Så kommer vi allt närmre advent, ljusens högtid. jag har hängt upp en adventsstjäna i mitt köksfönster idag och satt en stjärna i vardagsrumsfönstret, det är nog det pynt jag bryr mig om i år förutom gardinerna. Känns inte som det behövs. I den här tiden saknar jag min son så fruktansvärt mycket, lyfte upp hans klädesplagg ur kartongen, doftade och faktum var att jag inte längre kan känna hans doft. Panikkänsla, en inneboende katastrof. Jag vill ju inte att det försvinner, han ska vara här med mig för alltid.

Om man själv inte mist ett barn tror jag aldrig man kan känna det jag känner. Den ångest som aldrig släpper det inre, som alltid ligger på lur för att slå till när man som minst behöver det. Den enda jultomten jag har framme i år har jag satt hos Kim, hans foto står där på byrån och sista tiden har hans ljus åter brunnit, ganska flitigt.

Jag tänker på vår tid i Spanien, den underbara tid då jag fick rå om mitt barn. Då jag var så stor del i hans liv, i hans drömmar, hans musik, hela hans liv. Det är med glädje jag tackar han där uppe för den tiden som gav mig så vackra minnen.

Det gör så förtvivlat ont, att veta att han inte orkade med livet, mitt lilla barn. Att han traskade iväg före oss andra, jag skulle ge mitt liv för hans, men det går ju inte. Faktum är att jag aldrig kommer till freds med hans självmord. Han borde vara här, han borde fyllt år, borde varit glad, firat jul, skaffat familj.  Men han orkade inte det, han orkade helt enkelt inte stanna kvar här med oss andra. Om jag bara hade vetat hur det var fatt, om jag bara givits en enda möjlighet.

Åren går, tiden springer sin väg men ändå när det gäller Kim så står den fullständigt stilla. Min fråga är fortfarande VARFÖR?

Jag har så mycket jag skall göra, så många drömmar innan jag är klar här, innan jag kan återförenas med mitt barn. 

Jag vaknar ofta på nätterna och tänker på Kim. Ser saker som vi gjort, ber att få höra av honom. Ber om tecken, budskap, känslor. Ja, faktum är att jag ber till någon att hjälpa mig hålla länken levande. Jag går igenom åren vi hade, tider som kunde tyckas jobbiga men som jag idag önskar att jag haft miljoner till av.

Ingenting blir någonsin det samma igen, allt har rusat förbi i expressfart, men på nätterna är det tyst, det finns tid att tänka, önska och ibland tycker jag mig känna hans närhet. Min underbara änglason, min goa kille, ingen kan någonsin ta din plats. Ingen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...