Toves Tankar

Alla inlägg under oktober 2013

Av Tove Birkeland Brandt - 30 oktober 2013 11:30

Massor av nytänkande krävs just nu i mitt liv, planering och åter planering, ett bagage av självtro. Rädd men samtidigt stolt och glad, förväntansfulloch med ett visst mått av drömmande inom skalet.

  Så många nya känslor som löser av varandra,vetskap om att man skall släppa sin person till allmänheten, men jo jag är stolt.


Maken har varit till ögonkliniken i dag för ögonspegling och jag har varit hans chaufför, vilket hör till ovanligheterna kan jag säga eftersom jag verkligen hatar bilkörning, men det gick bra. Pust, som vanligt kan jag tillägga, bara min egen oro som ställer mig mot väggen varje gång det är dags. Makens pupiller är stora som ett par flackande pundarögon just nu, svarta och fyllda av okännlighet, konstigt att det kan påverka dem så.


Väl hemma igen så var det dags för mig att ta kontakt med vården, dels för egen del då jag väntar på min 6 månaders kontroll efter viktoperationen, 37 kg lättare och med en helsikes massa mindre med hår på huvudet samt kroppen full av svallningar, svettbrytningar i tid och otid. Så känner jag inom mig att det är läge att kolla alla värden och se så kroppen är okej.

  Nästa steg var att ringa onkologen för min fars del. Man har sedan 2011 inte tagit ett enda canserprov på honom, bara för att han ville slippa resorna 1 ggr/år och istället få provsvaren till sin egen vårdcentral i Charlottenberg. Vårdcentralen i Charlottenberg/Åmotsfors har varit allt annat än hjälpsam och koll på patienterna har de då inte. Man förstörde min pappa helt för ja sisådär 5-6 månader sedan då man tog bort hans livsuppehållande kortison ur rullen med mediciner, han åt allt han tilldelades genom apoteket i frid och fröjd och såg inte att det hänt och  han blev mer och mer borta. Inte närvarande vid teven, samtalen eller i livet längre och magrade av, sjuk och till sist såg vi som anhöriga att medicinen fattades, detta räddade hans liv. Skall jag säga att det vid det laget var försent på andra plan, man hade skadat min pappa så pass att vi inte längre känner igen honom. Han är inte själv medveten om sin förändring men det gör att min mamma får en enorm belastning i hemmet och vi som åker varje vecka för att hjälpa dem med allting som behöver göras runt om, hämtar mediciner, städar, inköp mm.

Ingen tar som sagt ansvar och idag har jag ringt och bett Karlstad att hjälpa oss så att man får igång provtagningarna igen, annars riskerar vi åter igen att hans medicin plockas bort. man måste tydligen ha godkända prover. Måste reflektera över vilket konstigt samhälle vi lever i. Inga resurser och de som finns läggs då fullständigt galet.


Klar med detta fick jag tid att sätta igång och fila på mitt scenuppträdade till den Värmländska bokmässan i karlstad på CCC till helgen, lördag 13.30, lite info för er som vill komma och lyssna på mig. Jag kommer hålla till på scenen i utställningshallen. Maken Ståle Brandt finner ni på scenen i E.G GEIJER kl. 15.30

Vore kul att se så många som möjligt av er där. Hoppas verkligen ni dyker upp till vår debut.


English Version

Lots of new thinking is required right now in my life , planning and re- planning, the baggage of självtro . Frightened but simultaneously proud and happy förväntansfulloch with a certain amount of dreaming within the shell.
  So many new feelings that solves each other , knowing that they will release their person to the public, but yes, I am proud .

The husband has been at the eye clinic today for eye mirror and I was his driver , which is unusual , I can say because I really hate driving, but it went well. Phew , as usual, I might add, just my own anxiety that sets me against the wall every time it's time . Husband pupils are the size of a pair of roving pundarögon right now , black and full of okännlighet , strange as it may affect them .

Once back home , it was time for me to deal with services , both for myself as I wait for my 6 month check after weight surgery, 37 kg lighter and with a hell of a lot less with the hair on the head and body full of hot flashes , perspiration breaks in season and out . So I feel in my heart that it's time to check all levels and to ensure that the body is okay.
  The next step was to call the oncologist for my father's part . It has since 2011 not taken a single canserprov on him , just because he wanted to avoid trips 1 time / year and instead get test results to their own health center in Charlottenberg . The health center in Charlottenberg / Åmotsfors has been anything but helpful and track of the patients have not they . It destroyed my dad quite well for so-so 5-6 months ago when they took away his life support cortisone from the roll with medications, he ate everything he was awarded by the pharmacy in peace and joy and did not see that it happened and he became more and more away . Not present at the TV, talks or in life anymore and lost weight off, sick and finally we saw the family that the medicine was taken, this saved his life . Shall I say that by then was too late on the second floor , it had damaged my father so much that we no longer recognize him. He is not self-conscious about his change but it makes my mom gets a huge load in the home and we go every week to help them with everything that needs to be done around, retrieves medications, cleaning , shopping and more.
No one takes responsibility and as I said today I called and asked Karlstad to help us so as to have started sampling again, otherwise we risk again that his medicine removed. one must apparently have approved samples. Have to think about the strange society we live in. No resources and those that are added when completely crazy .

Done with this , I got the time to go ahead and file on my scenuppträdade to the Värmland book fair in Phoenix at CCC this weekend , Saturday at 13.30, a bit of info for those of you who want to come and listen to me. I will keep to the stage in the showroom . Husband Ståle Brandt found on the scene of the EC GEIJER pm . 15:30
Would be nice to see as many of you as possible there. Really hope you show up to our debut .

Av Tove Birkeland Brandt - 27 oktober 2013 19:35

Som så många gånger förut har dagen varit fylld av förberedelser, bland annat har jag lagat mat och varit till mamma och pappa och bjudit dem på det, kyckling i asiatisk tomatlåda med potatis och rotselleribakelse, det var riktigt gott. Kände mig nöjd.

  Har pratat en hel del om bokmässan som går av stapeln nästa helg, spänd minst sagt och idag har det varit en stor dag för mig då jag suttit och skrivit på mitt framträdande till  scenen i Karlstad CCC på lördag 13.30

  Nog kan jag säga att jag att jag är smått nervös för scenen, men ja det är ju en sida av det hela också, hoppas väl att man skall ta mig till sig för jag behöver verkligen det, jag menar känna att jag skapar en bra relation med läsarna.

  Samtidigt ska det bli så underbart att komma iväg och få träffa andra i samma sits och på torsdagen ska vi även få äran att vara med Värmländska litteraturföreningen, då ska vi läsa upp något som vi skrivit själva och jag har valt en dikt jag skrivit som har publicerats på Sparv ett litet litterärt magasin på nätet och jag hoppas att de kommer att tycka om den. Jag skrev den som en hälsning till Kim, så för mig betyder den väldigt mycket och den har en stor del av mitt hjärta i sig så jag tror att de kan komma att gilla den. Vad gör man inte för att få tillhöra den litterära gemenskapen.

Ja det är så spännande att få ta del av allt som sker nu och jag hoppas man ser oss med nyfikenhet och vill köpa våra böcker, när vi är på plats och signerar dem.

Av Tove Birkeland Brandt - 26 oktober 2013 18:19

Nu är det full rulle, maten gjord, tvätt på och veden lagd i pannan. Maken sitter ihärdigt och skär till bokmärken som jag under dagen haft äran att tillverka, små infokort är klara och packade i en liten påse. Tänk vad mycket saker det finns runt omkring en händelse som bokmässan, speciellt när förnamnet heter spara och ändå bjuda till av sig själv.

Jag vill så innerligt gärna lyckas i det här och trots den ebb som fortgår vill jag visa mig proffsig. Vill visa ett leende ansikte och min underbara bok, skrika ut "köp den, jag har gjort någonting bra".
Ett långt liv med en ständig tanke på att duga, att vara bra nog. Drömmar som vävts in i drömmar och som just i detta äntligen kan bli uppfyllda. Så länge jag kunnat skriva har jag gjort just det. Jag har diktat, skrivit sagor, noveller, sorgsna berättelser, glada, fyllda av kärlek. Jag skrev boken om min son som ännu inte getts ut, men som jag låter vila i tanken på att låtas trycka upp, Röd Vinterängel som blev min debut och följetången som just nu vilar inför sin bearbetning, omskrivningar och lektörläsning. Bok tre som också påbörjats och min roman om bysamhället som även den startats upp. Massor av framtida projekt, alltså.

Även maken och jag har ett framtida projekt i huvudet, en bok som vi kommer att skriva ihop och så ligger det långt där bak att jag vill skriva episoder ur mitt liv, ja och sist men inte minst en bok med erotiska noveller som jag tycker är kul att skriva och som jag om jag får säga det själv är ganska bra på att få till.

Full av idéer hela tiden, hjärnan går på högvarv, men jag skulle önska jag kunde isolera mig en tid för att skriva. En tid utan tankar på någonting annat, utan måsten och krav och utan ekonomiska anspråk. Det vore skönt att slippa allt som alltid pressar och tar tid ifrån det jag vill allra mest, mitt skrivande. Mitt liv.

Har så mycket scener som vill ut, påckar på för att skrivas, kräver att få finnas till. Karaktärer, kärlek, mord som sammanlänkas av vardagliga ting. Att vara författare är nog det bästa som finns, att med hjälp av orden ge läsarna bilder, små filmer och minnen, upplevelser att ta med sig i livet.

Jag tycker så synd om dem som aldrig funnit den här världen, att smita iväg i böckernas värld, förflyttas i tid och rum och bara njuta. Jag lever på ett konstigt sätt med mina karaktärer, människor som är fiktiva men ändå så nära mig och så sanna i min värld. En inre värld där dessa människor är mina vänner och där jag ger dem näring att finnas till.
Ja det var lite tankar ur min författarhjärna, tankar jag hoppas ni uppskattar att få ta del av för jag lovar er det kommer mera och mera hela tiden...

Av Tove Birkeland Brandt - 26 oktober 2013 09:08

Efter gårdagen är det verkligen fullt av tankar som virvlar runt i huvudet. Bokmässa, stå på scen, träffa nya människor. Att tala offentligt vilket skrämmer mig rejält, men jag förstår ju nu att jag måste komma över det och att det måste ske i all hast.
Frågan nu är hur jag lägger upp en strategi över vad jag skall tala om, då ordet är mitt på lördag 13.30 vid stora scenen på CCC i Karlstad. Känns helt plötsligt som om huvudet är tomt, någon som känner igen sig i det här?

Jag och maken är ju alltid lite udda, hänger ihop jämnt, och så också den här gången eftersom vi båda debuterar med varsin deckare vid samma tidpunkt och helt obundna av varandra. Det enda böckerna har gemensamt är Värmland. När vi författar sitter vi i vår skrivarlya, ett rum som inretts med ett köksbord vid vilket vi sitter och arbetar på varsin sida med en varsin gammal laptop, runt omkring oss har vi böcker av alla de slag eftersom vi älskar att läsa. 49 år gamla och folk frågar oss om vi är tokiga, borde vi inte sluta leka. "Nog borde ni kunna göra någonting vettigt".

För mig/oss är det här det mest vettiga vi någonsin gjort och jag tror i alla fallstenhårt på min produkt Röd Vinterängel, trots att den av sk. Utrymmesskäl refuserats av många stora förlag och att jag själv blivit utsatt för narr på grund av dess existens. Men skam den som ger sig, vi startade ett eget förlag för att ge ut boken via det och vi trycker böckerna på det mest miljövänliga sätt man kan göra genom att använda oss av Publits tjänst POD, Print on demand. Böckerna trycks när Du som köper beställer den på en av bokhandlarnas på nätet, för att nämna några av dem, Bokus.se och Adlibris.com.
För oss betyder det att vi kan göra detta själva, då vi slipper ligga med stora lager av böcker och att kostnaderna då hålls nere.
Har ni inte redan köpt boken/ böckerna så kan jag varm rekommendera dem som årets julklapp till släkt och vänner. Bara följ länken här inne och köp böckerna; Röd Vinterängel och Ankharen, två rafflande deckardebuter från Värmland.

Av Tove Birkeland Brandt - 23 oktober 2013 19:35

Vi höll dagen till ära lektion i svenskan om vårt författarskap och skrivandeprocessen. Jag var faktiskt inte alls nervös och det kändes bara kul. Försökte fånga intresset för skrivandet och vi visade på olika sätt att arbeta.
Svårt att veta vad man tyckte i gruppen, men vi hoppas att man tyckte det var ett roligt inslag och att vi faktiskt lyckades ge dem en inblick i författarskapets alla sidor. Talade om vikten utav resersch gällande de saker man skriver om eftersom läsarna reagerar med misstycke om det man skrivit inte stämmer oavsett om historien är uppdiktad.
Vi avslutade lektionen med en skrivövning som vi själva använt oss av för att få igång en trött hjärna och jag tyckte det verkade som den uppskattades.
På em var det dags för maken att åka på ett läkarbesök igen för den ihållande och jobbiga bihålsinflammationen vilket han behöver få bukt på eftersom han inte alls är speciellt social och trevlig just nu. Inte roligt då man inte orkar med sig själv.
För att fördriva tiden blev det både ett fat sushi och en fika på caféet , ja det var ju trevligt i alla fall och så tittade vi in i butiken där jag lyckades hamna mellan två bekanta i kön och då ofrivilligt fick ta del av ett samtal, men det har jag nu skrivit ned och sparat för att bearbeta för framtida skrifter. Härligt då man kan fylla böckerna med olika naturliga inslag utan att för den sakens skull pekar på någon specifik person..

Av Tove Birkeland Brandt - 19 oktober 2013 16:47

Denna helgen har vi barnbarn på besök och det är kul. De gillar att prata och de har verkligen fullt av frågor att ställa hela tiden. Själv har man nog kommit över reflektionsstadiet men grabbarna kommer hela tiden med, varför, vart osv.
För morfar och mig är det fullt upp att svara upp på allting.
Vi har ätit middag, Ståle lagade pasta och köttfärssås och jag har gjort en god fruktsallad som vi skall ha vaniljglass till, det bäddar för en dumping. Men Gud jag är sugen.
Har förvällt grönkål som stått på avsvalningstiden och av det jag gjorde sist har jag kokt en stuvning att ha i matlådan på måndag tillsammans med fisk.
William frågade oss varför vi vill gå i skola och då svarade jag för att få lära oss mera. Han är väldigt intresserad av hur vår skola ser ut och hur det fungerar, vilka ämnen vi läser och så. Det blev en stund där vi pratade om att vi läser svenska, engelska, historia, religion, naturkunskap och samhällskunskap och ibland sticker skolan in med kulturaktiviteter och annat. William talade om att han har historia i bland och så undrade han vad vi har paddan till.
Jo vi gör skolarbetet på paddan, skriver ned saker och ibland så är jag på nätet och letar saker.
Just nu sitter William åter igen som en konstnär och målar vid köksbordet, medan Kevin tagit sin tillflykt till vardagsrumssoffan och barnfilm som vi satt på i DVDn. Själva vilar vi huvudet och sippar lite kaffe. Funderar på att ta en stunds läsning i engelska boken som skall analyseras när den är klar. Nästan 460 sidor med engelska så ska man bli klar får man kanske ta sin tillflykt in i den lite oftare än jag gör just nu.
Köpte en tuff kepa till maken som kom per post igår och han blev jättetuff i den, kändes kul att få ge någonting han inte visste om att jag skaffat.. Det är nackdelen att alltid vara tillsammans, man har svårt att överraska.

Av Tove Birkeland Brandt - 17 oktober 2013 19:03

När jag är i en skrivandeprocess börjar allt oftast med en tanke på någonting specifikt som jag tycker är fel. Kanske något jag reagerat på i samhället eller så är det något som ligger mig varmt om hjärtat och som jag vill tala mera om.

  Den kortnovell som finns under detta inlägg är en skoluppgift jag gjort i svenskan och som jag baserat på det hårda internetklimatet vi lever i. Nätmobbing och dess fruktansvärda konsekvenser, självmorden som lägger sin grund i dessa avskyvärda händelser. Den utsatthet man kan känna.

  Min bok Röd Vinterängel som jag nyligen debuterat med är kommen ur en annan djup samhällsfråga, nämligen en reaktion från mig angående psykiatrin som fått minskade resurser. Sjuka människor som inte får den vård de behöver och som sedan går runt i samhället som tickande bomber tills dess att läget är så kritiskt att de på ett eller annat sätt exploderar. I min bok ser vi ett resultat av detta, naturligtvis är det fiktion, helt och hållet uppdiktat i min författarhjärna men jo, visst kan det hända i verkliga livet. Vi ser dagligen resultatet av neddragningarna i samhället, mord och andra våldsbrott. 

  Det finns massor att skriva om och jag är redan i full fart med fler böcker i samma serie som jag hoppas kommer tas väl emot av läsarna när de kommer, men just nu koncentrerar vi oss på RÖD VINTERÄNGEL som kommer att visas upp på den Värmländska bokmässan som går av stapeln den 1-2 Nov i Karlstad på CCC. Hoppas jag får möta er där, sälja er en bok och kanske signera den till just Dig.


English Version

When I'm in a writing process , everything starts usually with a view of something specific that I think is wrong. Maybe something I responded to the community , or it is something that is close to my heart and which I want to talk about.
  The short story contained in this post is a school assignment I've done in Swedish , which I based on the hard internet environment we live in. The internet-bullying and its terrible consequences , suicides , putting its basis in these heinous events. The vulnerability can be felt .
  My book Red Winter Angel that I recently debuted with has come from another deep social issue , namely a reaction from me about psychiatry with less resources. Sick people who are not getting the care they need and then go around the community as ticking time bombs until the situation is so critical that they in some way explodes. In my book , we see the result of this, of course , it is fiction, entirely fictional in my writer 's brain , but yeah , sure , it can happen in real life. Every day we see the result of cutbacks in society , murder and other violent crimes .
  There's plenty to write about and I'm already in full swing with more books in the same series that I hope will be well received by readers as they come , but right now we are concentrating on RED WINTERANGEL that will be showcased at the Värmland book fair which takes place from November 1 to 2 in Karlstad on CCC . Hope I get to meet you there, sell you a book and maybe sign it aspecially for you.

Av Tove Birkeland Brandt - 17 oktober 2013 18:56




Novell

  

Av:

Tove Birkeland Brandt





Utan eget  värde


Hon möttes av ett ansikte, det var hennes eget. Bilddagboken visade upp hennes svallande ljusa, lockiga hår och hennes havsblå gnistrande ögon. De milt rundade kindbenen som gav sådant liv till ansiktet.


  Allting stämde, det var hennes ansikte, men hon hade aldrig någonsin poserat så där.

  Kroppen spändes, hon stelnade till. Tårarna steg upp i ögonvrån likt saven i träden om våren och hjärtat slog kraftigt i bröstet på henne. Bultade orytmiskt på ett tilltagande obehagligt vis.

  Ångesten grep om henne, bakband hennes händer, stampade på hennes själ, förblindade.


  Lina huttrade till, frös och skakade. Hon klarade inte av att styra kroppens reaktion.

  Vem?

  Varför?

  Vad hade väl hon någonsin gjort?

  Tänk om någon i hennes familj skulle se bilden. Skammen fick huden att dra sig samman och knottras av obehag, tårarna pressade sig fram. Rann i strida strömmar utmed kinderna. Lina torkade med baksidan av handen, en hastig och omedveten rörelse. Näsan kändes igentäppt och hon drog in allt hon orkade. Behövde luft.


  Hon slog ihop laptopen med en smäll, önskade att allt skulle försvinna.

  Reste sig, vankade av och an en stund och gick sedan mot sängen. Behövde lägga sig, benen var som gelé, bar inte riktigt trots att hennes kropp var så liten och nätt.

  Sängen pryddes av ett rosa fluffigt överkast och flera mjuka kuddar med hästmotiv. Lina lät kroppen sjunka ned, tankarna bäddades in i svart sörja, tankarna som fladdrade likt svarta olyckskorpar, väsnades i hjärnan.


  För varje dag hade det blivit allt svårare att gå vidare, allt mörkare och dystrare. Glåporden bet sig fast, bilderna, allt hat som nu fyllde hennes annars så fina sidor på nätet.

  Känslan av utanförskap värkte inombords. Var hon onormal?

  Tretton år gammal och allt hon orkade tänka på var döden. Döden som kom som en gyllene riddare, en räddare i nöden. Det var den enda utvägen som skulle kunna ge henne frid.


  Allt hon velat i sitt unga liv var att man skulle älska henne för den hon var. Hon önskade bara att hon kunde få ta del av andras gemenskap. Tårarna vätte kuddens sidenlena yta.

  Handen sträckte sig i en omedveten gest efter mobilen. Hon måste se om de skrivit någonting mer om henne. Hennes sociala nätverk var nu endast ett svart hål, fyllt av hatmeddelanden.

  Hon fick ingen ro.

  Meddelandet slog emot hennes annars så pigga och vaksamma blick.


  Har du inte tagit livet av dig ännu?

  Hon läste raden om och om igen. Var det en enda person som skrivit det, eller var det fler bakom orden?

  Inom sig kände hon att det var en gruppering, flera individer. Att de var flickor. Flickorna hade en tendens att vara för jävliga, det visste hon sedan tidigare.

  Viljan att gå dem till mötes förstärktes ytterligare, den följde henne från morgon till kväll. Så många tankar, så många sömnlösa nätter och så mycket tårar i hennes ensamhet.


  Hon hade inget eget värde, var en slav under andras tankar. Dränkt i glåpord, tillintetgjord. Kränkt till oigenkännlighet. Ändå höll hon fasaden uppe, familjen fick inget veta.

  Nej då, allt var bra med henne om de frågade.

  Ryggen kröktes, huvudet sänktes och osäkerhetens steg tog över hennes kropp allt mer. Vem var väl hon att tro på framtiden. Den fanns inte.


  Ett liv i nätterror, nätmobbad, var det så man kallade det fenomen hon utsattes för. Vem skulle tro på henne om hon sade någonting, hennes ord var ju inte värda vatten.

  Kamraterna som de kallade sig utförde maktlekar, visade behov av att hålla i taktpinnen.


  Livet var enkom som ett bottenlöst hål, Sankt och fyllt av dy.

  Solen tittade in i rummet, kastade blänken som gnistrade. Lina slöt ögonen.

  Tankarna var uppgivna, trasiga. Ödsliga, likt övergivna gårdar. Tomma och kalla, söndrade, rester av det som en gång var. Förfall.


  Facebook, Twitter, MSN, det var lika illa över allt. De grep efter henne vart hon än vände sig, ställen där hon tidigare känt sig trygg. Nu fanns det ingen trygghet längre, inte ens hemma. Telefonen fanns alltid inom räckhåll, datorn och vad skulle hon ha för liv utan dem. Allt var en cirkel av ondo. De fanns med henne i allt, jagade, skrämde. Sträckte sig efter hennes inre med kloliknande händer, krafsade och rev, kom fram ur ordens tunga budskap.

  Smärtan kändes övermäktig.


  Lina reste sig, bestämde sig nu. Hon hade gjort ett val. Ryckte åt sig den röda dunjackan, kikade försiktigt ut i en springa på dörren. Måste ge sig av utan att de såg henne gå, mamma fick inte veta.

  Ingen, absolut ingen skulle få stoppa henne. Det var nu hon skulle få ro. Hjärtat, själen, tankarna skulle äntligen få vila.

  Förlåt mamma!


  Med frusna tunna fingrar greppar hon telefonen, stapplar sig likgiltigt framåt. Förtvivlan är allt hon känner. Sätter sig ned, kanar sakta ned för den höga banvallen, blickar bort mot spåret. Tåget skall bli hennes räddare, i tanken är tåget det enda som nu kan befria henne från det onda, ta bort hennes plågor.

  Med stela fingrar, messar hon till mor. Förlåt, förlåt ta hand om dig och lillebror.

 

  Med simmig blick går hon utmed spåret, ser en skugga längre fram. En flicka på huk, en liten späd kropp som väntar in tåget. Hon skyndar på stegen, fötterna springer. Hon greppar henne, armar som fäktar, illvilligt far de fram. Lina drar och sliter, ljuset närmar sig, dunkande som ökar, ljuskäglorna som spelar över den kalla marken.

  Skriken. De kommer från henne själv.

"Kom, sitt inte där. Du kan inte stanna kvar".


Lina får henne med sig, trycker henne intill sig. Tåget rusar förbi.

  Vaggar henne sakta fram och tillbaka.

"Nu är det över, nu är det vi".

Leende ögonen, som möter hennes, kramar som krampaktigt klämmer dem samman, håller hårt om varandra. Ingen vill släppa den andra.

Orden som formas, kommer exhalterande i munnen på varandra, forsar fram.

  "Varför?"

  Lina berättar och Kajsa gör det samma. Nätmobbade oskyldiga offer var de båda två och så mycket negativt de fått utstå i sina unga liv, men nu var det över.

  Istället för att möta döden, lät ödet föra dem samman, räddade i nöden båda två.

  De hade mötts genom impulser som ingen anat konsekvenserna av. Istället för döden, fann de värme, vänskap och hopp.


  Framtidstro tog plats i deras liv, i dessa trasiga själar där de nu satt. Mörkret omslöt dem, marken var stenig, ogästvänlig intill rälsen, det spår som nyss kunnat ta deras liv. Men nu fanns där liv, värmen spred sig inombords. Lina sa det en sista gång som för att smaka på orden. "Nu är det över, för vi är två".


English Version



Novell


By:
Tove Birkeland Brandt


Without own value

 

She was greeted by a face, it was her own. Bilddagboken showcased her exuberant bright , curly hair and her sparkling ocean blue eyes. The mildly rounded cheekbones that gave such a life to the face.

  Everything was right, it was her face, but she had never posed like that.
  The body was bent , she froze. Tears rose up in the corner of his eye , like the sap in the trees in the spring and my heart was beating strongly in her chest . Bolted orytmiskt at an increasing unpleasant manner .
  Anxiety gripped her, pinioned her hands, stomped on her soul , blinded .
 
  Lina shivered , shivered and shook . She was not able to control the body's reaction .
  Who ?
  Why ?
  What had she ever done well ?
  Imagine if someone in her family would see the image. Shame got the skin to contract and knottras of discomfort, tears pushed forward . Rann in streams along the cheeks. Lina wiped the back of his hand , a rapid and unconscious movement. His nose felt blocked and she pulled everything she could. Did not need air.

  She clapped her laptop with a bang , wished that everything would disappear.
  Stood up , pacing back and forth for a while and then went to bed. Did fold, legs were like jelly , bar not really even though her body was so petite .
  The bed adorned with a pink fluffy bedspread and several soft pillows with horse motifs. Lina let your body sink down , the thoughts were embedded in black mourning, thoughts that fluttered like black Cassandras , making noise in the brain.

  For each day , it had become increasingly difficult to move on, growing darker and gloomier . Jeers from becoming entrenched , the pictures , all hatred that now filled her otherwise fine websites.
  The sense of alienation ached inside. Was she abnormal ?
  Thirteen years old and all she could think about was death. Death came as a golden knight, a savior . It was the only way that would give her peace.

  All she wanted in her young life was that you would love her for who she was . She only wished she could share each other's fellowship. Tears wet the pillow silk smooth surface.
  Hand stretched in an unconscious gesture by phone. She needs to see if they have written anything more about her. Her social network was now only a black hole, filled with hate messages .
  She had no rest .
  The message struck her otherwise so keen and watchful eye.

  If you have not killed you yet?
  She read the line again and again . Was there a single person who posted it, or was there more behind the words ?
  Inside she felt that it was a group, several individuals. That they were girls. The girls had a tendency to be too hellish , she knew from before.
  The desire to go to meet them, strengthened further , it followed her from morning to night. So many thoughts, so many sleepless nights and so much tears in her loneliness.

  She had no intrinsic value , was a slave to the thoughts of others . Drenched in taunts , annihilated . Offended beyond recognition. Still, she kept up the pretense , the family did not get to know.
  No, everything was fine with her if they asked .
  The back curled , head lowered and insecurity step took over her body more and more. Who was she well to think about the future. It was not there.

  A life in pretty error , nätmobbad , it was so they called the phenomenon she was subjected to. Who would believe her if she said anything, her word was not worth the water.
  The comrades as they called themselves performing power plays, showed the need to keep the pace .

  Life was solely as a bottomless pit , Saint and full of mud.
  The sun came into the room, threw the blank that sparkled . Lina closed her eyes.
  The tanks were reported , broken . Desolate , like abandoned farms. Empty and cold , broke , remnants of what once was . Maturity .

  Facebook, Twitter , MSN, it was just as bad everywhere. They arrested after her wherever she turned around , the places where she had previously felt secure . Now there was no security anymore, not even at home. The phone was always within reach , the computer, and what she would have for life without them. Everything was a circle of evil. They were with her at all, hunted , scared . Reached for her interior with claw-like hands, scratched and scratched , came out of the Order's heavy message.
  The pain felt unbeatable.

  Lina got up , decided now. She had made a choice . Snatched the red down jacket , peeked cautiously out into a slot on the door. Must leave without seeing her go , Mom did not know.
  No one, absolutely no one would stop her. It was then she would get quiet. The heart , the soul, the mind would finally get to rest.
  Sorry mom !
  
  With frozen thin fingers gripping her phone , Bumble indifferent forward. Despair is all she knows . He sits down, slides slowly down the high embankment , gazing off toward the track. The train will be her savior , the tank train is the only thing that can liberate her from the evil , removing her plagues .
  With stiff fingers , she messar to mother. Sorry, sorry take care of you and baby brother.

  With HAZY glance she walks along the track , see a shadow below. A girl squatting , a small infant 's body waiting in the train. She hurries on steps, feet running. She grasps her arms flailing , viciously father they arrive. Lina pulling and tearing , light approaches, thumping that increases light function that plays over the cold ground .
  The screams . They come from herself.
"Come on , its not there. , You can not stay ."
  
Lina gets her with him , pressing her to him . The train rushes past .
  Rock her gently back and forth.
" Now it's over , now it's we ."
Smiling eyes, that face her , hugs as convulsively squeezing them together , holding each other tightly . No one wants to drop the other.
The words formed , will exhalterande in the mouth of another, rushes forward .
  "Why?"
  Lina says Kajsa and do the same . Nätmobbade innocent victims were both two and so much negative they endured in their young lives , but now it was over.
  Instead of facing death , let fate bring them together , saved in need both.
  They had met by impulses that no one imagined consequences . Instead of death , they found warmth, friendship and hope.

  Optimism took place in their lives , in these broken souls where they now sat . The darkness enveloped them , the ground was rocky , inhospitable next to the track, the track had just been able to take their lives. But now there was life, warmth spread inside. Lina said it one last time for savoring the words . " Now it's over , because we are two ."

Presentation


Right now I'm between two jobs, but I'll probably start working as a personal assistant soon

Våra böcker finns att köpa här

Tänd ett ljus för den du saknar

Boken för de efterlevande

FRISIM

Arkiv

NYHETER

Counter of my visists from 18th of august

Förhindra Självmord

Jag vill förhindra självmord

 

 

Självmordstankar

http://www.spes.nu/index.php

 

Det måste bli en nollvisison för självmorden, går du i självmordstankar eller har du någon när som gjort det, gå gärna ut här och läs.

Minnesalbum för Kim Lindqvist

 

                            

Minnessidor Kim Lindqvist

http://minnesalbum.fonus.se/index.php?page_id=18&sign=336e0d436b245f7f625e8eaa2bac2b38

Sök under dödsannons/minnessidor och efter Kim Lindqvist, Värmland, Sunne

samt

 

För min son Kim Lindqvist

f. 1993-02-16

d. 2011-01-02

 

Minnessida/Till minne av

http://www.tillminneav.se/showPage.php?id=1357

Hjälpsidor

Prenumeration av SKRIVA

 

Passa på att testa tidningen Skriva genom detta exklusiva erbjudande:

 

http://www.prenservice.se/bestallpren.aspx?titel=105&kampanj=105137

Gästbok

NYTT

Twingly Blog Search link:http://blog.forfattartips.se/ sort:published Fler länkar till bloggen

BLOGGERFY

Länkar

Skaffa Trafik

Översätt Bloggen

Gladapannkakan gratis dejting

 

Gladapannkakan kan du möta livet, framtiden och den stora kärleken. 

 

Fråga mig

367 besvarade frågor

Tidigare år

Sök i bloggen

Besöksstatistik

RSS

Skaffa trafik till din sida Gratis

Fixa trafik till din sida

http://www.mer-trafik.se/cgi-bin/ref.cgi?r=angelshare

Tracking

My Topsites List DreamHost Coupon Vardagsbetraktelser bloggar Personligt mobilt bredband My Topsites List SvenskaLänkar.com - en bra svensk seo-optimerad länkkatalog

fixa trafik till din sida

Trafikera blogg

BloggRegistret.se Följ min blogg med Bloglovin My Topsites List Bloggupdate.se BloggRanking Bloggparaden Allmänt
Toppblogg.se Reggad på Commo.se Vardagsbetraktelser bloggar Blog Ping Site fansbyte Svenska Bloggar Blogg topplista - Superbloggen.se Bloggparaden Instagram hiphone 4 Besökstoppen bloggdesign

Skapa flashcards