Novell

Av:

Tove Birkeland Brandt

Utan eget  värde

Hon möttes av ett ansikte, det var hennes eget. Bilddagboken visade upp hennes svallande ljusa, lockiga hår och hennes havsblå gnistrande ögon. De milt rundade kindbenen som gav sådant liv till ansiktet.

  Allting stämde, det var hennes ansikte, men hon hade aldrig någonsin poserat så där.

  Kroppen spändes, hon stelnade till. Tårarna steg upp i ögonvrån likt saven i träden om våren och hjärtat slog kraftigt i bröstet på henne. Bultade orytmiskt på ett tilltagande obehagligt vis.

  Ångesten grep om henne, bakband hennes händer, stampade på hennes själ, förblindade.

  Lina huttrade till, frös och skakade. Hon klarade inte av att styra kroppens reaktion.

  Vem?

  Varför?

  Vad hade väl hon någonsin gjort?

  Tänk om någon i hennes familj skulle se bilden. Skammen fick huden att dra sig samman och knottras av obehag, tårarna pressade sig fram. Rann i strida strömmar utmed kinderna. Lina torkade med baksidan av handen, en hastig och omedveten rörelse. Näsan kändes igentäppt och hon drog in allt hon orkade. Behövde luft.

  Hon slog ihop laptopen med en smäll, önskade att allt skulle försvinna.

  Reste sig, vankade av och an en stund och gick sedan mot sängen. Behövde lägga sig, benen var som gelé, bar inte riktigt trots att hennes kropp var så liten och nätt.

  Sängen pryddes av ett rosa fluffigt överkast och flera mjuka kuddar med hästmotiv. Lina lät kroppen sjunka ned, tankarna bäddades in i svart sörja, tankarna som fladdrade likt svarta olyckskorpar, väsnades i hjärnan.

  För varje dag hade det blivit allt svårare att gå vidare, allt mörkare och dystrare. Glåporden bet sig fast, bilderna, allt hat som nu fyllde hennes annars så fina sidor på nätet.

  Känslan av utanförskap värkte inombords. Var hon onormal?

  Tretton år gammal och allt hon orkade tänka på var döden. Döden som kom som en gyllene riddare, en räddare i nöden. Det var den enda utvägen som skulle kunna ge henne frid.

  Allt hon velat i sitt unga liv var att man skulle älska henne för den hon var. Hon önskade bara att hon kunde få ta del av andras gemenskap. Tårarna vätte kuddens sidenlena yta.

  Handen sträckte sig i en omedveten gest efter mobilen. Hon måste se om de skrivit någonting mer om henne. Hennes sociala nätverk var nu endast ett svart hål, fyllt av hatmeddelanden.

  Hon fick ingen ro.

  Meddelandet slog emot hennes annars så pigga och vaksamma blick.

  Har du inte tagit livet av dig ännu?

  Hon läste raden om och om igen. Var det en enda person som skrivit det, eller var det fler bakom orden?

  Inom sig kände hon att det var en gruppering, flera individer. Att de var flickor. Flickorna hade en tendens att vara för jävliga, det visste hon sedan tidigare.

  Viljan att gå dem till mötes förstärktes ytterligare, den följde henne från morgon till kväll. Så många tankar, så många sömnlösa nätter och så mycket tårar i hennes ensamhet.

  Hon hade inget eget värde, var en slav under andras tankar. Dränkt i glåpord, tillintetgjord. Kränkt till oigenkännlighet. Ändå höll hon fasaden uppe, familjen fick inget veta.

  Nej då, allt var bra med henne om de frågade.

  Ryggen kröktes, huvudet sänktes och osäkerhetens steg tog över hennes kropp allt mer. Vem var väl hon att tro på framtiden. Den fanns inte.

  Ett liv i nätterror, nätmobbad, var det så man kallade det fenomen hon utsattes för. Vem skulle tro på henne om hon sade någonting, hennes ord var ju inte värda vatten.

  Kamraterna som de kallade sig utförde maktlekar, visade behov av att hålla i taktpinnen.

  Livet var enkom som ett bottenlöst hål, Sankt och fyllt av dy.

  Solen tittade in i rummet, kastade blänken som gnistrade. Lina slöt ögonen.

  Tankarna var uppgivna, trasiga. Ödsliga, likt övergivna gårdar. Tomma och kalla, söndrade, rester av det som en gång var. Förfall.

  Facebook, Twitter, MSN, det var lika illa över allt. De grep efter henne vart hon än vände sig, ställen där hon tidigare känt sig trygg. Nu fanns det ingen trygghet längre, inte ens hemma. Telefonen fanns alltid inom räckhåll, datorn och vad skulle hon ha för liv utan dem. Allt var en cirkel av ondo. De fanns med henne i allt, jagade, skrämde. Sträckte sig efter hennes inre med kloliknande händer, krafsade och rev, kom fram ur ordens tunga budskap.

  Smärtan kändes övermäktig.

  Lina reste sig, bestämde sig nu. Hon hade gjort ett val. Ryckte åt sig den röda dunjackan, kikade försiktigt ut i en springa på dörren. Måste ge sig av utan att de såg henne gå, mamma fick inte veta.

  Ingen, absolut ingen skulle få stoppa henne. Det var nu hon skulle få ro. Hjärtat, själen, tankarna skulle äntligen få vila.

  Förlåt mamma!

  Med frusna tunna fingrar greppar hon telefonen, stapplar sig likgiltigt framåt. Förtvivlan är allt hon känner. Sätter sig ned, kanar sakta ned för den höga banvallen, blickar bort mot spåret. Tåget skall bli hennes räddare, i tanken är tåget det enda som nu kan befria henne från det onda, ta bort hennes plågor.

  Med stela fingrar, messar hon till mor. Förlåt, förlåt ta hand om dig och lillebror.

  Med simmig blick går hon utmed spåret, ser en skugga längre fram. En flicka på huk, en liten späd kropp som väntar in tåget. Hon skyndar på stegen, fötterna springer. Hon greppar henne, armar som fäktar, illvilligt far de fram. Lina drar och sliter, ljuset närmar sig, dunkande som ökar, ljuskäglorna som spelar över den kalla marken.

  Skriken. De kommer från henne själv.

"Kom, sitt inte där. Du kan inte stanna kvar".

Lina får henne med sig, trycker henne intill sig. Tåget rusar förbi.

  Vaggar henne sakta fram och tillbaka.

"Nu är det över, nu är det vi".

Leende ögonen, som möter hennes, kramar som krampaktigt klämmer dem samman, håller hårt om varandra. Ingen vill släppa den andra.

Orden som formas, kommer exhalterande i munnen på varandra, forsar fram.

  "Varför?"

  Lina berättar och Kajsa gör det samma. Nätmobbade oskyldiga offer var de båda två och så mycket negativt de fått utstå i sina unga liv, men nu var det över.

  Istället för att möta döden, lät ödet föra dem samman, räddade i nöden båda två.

  De hade mötts genom impulser som ingen anat konsekvenserna av. Istället för döden, fann de värme, vänskap och hopp.

  Framtidstro tog plats i deras liv, i dessa trasiga själar där de nu satt. Mörkret omslöt dem, marken var stenig, ogästvänlig intill rälsen, det spår som nyss kunnat ta deras liv. Men nu fanns där liv, värmen spred sig inombords. Lina sa det en sista gång som för att smaka på orden. "Nu är det över, för vi är två".

English Version

Novell

By:
Tove Birkeland Brandt

Without own value

She was greeted by a face, it was her own. Bilddagboken showcased her exuberant bright , curly hair and her sparkling ocean blue eyes. The mildly rounded cheekbones that gave such a life to the face.

  Everything was right, it was her face, but she had never posed like that.
  The body was bent , she froze. Tears rose up in the corner of his eye , like the sap in the trees in the spring and my heart was beating strongly in her chest . Bolted orytmiskt at an increasing unpleasant manner .
  Anxiety gripped her, pinioned her hands, stomped on her soul , blinded .
 
  Lina shivered , shivered and shook . She was not able to control the body's reaction .
  Who ?
  Why ?
  What had she ever done well ?
  Imagine if someone in her family would see the image. Shame got the skin to contract and knottras of discomfort, tears pushed forward . Rann in streams along the cheeks. Lina wiped the back of his hand , a rapid and unconscious movement. His nose felt blocked and she pulled everything she could. Did not need air.

  She clapped her laptop with a bang , wished that everything would disappear.
  Stood up , pacing back and forth for a while and then went to bed. Did fold, legs were like jelly , bar not really even though her body was so petite .
  The bed adorned with a pink fluffy bedspread and several soft pillows with horse motifs. Lina let your body sink down , the thoughts were embedded in black mourning, thoughts that fluttered like black Cassandras , making noise in the brain.

  For each day , it had become increasingly difficult to move on, growing darker and gloomier . Jeers from becoming entrenched , the pictures , all hatred that now filled her otherwise fine websites.
  The sense of alienation ached inside. Was she abnormal ?
  Thirteen years old and all she could think about was death. Death came as a golden knight, a savior . It was the only way that would give her peace.

  All she wanted in her young life was that you would love her for who she was . She only wished she could share each other's fellowship. Tears wet the pillow silk smooth surface.
  Hand stretched in an unconscious gesture by phone. She needs to see if they have written anything more about her. Her social network was now only a black hole, filled with hate messages .
  She had no rest .
  The message struck her otherwise so keen and watchful eye.

  If you have not killed you yet?
  She read the line again and again . Was there a single person who posted it, or was there more behind the words ?
  Inside she felt that it was a group, several individuals. That they were girls. The girls had a tendency to be too hellish , she knew from before.
  The desire to go to meet them, strengthened further , it followed her from morning to night. So many thoughts, so many sleepless nights and so much tears in her loneliness.

  She had no intrinsic value , was a slave to the thoughts of others . Drenched in taunts , annihilated . Offended beyond recognition. Still, she kept up the pretense , the family did not get to know.
  No, everything was fine with her if they asked .
  The back curled , head lowered and insecurity step took over her body more and more. Who was she well to think about the future. It was not there.

  A life in pretty error , nätmobbad , it was so they called the phenomenon she was subjected to. Who would believe her if she said anything, her word was not worth the water.
  The comrades as they called themselves performing power plays, showed the need to keep the pace .

  Life was solely as a bottomless pit , Saint and full of mud.
  The sun came into the room, threw the blank that sparkled . Lina closed her eyes.
  The tanks were reported , broken . Desolate , like abandoned farms. Empty and cold , broke , remnants of what once was . Maturity .

  Facebook, Twitter , MSN, it was just as bad everywhere. They arrested after her wherever she turned around , the places where she had previously felt secure . Now there was no security anymore, not even at home. The phone was always within reach , the computer, and what she would have for life without them. Everything was a circle of evil. They were with her at all, hunted , scared . Reached for her interior with claw-like hands, scratched and scratched , came out of the Order's heavy message.
  The pain felt unbeatable.

  Lina got up , decided now. She had made a choice . Snatched the red down jacket , peeked cautiously out into a slot on the door. Must leave without seeing her go , Mom did not know.
  No one, absolutely no one would stop her. It was then she would get quiet. The heart , the soul, the mind would finally get to rest.
  Sorry mom !
  
  With frozen thin fingers gripping her phone , Bumble indifferent forward. Despair is all she knows . He sits down, slides slowly down the high embankment , gazing off toward the track. The train will be her savior , the tank train is the only thing that can liberate her from the evil , removing her plagues .
  With stiff fingers , she messar to mother. Sorry, sorry take care of you and baby brother.

  With HAZY glance she walks along the track , see a shadow below. A girl squatting , a small infant 's body waiting in the train. She hurries on steps, feet running. She grasps her arms flailing , viciously father they arrive. Lina pulling and tearing , light approaches, thumping that increases light function that plays over the cold ground .
  The screams . They come from herself.
"Come on , its not there. , You can not stay ."
  
Lina gets her with him , pressing her to him . The train rushes past .
  Rock her gently back and forth.
" Now it's over , now it's we ."
Smiling eyes, that face her , hugs as convulsively squeezing them together , holding each other tightly . No one wants to drop the other.
The words formed , will exhalterande in the mouth of another, rushes forward .
  "Why?"
  Lina says Kajsa and do the same . Nätmobbade innocent victims were both two and so much negative they endured in their young lives , but now it was over.
  Instead of facing death , let fate bring them together , saved in need both.
  They had met by impulses that no one imagined consequences . Instead of death , they found warmth, friendship and hope.

  Optimism took place in their lives , in these broken souls where they now sat . The darkness enveloped them , the ground was rocky , inhospitable next to the track, the track had just been able to take their lives. But now there was life, warmth spread inside. Lina said it one last time for savoring the words . " Now it's over , because we are two ."

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...