social site to compliment my life that would otherwise be no more than empty.

Coffee in the cup, steaming hot, and so I come to one of Time lovely touches, today was a link to his blog which I except this usually read, where he writes a letter to his father. Must say that it is thrown back in time, thoughts on what has been and is now lost, but also a lot of what has been developed which you may not want to be without in dasgläget. Every day I try to take me a dose Day Örlundh, it really is like an injection of multivitamins.

Now I try to collect my thoughts, it's time to declare and get it done, then, Collins Publishers one short story I thought taking on most for fun, eventually someone might see my ability. My big dream in life is to one day be able to call me as a writer and proud to stand with my book in their hands, caressing its binders, smell its innhåll and just feel the pride scepter.
Well, there has not yet happened, but fuck it as giving up.
Now it gets to sip on my coffee cup and count travel for less so I may well come from dreams fogs a while and return to reality. Have a nice day my fine friends.

Idag blev det att resa runt, första anhalt vart Grums där svärsonen skulle byta bromsskivor på volvon, vi hade med mat, ja jag har svalt mitt pulver. Laila min dotter hjälpte mig att färga håret och gav mig en makeup så jag kände mig riktigt piffig då vi for där ifrån.

Sedan var vi tvungen in till Karlstad för att lämna tillbaka bromsbeläggen och få tillbaka pengaran eftersom dessa både var felinköpta och dessutom inte behövdes just nu. Bilen blev super i bromsarna och är nu tyst och trevlig igen. Maken sken som en sol och kände det helt enkelt som han fått sig en ny bil.

Väl inne i Karlstad passade vi på att få oss en kopp kaffe hos Helena och barnbarnen och det var lika trevligt att träffa de små pyrena som vanligt. 

Sedan fick det åter bära hemöver och nu sitter man här igen framför datorn, har fått ett nytt intag pulver och en mugg med varm buljong, det var riktigt gott och nu skall jag styra kosan in mot teveapparaten tills dess att det blir sängen igen.

Har faktiskt inte så mycket energi just nu på grund av pulverdieten, ganska trött om jag skall vara ärlig, men ja det går även om det i vissa lägen känns som man vill skrika ut sin ångest när alla andra äter sin mat. 

I alla fall så är snart dag fem till nda och jag tar mig sakta en dag till mot operationen, tack gudskelov.

Det är verkligen inte roligt med denna pulverdiet, men det är så det är sagt fast jag skulle kunna ge vad som helst för att få stoppa i mig något att tugga på.

I morgon ska jag ut i skjulet och hämta kartonger och sedan blir det att börja packa lite här, tiden går fort och man behöver verkligen få något gjort, vet ju inget om hur det er ut efter min operation. Hoppas ju vara som jag brukar för då blir det inga problem, men man kan ju inte sätta garantier på det så bäst att få lite gjort här hemma.

Jepp så har man tagit sig i kragen och sänt iväg sitt manus igen då, lektörsläst och redigerat åt alla håll. Bilagor till manuset och ett lektörsutlåtande samt mitt eget följebrev  följde med så klart och en liten glimt av hur jag skulle vilja att bokomslaget såg ut.

Jag har haft tid på mig att arbeta på min första deckare så själv är jag väldigt nöjd med den, historien, karaktärerna och allt känns bra och jag hoppas bara att någon annan skall se detta också.

Bok två vilar här hemma och bok tre är i sin vagga, men påbörjad  är den fast den just nu dessvärre i vilar då jag inte alls orkat skriva på grund av depressionen, men nu tror jag allt att jag kommer att komma igång igen sakta men säkert.

Detta är dag fyra med min pulverdiet och idag frös jag så mycket att jag värmde chokladpulvret lite, har tre påsar kvar att fördela över dagen. Måste säga att det känns väldigt tungt, jag är hungrig hela tiden och i munnen bär jag en ständig metallsmak från pulvret. Faktum är att man nästan tycker synd om sig själv, det är verkligen en plåga, men syftet är gott så jag får slita på, det är ju snart fyra dagar mindre nu i alla fall, bättre än inget.

Men för att återgå till boken så är den nu sänd till 22 olika bokförlag via e-post och de som inte tar den vägen har jag en lista kvar att sända den till pappersvägen, fast det är ju väldigt kostsamt både för mig och miljön så man får ta lite i taget där.

Håll tummarna för mig nu att jag lyckas till sist. Jag har redan skrivit bok två i samma serie och den ligger just nu i min trygga vila här hemma och jo jag har påbörjat bok tre i samma serie också så det vore verkligen synd om ingen vill ge sig i kast med att ge ut dem.

Vilken typ av bok kanske ni tänker nu, vill klassa den som en romancedeckare/kriminalnovell.

Jag kan bjuda er på Prologen här:

PROLOG

I det vakna ögonblicket, gav hon upp, hon slutade skrika.

Smärtan fanns där, men ljuden upphörde.

Han satt grensle över henne, kniven glimmade.

Sängen färgades blodigt röd.

I dörren stod hennes lille son och tittade, blicken var fylld av skräck.

Fadern förklarade att hon var en röd vinterängel.

Hon stängde ögonen och for mot ljuset till evighetens port,

slutade andas, ljuden avtog.

Hon blev slapp.

Hoppet är det sista som överger mig när det gäller mitt författarskap, mitt motto är: "Jag kommer att ge ut mina böcker".

Har tidigare i mitt liv drivit en reklamfinansierad tidning, tyvärr gick den i ruinens brandt men den gav mig ändå tillfälle att skriva reportage, debatter, och mycket annat en dröm som till sist gick ur tiden, men som trots detta gett mig erfarenhet nog att våga tro på skrivandet.

Fina Kim alltid så kreativ, så bra på så mycket i livet och ändå gav han upp det. Saknar, saknar och saknar..