Idag har det hänt saker jag inte kan ta och det har gjort mig så upprörd. Jag hade planterat ett vildvin som höll på att ta sig intill husväggen och det kom hyresvärden och drog upp, kastade.

  Inget samtal före om att han helst ser att jag inte planterar intill väggen eller så utan helt sonika bara kastar min blomma. Senare samma dag så händer ytterligare upprörande saker som gör att man funderar på om man vill bo här eller snarare om det går att bo här trots allt vi gjort här för att skapa ett vackert och trivsamt hem, man blir ju skrämd då man känner att de man hyr av förutser att vi skulle vara sådana rötägg att vi inte tänker betala hyra och göra rätt för oss. För han hade mage att fråga maken om vi tänker betala hyran så han skulle slippa tjata på oss om det, herregud normala människor får inkomster runt 25 - 27 i varje månad och jag har inte som sjukskriven en buffert att häva ur utan får fint vänta tills jag får pengar vilket heller inte är något problem då hyran skall vara betald till den sista i varje månad, vilket jag ämnar göra.

  Att jag haft en fri månad nu beror ju helt enkelt på att vi renoverat huset innan vi kunde bo i det och dessutom så skulle vi egentligen haft pengar för våra utlägg vilket vi nu drar av mot veden, så definitionen göra rätt för sig går åt flera håll.

  Jag vill behandlas väl. Det skapar trivsel som gör att livet flyter på och mig veterligen har jag inte gjort några fel som hyresgäst. Jag är skötsam, har inga fester och jag påtar i trädgården som jag nu inte ens vet om jag kan göra för kanske skall andra planera hur allt skall se ut och i sådant fall tappar jag lusten helt.

  Min terapeut säger att jag inte får låta någon trampa på mig och det försöker jag se till att man inte gör men så händer det i alla fall utan att man gjort sig förtjänt av det. Det känns ju jättejobbigt i mitt sjukdomstillstånd när folk klampar in oanmälda för att greja med saker här, jag tappar min frihet när det blir så. Blir trängd och samtidigt så vill man inte skapa dålig stämning så man nyper ihop och tar det trots att det gör att man sjunker i själen. Jag har ett behov av planering, behov av att råda över dagen som kommer och det är ofta jag känner ett stort behov av att slippa vara nära andra personer. Här känns det som man skulle ha koll på precis allting och det får mig att sjunka i bland, må dåligt vilket jag pratade med läkaren om igår.

  Vi skall studera i höst, snart och vi ser fram emot det men för vissa verkar detta vara ett bekymmer, man visar öppet att detta inte är som att jobba och att vi är ynkryggar. Faktum är att en del faktiskt sagt att ska ni inte jobba??? på ett sätt som påtalar att vi är avskum.

  Är det  fel att jobba med huvudet? Vi tas heller inte på allvar som författare trots att vi sliter för att lyckas och man går faktiskt så långt i sin egenhet att man saboterar våra planerade skrivstunder. Man ska ju för fan inte behöva fly sitt hem för att kunna klämma ur sig några ord på ett papper. Jag är i behov av min sfär, min rymd och jag önskar att alla kunde acceptera att jag faktiskt gör någonting viktigt även om de bara ser mig sitta med en kopp kaffe på altanen som jag har grävt fram under grästuvorna.

  Jo sedan finns det ännu ett bekymmer, en tagg inom mig, en stor sak som irriterar mig varenda jävla dag. Själv fick jag betala 1000kr/mån för ett förråd när jag lagrade mina saker, men i källaren där jag bor har hyresvärden och hans son en hel jävla massa saker som de skall plocka ut och det täcker ett halvt garage. Grejen är bara att det verkar så jädra svårt att få det till att ske, trots att jag gett otaliga pikar om det och väntat mer än tålmodigt. Vi behöver få bort grejerna för att själva kunna ordna allt till det vi vill ha plats med och för att kunna lagra våran vinterved i höst, men de låtsas faktiskt som ingenting och under tiden känns det som om jag betalar för ett förråd till deras saker. Rätt eller fel???

  Fel så klart, det var en dum fråga. Jag har blivit uppväxt med att vara artig och alltid hjälpsam men så började jag gå i terapi och då insåg jag skillnaden på att vara snäll och att vara dum i huvudet och faktum är att om vi tillåter allt det här att fortgå så är vi ju faktiskt dumma i huvudet. Ingen ger oss bonuspoäng för att vi tassar på tå och inte vill stöta oss. Jag är trött på det här, skittrött faktiskt.

  Så alla som tror det är okej att kliva på oss, att styra saker i våra liv, att inte visa hänsyn osv. Ni kan dra dit pepparn växer för nu är jag sjukt trött på att bli illa behandlad. När jag gör rätt för mig vill jag bli behandlad därefter och inte som något illaluktande som katten dragit in.

  Jag är sårad och stött långt in i själen.

English Version

Today things have happened, I can not take and it has made me so upset. I had planted a Virginia creeper that was about to take the next wall of the house and the landlord came and pulled up, threw.
  No calls before that he prefers to see that I do not plant next to the wall or so without simply just throw my flower. Later that day, so it happens more outrageous things that makes you wonder if you want to stay here and it is possible to live here after all we've done here, one becomes frightened when they feel they hired from anticipate that we would be such bad apples that we do not intend to pay the rent and do right for us. Because he had the nerve to ask her husband if we're going to pay the rent so he would not have to nag at us about it, my goodness normal people get revenue around 25 - 27 in every month and I have not as sick a buffer to lift out but may wait until finely I get money, which is also not a problem then the rent shall be paid to the last day of each month, which I intend to do.
  That I had a free month now depends simply because we renovated the house before we could stay in it as well so we would actually have money for our expenses, which we now draw from the wood, so the definition do the right thing goes for several direction.
  I want to be treated well. It creates comfort that makes life flows on, and to my knowledge I have not made any errors tenant. I am well-behaved, no celebrations and I assume in the garden that I now do not even know if I can do might be others plan how everything should look like and in that case I lose the urge completely.
  My therapist says that I must not let anyone trample on me and I try to make sure you do not do, but it happens anyway without having deserved it. It feels really hard in my illness when people rush in unannounced to tinker with things here, I lose my freedom when it comes to that. Becomes constricted and at the same time do not want to create a bad atmosphere so it pinches and takes it even though it makes you sink into the soul. I have a need for planning, need to rule the day coming and it's often I feel a strong need to get away from being close to other people. It feels like it would keep track of absolutely everything and it allowed me to sink in among, feel bad as I talked with the doctor about yesterday.
  We will study this fall, soon and we are looking forward to it but for some this seems to be a concern, it shows openly that this is not like working and that we are cowards. In fact, some actually said that you should not work??
  Is it wrong to work on the head. We also does not seriously as a writer, even though we work hard to succeed and to be honest, so far in his peculiarity that sabotages our planned writing sessions. You're going to fucking have to flee their home in order to squeeze out a few words on a paper. I am in need of my realm, my space and I wish that everyone could accept that I actually do something important even if they just see me sitting with a cup of coffee on the patio as I have unearthed the grass tussocks.
  Well then, there is still a concern, a thorn in me, a big thing that irritates me every damn day. I myself had to pay 1000kr/mån for a store where I stored my things, but in the basement where I live, the landlord and his son a whole shitload of things that they will pick out covers half a garage. The thing is just that it seems so damn hard to get it to happen, even though I provided countless taunts about it. We need to get away stuff for themselves able to arrange everything to get what we want with the place and to be able to store our vinterved this fall, but they actually pretend like nothing and while it feels as if I'm paying for a storage room for their things. Right or wrong??
  Wrong, of course, it was a stupid question. I have been raised to be polite and always helpful but I started going to therapy and then I realized the difference between being nice and being stupid, and the fact is that if we allow all this to continue as we are, in fact, stupid. Nobody gives us bonus for us paws on your toes and do not want to offend. I'm tired of this, tired crap actually.
  So anyone who thinks it's okay to step on us, to control things in our lives, not to show respect and so on. You can drag where pepper grows for now I'm sick tired of being mistreated. When I do right to me, I want to be treated accordingly and not as something smelly like the cat dragged.
  I am hurt and come far into the soul.

Idag har jag varit till min sons minneslund och hälsat på honom, hade med en bukett blommor och tände ett ljus. När jag anlände till lunden satt en vacker liten fågel på träkanten under korset och skall man se ett tecken från ovan så var det väl ett sådant. Den kvittrade vackert innan den beslöt att fara vidare upp i träden. Det vilade en fridfullhet över lunden men på samma gång ett förfall, det kändes så misskött. Inte roliga blommor, massor av grenar från träden på marken, grusgången framför korset fullt av ogräs och ned i slänterna hade man inte ens bemödat sig med att klippa gräset.  Kände mig ledsen över att se allt detta, man borde tänka på hur anhöriga tar det då de ser att det blir sämre på en sådan plats. Kims ängel stod kvar, tack och lov blir alltid lika glad då jag ser att den fått vara i fred där.

  Efter besöket var det dags att lämpa av mig på läkarstationen för mitt besök hos Roger min husläkare och som alltid går det att prata med honom och ändå har jag valt att flytta vidare idag till #Kinnekullehälsan i Arvika. Men goa Roger lovade att jag får komma tillbaka om jag inte blir väl omhändertagen där, men jag hoppas det skall gå bra. Blev sjukskriven fram till skolstarten så det känns bra och sedan höjde han dosen av kvällsmedicinen igen, känner mig så mycket bättre.

  Jag har insett att allt har sin tid, livet har sina stunder med ups and downs. Tråkigt att behöva inse att det hör till, det bara är så. I bland händer saker man inte tagit med i beräkningen och det kan konsten att välta runt allt i ens liv.  Jag försöker att fånga dagen eller att fånga ögonblicket med för den saken skull. Mitt råd är att helt enkelt träna sig på att inte tänka så mycket utan istället tillåta sig att uppleva och att inte slå i bromsen så fort man ser någonting nytt anlända.

  Stress finns det gott om, på många nivåer och jag försöker att arbeta bort dem eftersom jag mår så fruktansvärt dåligt av det. Det finns olika sorters stressfaktorer, hårt språk, människor som inte kan inse att livet är här och nu, som talar om att livet är över hela tiden och som bara beklagar sig. Det är tunga faktorer som då man stöter på dem kör en helt ned till fotknölarna och just idag har jag tagit en sådan rond.

  Jag får nog bara ställa in siktet på att i morgon är det en ny dag och med den nya möjligheter.

Skrammel, tankar och så bara kände jag hur tårarna var på väg att komma. Oväntat och från ingenstans kändes det som jag mötte motighet det var länge sedan jag senast känt något sådant. Kanske ett resultat på att jag bara gått ned 1 hg på en veckas slit, kanske sådant som är samlat inom mig och som jag bara motar bort för att orka med att leva.

  Har ett behov av att vara ifred, att få ha mitt eget privata men det tycks vara så svårt att skapa sig denna oas. I morgon skall jag träffa läkaren igen i Sunne så kanske påverkar även detta hur jag mår. Jag vet inte.

  Tänker på Kimpan och saknar, men det känns bra att komma till Sunne och minneslunden en sväng ett litet avslut innan vi åter far hemåt. Två och ett halvt år har förlutit nu. Två och ett halvt år utan min fina son i mitt liv, jag fattar inte hur orättvist livet kan vara, att mitt barn var tvungen att dö.

  Jag skämde bort honom och jag är så glad för det idag, förstår helt enkelt inte varför han tog sitt liv. Hur kunde det bli så tungt? Jag tänker ofta på hans ålder, 17 år. Vad vet man som sjuttonåring? Om livet, ingenting egentligen.

  Nåja, jag försöker att själv ta mig framåt, att leva, att minnas och att hylla det jag varit med om tillsammans med min ängel, på gott och ont så klart. Att tro att min sorg någonsin går över är som att förneka mig mitt barn, kärleken ger sorg när det sker ett dödsfall.

  Jag drömmer om att vrida tillbaka tiden, men vet allt för väl att det inte är möjligt. Man slutar tala om honom, man slutar fråga om honom, om hur jag verkligen mår. Som om tystnaden kan ta bort det onda och jag accepterar att andra vill ha det så, jag bär ju honom med mig i mitt hjärta hela tiden.

  Borde ta mig i kragen och skriva, skriva bort allt som kommer upp inom mig vet ju att det hjälper att lossa den innersta ventilen. Har böcker att skriva, historier som inte kommit ur mig. Jag läser en massa och vill hela tiden ha mera, vill lära mig språket och då menar jag verkligen lära mig det skrivna ordet. Jag vill lära mig allting.

  Just nu har jag hyresvärden uppe på taket som tvättar skorstenen på huset med högtryck så det dånar för fullt här nere, men det blir säkert rent och fint.

  Ska försöka att rensa bort lite i örtrabatten idag och runt plattorna där framme, kanske be Anders att kapa ned det döda trädet som ser så ankrämligt ut vid terassen så att det kommer bort och sedan få upp växterna på fötter igen för nu ligger blommorna ned över backen här ute. Finns alltid saker att göra för att göra det bättre och finare här hemma och för att skingra sorgsna tankar.

  Du finns i mitt hjärta Kim, alltid och för evigt

English Version

Rattling, thoughts, and so just, I felt the tears were about to come. Unexpected and out of nowhere I felt like I met motighet it was long since I last felt anything like that. Perhaps the result that I just gone down 1 hg on a week's wear, perhaps things that are accumulated within me and I just discourage away to cope with living.
  Have a need to be alone, to get to have my own private but it seems to be so hard to create this oasis. Tomorrow I will see the doctor again in Sunne, so maybe this also affects how I feel. I do not know.
  Thinking of Kimpan and miss, but it feels good to come to Cardiff and memorial garden a turn a little clearance before returning father home. Two and a half years have förlutit now. Two and a half years without my beautiful son in my life, I can not believe how unfair life can be, that my child had to die.
  I spoiled him and I'm so happy for it today, simply do not understand why he took his life. How could it be so heavy? I often think of his age, 17 years. What do we know the age of seventeen? If life, nothing really.
  Oh well, I'm trying to get myself forward, to live, to remember and pay tribute to what I experienced with my angel, for better or worse, of course. To think that my grief ever goes is to deny me my child, love gives grief when there is a death.
  I dream of turning back time, but know all too well that it is not possible. You stop talking about him, you stop ask about him, about how I really feel. As if silence can remove the evil and I accept that others want it that way, I'm wearing the him with me in my heart all the time.
  Should take me by the collar and write, write away everything that comes up in me knows that it helps to loosen the inner valve. Have books to write, stories that come out of me. I read a lot and constantly want more, want to learn the language and I mean really learn the written word. I want to learn everything.
  Right now I have the landlord on the roof that washes the chimney of the house with high pressure as it roars at full down here, but it will certainly clean and nice.
  Will try to clear away some of örtrabatten today and around the plates in the front, maybe ask Anders to cut down the dead tree that looks so ankrämligt out at the terrace so that it comes off and then get up the plants on their feet for now is the flowers down over hill out here. There are always things to do to make it better and nicer home and to dispel the sad thoughts.
  You are in my heart Kim, always and forever

Idag slog jag ett personligt rekord. Aldrig förr har jag gått en mil och då är halva biten uppåt. Stolt över mig själv, kändes så fint då jag kom hem tillbaka med stavarna i högsta hugg efter den matchen. Är verkligen på G med motionen och visst känns det ibland jobbigt nästan motigt innan man kommer igång, men för det mesta så är det jädrigt kul och nu börjar jag känna att jag behöver röra på mig, längtar efter att gå ut med stavarna. I morgon kanske det blir en cykeltur eftersom ja något helvetes företag har dragit pengar från kontot och jag vet inte ens vad det kan vara för någonting så nu är det kort till besiktningen och att handla något är uteslutet. Roligt nej, Irriterande ja!

  Nåja, man får passa på att njuta i solen istället när den nu skiner så vackert på oss, under kvällen så var det en temperatur på 27 grader så skönt och Spanienlikt. Faktum var att jag blev så överhettad ute i solstolen en sväng att det fick bli ett dopp i sjön och det var jättehärligt bara man väl doppat sig, välbehövlig nedkylning inträdde men sedan bar det hemåt igen, en liten kort promenad bara man bor ju nästgårds med sjön.

  Idag fick jag vattna en del här hemma för blommorna och örterna torkar alldeles för mycket annars, men nu klarar de väl en eller två soldagar igen utan regn. Skönt att ha örterna så här utanför dörren bara att gå och hämta när man vill ha av dem.

  Fixade våfflor till kvällsmat men blev ju illamående som vanligt. Jobbigt fenomen att dumpa och vilja kräkas fast man inte kan göra det.

  Nåja, något mera att äta denna dag det får det allt bli, mättnaden försvinner fort då man bara får i sig en våffla.

  Harriet var över med två gurkor idag, så snällt och jag som äter gurka varenda dag så det passade ju jättebra.

  I morgon är det ny vägdag och det är lika spännande varje gång, har ju faktiskt blivit lite motion denna veckan, en powerwalk på 8,2 km och dagens tur på 1 mil samt en dag ute på myrarna med tunga stövlar och höga benlyft, något borde det väl göra.

  Känner en oerhörd vinst i att röra på mig, att orka röra på mig och att bli starkare inombords av det, men fortsatt tar Kim en hel del energi och tankar. Jag brukar tänka på honom då jag går och idag såg jag en fin fjäder ligga på vägen framför mina fötter, visst känns det i sådana ögonblick som om han finns nära mig men jag vet inte kanske är jag bara vidskeplig och vill för mycket. Saknaden är ju där, allt man borde fått göra tillsammans som aldrig kommer att ske inte i den här dimensionen av liv i alla fall. Men jag får inte tänka vidare på det, stänga av den kanalen för det är det bästa för den inre hälsans välbefinnande. Så älskad Kimpan, så älskad och så fruktansvärt saknad av din lilla mamma.

Då har vi verkligen sommarväder och jag försöker att ligga i solen för att få lite fräsch sommarfärg och äntligen säger jag har jag läst klart Åke Edvardsons bok "Hus vid världens ände". Kan lova att den varit en seg upplevelse, ingen bok som gav mig spänning utan den gick liksom i samma takt hela tiden. Tjatigt så det är skönt att den är över så jag kan läsa någonting nytt. 

  Har som princip att inte lägga ifrån mig böcker som jag har påbörjat utan i stället ta och läsa dem i lärosyfte, se hur författaren byggt upp det och spekulera i varför jag inte gillar just den boken.

  Har själv inte fått något skrivet på sistone, så mycket annat som tagit tid som att läka själen tex och att ta hand om de gamla, motionera och klippa gräset och att få plocka hjortron, så gott.

  Ett litet intag #mellanmål i form av ett äpple och sedan skall det bära av till solstolen igen, ta vara på de dagar som vi fått oss tilldelade.

  Under morgondagen har vi bestämt oss för att vi skall gå en mil stavgång, hoppas jag orkar med det men det tror jag nog för det mesta sitter i huvudet. Faktum är ju att det känns väldigt skönt efter våra pass, men jag måste försöka att dricka mera vatten har sådana problem med det sedan jag gjorde min Gastric Bypass Operation, behöver ju inte heller springa banan så jag skall bara koncentrera mig på att det skall bli en mil i morgon.

  Längtar efter en liten hund modell liten, men maken är seg när det gäller detta, men jag vill ha en som sällskap. Har tittat bland omplaceringshundar men inte ens dessa har jag råd att köpa 4500 sek är för mycket även om jag har ett bra hem och en öppen famn full av kärlek och omsorg.  Vi får se, när jag minst anar kanske jag finner en liten vän.

Sötpotatischips på G, måste få äta något snask som ändå är nyttigt. 

  Har haft en heldag hos föräldrarna och städat, dammtorkat över allt på nedre plan och mellanplanet samt dammsugit och skurat så svetten har forsat. Nu är man åter hemma och skall ta igen sig, blir att slappa vid teven och så skall jag fortsätta läsa om fettförbränning i samband med träning (Paulun). I morgon blir det ny dag med stavgång igen, upp på berget skall det bära av och vi ska väl ta långa banan. Man avancerar :-)

  -26 kg sedan i april månad och det känns skönt nu är det ju bara så där -47 kg kvar att bli av med men jag försöker att se på det på lång sikt. Trist är att jag blir så dålig hela tiden när jag äter mat så därför är inte mat det samma mera, man njuter inte utan räds nog mest för att äta.

  På Lördag planerar vi att slappa totalt, en tur ut i Glaskogen för att fiska igen och grilla och njuta av livet, ta med block och penna och kanske få till något litet i skrift. Fånga lite inspiration i skogen och lugnet.

  Vädret tycks hålla sig framöver och det känns skönt. 

  På tisdagen bär det av till Sunne, läkarbesök och besiktning så bara att hålla tummarna för båda delar. Tänkte mig att det skall bli sista besöket i Sunne nu sedan flytta över till Kinnekullehälsan eftersom det kommer bli en hel del besök med prover mm i samband med min GBP. Årskontroller, halvårskontroll först då och det blir ju i Oktober så det känns lite motigt att behöva åka ända till Sunne även om jag har en underbar läkare där, men jag tror jag är redo. Sunne återvänder jag ju till i alla fall eftersom min lilla Kim ligger och vilar där på minneslunden. Skall ge mig dit och tända ljus då vi är där på tisdagen och kanske vila mig i lunden ett ögonblick.

  Man talar inte lika mycket om honom längre men inom sig bär man tankarna, saknaden. Tufft. Förstår fortfarande inte hans val, men jag hoppas så klart att han har det bra där han är idag och att han faktiskt finns med mig här på jorden trots allt. Jag bär honom alltid med mig i mitt innersta rum, i hans del av hjärtat min fina ängel. Älskad, saknad och aldrig någonsin glömd <3

Duktig känner jag mig idag eftersom jag varit ute och gått stavgång(powerwalk) tillsammans med maken. Vi tog en runda på 8,2 km och det fanns mycket uppförsbackar att ta sig an men samtidigt vilosträckor och det gick jättebra. Solen har stekt på oss under passet och det har varit alldeles underbart i skogen, när vi var tillbaka hemma så tog vi oss an gräsmattan, i bland känns den verkligen som en fotbollsplan men vi fick den gjord.

  Lite välförtjänt vila och tankning av lite föda samt en stund i solstolen och sedan tog vi en promenad ned för att titta på stranden som ligger alldeles nedanför huset, en liten avskild sandstrand blottade sig och då vi ändå var där passade vi på att ta oss ett dopp. Mitt första i år eller på många år, så skönt då man väl kom sig i.

  Ringde modern och hon vill ha städat så i morgon blir det dammtorkning och städ där hos henne. Kan tyvärr inte säga att det lockar när vädret är så fint men om man inte gör det så hamnar man väl på svarta listan så lika bra att ta sig an det fast jag tycker nog att sådant kan göras på regniga dagar och inte under de få fina sommardagar vi har här uppe i norden när de är så jädra få. Det känns som att bara för att en del aldrig går ut inte ens på altanen så skall alla straffas utifrån det.

  Nåja, får väl inte klaga. Bor själv jättebra nu och jag trivs så gott här i huset i Ottebols Gård. Jag har kommit hem, allt finns här, motionsställen, skön natur, sjön, badstrand, grillplats, uteplats och en underbar tomt och vi har fått det fint här inne också. Jag lever i nuet och jag försöker njuta även om andra kanske inte alltid visar den hänsyn de borde och då syftar jag tyvärr på våra föräldrar. Det finns ingen förståelse för att vi har ett liv, att vi har saker som måste skötas själva och att vi vill ta hand om soliga och fridfulla dagar. Suck!

  Man kunde önska att andra latarslen kunde hjälpa till lite också, men nej då de sitter på sina fina rövar och passas upp. Inga krav där inte. Men ögon borde de väl ha och se att de inte klarar att sköta saker själva längre..

   Vilken lycklig lott att vara MIG.

English Version

I feel good today because I was out walking Nordic walking (power walk) along with her husband. We took a round of 8.2 kilometers and it was a lot of uphill to take on yet vilosträckor and it went great. The sun has fried on us during the session and it has been so wonderful in the woods, when we were back home so we addressed the lawn, sometimes it really feels like a football but we got it done.
  A little well-deserved rest and refueling of a little food and a few moments in the sun bed and then we took a walk down to look at the beach which is just below the house, a small secluded sandy beach, exposed himself and then we still were there we decided to take us a swim. My first of this year or in many years, so nice when it finally came in.
  Called mother and she would have cleaned so tomorrow will be dusting and cleaning there with her. Sorry, can not say that it attracts when the weather is so nice, but if you do not, it will end up well on the list responded equally well to address it, though I think that such can be done on rainy days and during the few fine summer days we have up here in the north.
  Oh well, better not complain. Live Alone great now and I feel so good in this house in Ottebols Farm. I have come home, it's all here, exercise facility, beautiful nature, lake, beach, barbecue, patio and a wonderful plot and we have got it nice in here too. I live in the present and I try to enjoy even if others may not always reflect the respect they ought by which I unfortunately our parents. There is no understanding that we have a life, that we have things that need to be handled themselves and we want to take care of this peaceful and sunny days. Sigh!
  One could wish that other latarslen could help a little, too, but oh no they sit on their fine asses and suited up. No claims where not. But the eyes, they should be well and see that they are not capable of doing things for themselves anymore ..
   What a happy lot to be ME.

Så vill jag bara be er om en liten tjänst igen att rösta på min blogg, knapp till vänster för att den skall rankas högre och synas bättre då man googlar mm. 

  Tack till alla er som hjälper till med detta!

Tove