Toves Tankar

Alla inlägg under december 2013

Av Tove Birkeland Brandt - 27 december 2013 09:08

Nu så har jag kommit igång med redigering av bok två, ett kapitel gjort och nu frukostpaus. Måste fortsätta jobba då jag är klar med det annars blir det inget gjort. Inte glömma bort tempus, ordna meningsföljder, kolla över min satsradning, det grammatiska och herregud så mycket ångest som inträder direkt. Önskar jag hade råd att lämna bort boken för det här jobbet, storyn är väl ok hoppas jag men sedan finns det väl att bita i, med allt annat.

Egentligen så är det väl inte rätt period nu heller, men när är det någonsin rätt tid. Jag har en down och det känns mycket hårt för mig att hamna i den situationen igen. Allt är tungt och jag är livrädd att stapla bakåt igen. Vill inte...
Måste upp, måste tillbaka. Måste radera allt ur sinnet, ta bort alla värkande ord allting som tagit sig innanför skinnet. Finna den tappade glädjen igen. Tänk så lite som behövs. Det är ynkligt.

Jag vill verkligen inte sitta här och klaga, önskar mig mitt bästa år någonsin 2014. Förhoppningsvis kan väl inte saker bli sämre än de varit för oss under åratal nu. Tungt och bottenlöst. Motvind, månad efter månad.
Att vara på topp är svårt, att prestera och se framåt hela tiden trots att allting motverkas. Det har gått bra länge nu, men så kom det tyngre bakslag än väntat, duggade tätt inpå varandra och jag tappade bort mig själv.Tappade tron på det jag gör och vet ni det gör förbannat ont. Glädjen försvann på vägen och mitt i allt det här är man ensam.

Känslan av en inre värdelöshet, av att inte duga, att inte orka hålla huvudet uppe. Man orkar inte hur mycket som helst, när solen aldrig tittar in. När de vänliga orden uteblir, när vänskapen inte finns och livets framgång uteblir.

Av Tove Birkeland Brandt - 26 december 2013 18:13

Dagen har varit trevlig. Jag började med att fixa till lite sallad, sill, bröd och skinka för att bjuda på när vi skulle få besök. Ståles brorsdotter Camilla kom på besök, en jättego tjej och hennes familj.
Det blev ett mycket rörande möte då de inte setts sedan hennes pappas begravbibg för arton år sedan. Det blev en del tårdränkta kinder. Hennes lilla grabb Lucas var en helt fantastisk kille, väldigt lättsam och han blev genast glad i oss. Kul.

När de rest vidare mot Göteborg, fick vi nästa besök. Kjell och Inga-Lill tittade in och vi hade ett mycket givande samtal om framtiden och om Sverige av idag. Man insåg att man står i samma vågskål. Känns bra.
Kjell hade läst min bok men det var inte hans stil så han gillade den inget vidare sa han. Ärlig som vanligt, men jag hade nog inte räknat med att det skulle vara något för honom heller.

Fick ett långt mail nu på kvällskvisten från en medial tjej jag träffat under en av mina boksigneringar så det var riktigt roligt, hon ska hjälpa mig att utveckla Mimmi lite. Känns toppen. Hoppas kunna komma igång med skrivandet snart igen men just nu är det mesta för jävligt. Tungt inombords och självkänslan är tyvärr inte på topp, behöver känna någon positivitet från någon snart. Önskar man hade pengar att resa bort, långt bort. Bort från mig själv också kanske. Vet inte vad man ska syssla med för att det ska kännas bra. Önskar man fann rätt snart, för åren går och jag börjar bli gammal.

Tre månader från 50 strecket nu, känns konstigt. Ett halvt sekel sedan man föddes och vad har man varit med om?
Inte mycket positivitet där inte, ledsamt att säga. Men klart jag kunde få ihop en bok med spännande och ödesdigra händelser om jag använde mina erfarenheter. Å andra sidan, vem skulle roas av att läsa den?

Tröttheten bränner i själen, jag är så trött. Inte trött som i trött utan på kampen för överlevnad. För att försöka lyckas. Med försöken att komma någonvart. Varför kan man inte bara vara som de flesta, ge upp och känna att det är gott nog.Varför denna ständiga kamp? Vart kommer stönigheten ifrån som driver mig till detta hela tiden? Att vilja framåt, vad som än händer i mitt liv. Ständigt denna känsla av att resa sig ur spillrorna och försöka igen och igen och igen. Är jag dum i huvudet? Eller väntar något större på mig bortom hörnet jag försöker nå?

Ja, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge heter det ju och kanske är det så. Jag har under mitt snart 50:åriga liv ännu inte sett något av det men den som lever får väl se.
Skulle kanske låsa in mig i ett rum och komma ut om ett halvår igen, när jag gjort något bra, för inom mig tror jag att jag klarar av det. Jag menar så klart att skapa något stort, någonting bra. Jag tror. Jag hoppas och jag drömmer.
Kanske är jag bara en drömmare.

Av Tove Birkeland Brandt - 25 december 2013 10:16

Jag sitter här vid köksbordet med en kopp kaffe och tänker på kärlek. Ja ni hörde rätt, kärlek och inser vad underbar denna känsla är. Jag är älskad av min make, av mina båda döttrar och alla barnbarnen och av min mamma och pappa.
Att få fira jul med dem man älskar är en underbar känsla, en stämning som dallrar av denna innebörd. Glada leenden, samhörighet, känslorna som värmer så inombords.

I fridfullhet, sitter jag här och sippar på kaffet och tänker på gårdagen. Julaftonen som kändes så otroligt underbar för mig, en julafton utan stress, utan krav. Där fanns bara kärlek. Ingen paketgalenskap, bara något litet, ett bevis, en tanke. Samhörigheten som fick ta det stora rummet. Att vi alla samlades och njöt av varandras sällskap.

Helenas stora glädje över fotografiet hon fick i födelsedagspresent av mig, där hennes två äldsta killar pussar hennes kind från varsin sida. Så fina dessa barn, så fulla av kärlek.
Jag tänker på Kim och hans jular, hans glädje då han överöstes av paket, hur de nya spelen avtäcktes och hur han strax rymde till sitt rum för att spela. Tindrande ögon, fyllda av kärlek och glädje. Dessa ögon som snart varit släckta i tre års tid, min fina Kim, mitt älskade barn.

Denna fridfulla morgon som så många andra sitter jag här med kaffet, pannan tänd och funderar på hur det kunde sluta så tragiskt med min familj. Hur kunde Kim ta beslutet att ta sitt liv?
Smärtan finns där inuti mitt bröst, men jag står ut nu. Jag saknar, det gör jag alltid och jag har mina ritualer. Under gårdagen tände vi hans ljus, prick klockan tre på samma sätt som så många andra gjorde i hela Sverige av oss som mist våra barn. Allt för många smärtsamma ljus brann vid denna tidpunkt och jag liksom många andra tänkte på varandra denna jul. Ömhet som sipprar ut i rymden, en tanke. "Vi vet alla allt för väl".

Idag har en ny dag vaknat, åter grytt. Det är juldagsmorgon och stillheten råder, inte ens blåsten väsnas längre. Det är faktiskt tyst runt omkring mig. Skönt, tankfullt och jag inser att mitt i allt så är jag en välsignad själ. Jag är älskad, behövd och full av framtidshopp. Livet har varit tungt för mig och många gånger har man nästan vänt det ryggen i smärta, men nu bor där styrka och hopp inom mig. Tro, ja Kim borta i änglarnas stad, din mamma känner tro.
Jag bara vet att vi träffs när det är dags för det, tills dess känn min kärlek och mitt öppna sinne, min ständiga saknad. Allt detta är tecken på min oerhörda kärlek till dig, ta in och vänta. Stå vid min sida, hjälp mig att lyckas i min kamp om livet.

Nya dagar gryr, nya tankar, nya ideer. Jag är sannerligen välsignad, jag har fått mig en kunskap. Jag kan skriva och jag älskar det så efter annandagen sätter jag mig ned med blyertspennan och skissar igen på den historia som handlar om dig, om livet och döden i ett evigt kretslopp om sorgen och det allt för bisarra. Att mista dig!

Kära vänner, jag vill önska er en fortsatt vacker julhelg, med mycket kärlek och värme. Traditioner och tankar om en ljusnande framtid.
Julekramar från mig till er alla, denna fridfulla juldagsmorgon.

Av Tove Birkeland Brandt - 22 december 2013 15:06

Jag sitter här hemma och läser om dessa vackra manifestationer som hålls i detta avlånga land. En manifestation som skall sprida kärlek till alla folk, men allt jag ser är hatet man öser över SD.

Är det inte konstigt att man tillåter riktiga grupperingar med hatideologi ta plats och sedan tycker man det är konstigt att SD inte sluter upp. Är det verkligen det?

Så vitt jag vet finns det ingen i SD som går ut med så mycket hat och hot om att ta livet av SD anhängare osv som görs på dessa fredliga och kärleksfulla manifestationer. Dagligen överöses man av hat på facebook, utallanden om främlingsfientlighet etc, men man ser inte mer än några få rötägg som uttalat något inom SD om hat eller skamfulla uttryck mot invandrade.


Att vara anhängare till SD är inte att vara rasistisk, inte att vara fylld av hat till sin nästa, inte att vara en symbol för förintelse, det står den motsatta sidan så bra för idag och de som skall förintas, hotas och utsättas för våldshandlingar är SD. Så sägs det bland dessa sjönsjungande och så älskvärda individer som pratar om rädslor i alla medier de kommer över. De hetsar. Faktum är att alla som ser en möjlig politik hos SD numera är mordhotade, bland annat jag själv.


Det är inte svårt att läsa mellan raderna om vad som sägs. Timbuktu gjorde det fullständigt klart med sin vidriga text och många andra följer i hans spår. Jag frågar mig vart är Sverige på väg?

Ingen talar om att dra in hjälp till behövande inom SD, men att försöka bromsa invandringen innan vi alla går under. Redan innan massinvandringen tog fart så var Sverige ett ekonomiskt belastat land där gamla och sjuka inte tas om hand, där skolornas resurser inte längre finns. Ett land där framtiden försvinner.

Politiker som säger ja tack till invandringen utan att tänka igenom hur det ska gå till att segregera, man skapar själva problemen som är här idag. Kravaller, uppbrända bilar, missnöjen. Samhället kokar, och ingen förstår sig på den andre längre. Den svenska toleransen finns inte mera och då några sluter samman och säger att nu får det räcka. Ja jag menar SD, som är det enda partiet som faktiskt värnar om en Svensk framtid.


Faktum är att om vi tillåter saker att fortgå i den takt de gör det nu, så sitter vi snart här med Krig, det som alla dessa individer flytt ifrån. Som de ändå tar med sig hit i form av sina inre värderingar, för dessa ändras inte för att passa Sverige. Jag ser dagligen och på nära håll hur grupperingar uppstår i samhället, kvittar om man bjuder in för gemenskap så håller invandrande grupper sig för sig själva i slutänden i alla fall.

Jag är ingen rasist, jag kommer aldrig att bli och tack och lov så kommer jag heller aldrig att fyllas med så mycket hat gentemot andra politiska aktörer, som de som ställer sig upp mot SD anhängare och skriker att de vill se oss döda och lemlästade. Så nu frågar jag er alla därute, vilka är rasisterna i vårt svenska samhälle idag???

Vem avgör detta, den mobb av människor som tror sig vara bättre än andra och slår ned på andras politiska inslag? De som förkunnar att detta är demokrati att en grupp tillåts tycka och tänka och andra inte får ha samma rättigheter för att de är oliktänkande?

Nej, ni har rätt. Jag förstår inte?

Av Tove Birkeland Brandt - 22 december 2013 11:59

http://www.ingesundsbladet.ingesund.se/node/90

Jag hoppas ni kommer gilla julnovellen, avnjut den i stillhet och med rofyllt barnasinne. Njut en stund utan stress och måsten.
Trevlig fjärde advent alla.

Av Tove Birkeland Brandt - 21 december 2013 10:46

Då har jag äntrat scenen som en liten bondmora igen. Jag började dagen med att leta smaskiga kryddor till mina revbenspjäll som skulle ned i en böljande gryta och bada runt i kokande vatten med alla dessa juliga kryddor. Väl fått detta klart fixade jag starkt kryddad kyckling till sallad och efter det gått in i ugnen var det dags att göra en glace som nu gottar till sig. Karamellerna har jag skurit loss och de går nu välkryddade i ugnen för att knapra till sig( vi talar då om svålen), mitt norska påbrå som talar.
Så mycket underbara saker att göra, men Janssons Frestelsen skall jag överlåta till maken att göra han är en baddare på att krydda till den.

Snart blir det ett pass på crosstrainern för mig så man kan piggna till lite i kropp och själ, behöver sannerligen röra på mig. Taxtag i mig själv igen. Det är inte ostraffat att fuska, jag menar det pekar genast uppåt på vågskålen. Inte är det ide att säga" men det är ju juletid" för just de orden har man väl allt för många gånger vilat sig i och hur har då inte det slutat?
Jo precis stadiga kilon uppåt.

Nu har även maken tagit plats vid köksbordet och jag har fixat mackor och kaffe, så nu vilar vi i fridsamma tuggor och sörplandes kaffe ur muggarna. Känns helmysigt och som sagt ute är det som om det vore vår, björken dignar av småfåglar, gräsmattorna är bara.
Huset är som vanligt fyllt av rök, så är det då man eldar i pannan, röken pressas ut ur alla tänkbara vrår, spisfläkt, öppna spisen och ventilationen på toaletten. Det sticker och svider i ögonen, men vad göra år det huset är inte vårt. Men olustigt känns det och inte är det väl värt att säga något för då trampar man på ömmande tår.

Snart ska jag sätta fart och fixa min kycklingsallad som ska bli dagens middag här hemma.
" Alla har väl hört det sägas att grönt är skönt", jag vill påstå att det är viktigt att hålla nere kalorierna och ändå njuta av detta goda. För sallad behöver inte vara tråkigt, det beror ju helt på vem som fantiserat ihop den och vad man kan finna däruti. Jag ska passa på att njuta av denna lyx och flärd stark kycklingsallad med en soft dressing det blir bra.

Det här året vilar ingen julstress över mig, allt är frid och lugn. Det lilla jag kunnat köpa är köpt för länge sedan och en del har redan fått ta del. Jag behöver inte tänka speciellt på julens dignande julbord för vi bidrar med enstaka små saker, blir en knytjul för vår del hemma hos dottern i Karlstad. Hon har pyntat och har en julgran på plats, själva har vi inte brytt oss om den i år, ja faktum är att jag inte ens har någon för tillfället. Ja inga adventsljusstakar i fönstren, där lyser himlens stjärnor i år. Jag känner mig avslappnad och lugn för första gången på många år. Varför stressa när man kan slippa göra det?

Når jag väl fått träningen gjord ska jag i lugn sätta mig till ro i soffan och läsa vidare i min bok. Ja min egen, för att finna stämningen innan jag tar mig an redigeringen av bok två, det är ett gediget jobb jag tänkt syssla med i jullovet så alla vet. Inget slappande här, men eet har ju hela tiden varit syftet med att stöka undan alla skoljobb i tid. Efter lovet ska vi ju ha prov på 1700-taletå det lär väl bli en hel del att bita tag i, men nu kära vänner är det Lov och julen knackar på vår dörr så frid över er alla och ha en underbar fjärde advent imorgon.

Av Tove Birkeland Brandt - 20 december 2013 19:16

Dagen har varit god, vi har varit till skolan för att äta julbord. Mycket gott och det var riktigt trevligt. Nu har vi låtit jullovet ta över i våra liv och gudskelov ligger jag i fas med skolarbetet så inget hemarbete under julen.
Efter att vi slutade på skolan rullade vi vidare till Eda för att besöka mamma och pappa, julstäda och fixa lite så nästa besök dit blir på måndag då äter vi lite julmat ihop.

Väl hemma lyfte jag fram min bok Röd Vinterängel för att fortsätta läsa in mig på mina karaktärer för att komma igång med redigering av bok två i samma serie. Vi tände brasan och lyfte fram vinglasen, lite firande av att vi nu har lov. Ledigt, vilken känsla. Det var förresten en underbar känsla att för första gången på fem år stå på andra sidan av ett julbord och slippa göra det. Nåja, helgen kommer vi ju göra lite grejer som ska med till Karlstad på Julafton. Tjocka revbenspjäll och Janssons frestelse och en liten ris ala malta.

Ska bli så kul att fira jul hos dottern, vi ses så sällan numera. Tiden rusar, men nu ska vi njuta. Ingen stress, ingenting. Fick min julnovell publicerad på ingesundsbladet idag och det var kul, tyckte det var synd att den inte tog hem något pris i tävlingen, men så är det. Smaken är som baken, själv är jag mycket nöjd med den och har planer på att göra en hel sagobok av den, men det är ett projekt fram i tiden. Mina projekt börjar stå i kö nu, i huvudet surrar alla ideer runt och vissa saker visar sig ha mer bråttom än andra.

Kanske kan lovet ge mig lite tid att skriva igen, det vore toppen att komma igång igen med orden, låta dem forsa fram på blanka ark, fylla dem med innehåll. Ljuvliga meningar, livfulla diskussioner, tankar och inre monologer. Jag älskar verkligen att skriva, det är mitt kall.

Jag har tagit mig i kragen och sökt till Molkom Folkhögskola, journalistlinjen och jag hoppas verkligen på att få den chansen. Att få sadla om yrkesmässigt eftersom jag inte orkar jobba med mat längre, något måste man jobba med och då vill jag det ska vara med något jag älskar, något som gör att man längtar efter ännu en arbetsdag i sitt liv. Det är med skrivandet jag en dag vill sluta min karriär, journalistik och författarskap.

Inför julaftonen har jag planerat en hälsning till Kimpan där borta i änglarnas stad, vi ska tillsammans skicka honom ett ljus. Natten som gick kände jag hans närhet, en skuggbild i dörröppningen, en känsla av hans leende ansikte och hans hand som vinkade till mig. Så mycket kärlek, så mycket saknad.

Just nu måste jag le åt mina älskade djur som båda ligger och delar på sidenkudden i soffan som de båda tycks älska lika mycket. De är så underbara med varandra och så sägs det vara problem mellan hund och katt. Ja, det kan jag lova existerar inte här hemma.
Om en stund är det dags för årets hjältegala, vilket betyder att jag snart kommer sitta här hemma och böla i soffan. Blir så känslosam, men det måste väl ses som en god egenskap.

Nu drar jag mig undan för ikväll och säger skål och trevlig helg.

Av Tove Birkeland Brandt - 19 december 2013 10:03

Dagens första insikt: Det är gråmulet och ser faktiskt ut som om det är höst ute och en nykommen sådan, man skulle ju inte tro att det är julafton om endast några dagar.

Det känns väldigt annorlunda i år, mina tankar vandrar mot Kim och det är väl naturligt då jag vandrar mot hans dödsdag. Men på samma gång tittar jag på det som varit med glädje och ömhet, allt vi upplevde. Tack och lov för tiden vi fick själva i Spanien, sådan närhet med min son. Vi upplevde så mycket roligt där, våra upptåg/utflykter för att titta på Grafitti vilket man är verkligt duktiga på i Spanien. Det gör ont i modershjärtat att han inte kan vara med mig här, tårarna bränner på insidan ögonlocken och mitt inre skriker "sluta titta på det här, stäng av ".

Gissar att det är mitt sätt att överleva det här, min fina kille borde ju vara här och inte i Änglarnas stad. Det är fel och kommer alltid att vara fel.


Nästa insikt: Jag har ansvar för mitt liv, jag och ingen annan. Jag kan välja att älska, att sörja bort livet eller att hedra det som fanns och gå framåt. Jag har valet att lyckas i livet eller att för den delen ge upp och sluta tro. Jag väljer att tro på framtiden. Jag väljer att se en bild på hur jag lyckas förändra allting, slå igenom med min bok Röd Vinterängel och med mina fortsatta böcker. Jag, bara jag kan se till att det fungerar och för att nå ditt finns bara ett ord "JOBB". Något jag aldrig varit rädd för, tack och lov. Jag står här med två tomma händer och ett bagage fullt av drömmar och tillit på att allt kommer att bli till det bästa, det måste det. Min mamma väntar på att se mig lyckas, måste klara det innan hon går bort en dag. Måste ge henne det eftersom det är den enda gåva som betyder någonting.


Dagens tredje insikt: Det är väl att jag mitt i allt det här jäktandet är innerligt älskad av mina döttrar och min make samt av mina bonusgrabbar och att inte förglömma av min mamma och pappa. Jag försöker hela tiden förändra saker som blivit fel och jag försöker sprida kärlek på min väg. Jag värnar om de gamlas rätt, om svenska traditioner, trygghet och allt annat som jag själv kan påverka i någon mån. Slutsatsen får väl ändå bli att livet är viktigt, det viktigaste vi har. Att det tyvärr inte alltid går vår väg och känns tillräckligt snällt ingår sorgligt nog i den ingrediens som livet består av. Jag avslutar med en gåva jag fick av min son, en låt som han gav mig efter sin död. TRO- av Marie Fredriksson och jag hoppas den kan ge er samma insikt som den gav mig.

Presentation


Right now I'm between two jobs, but I'll probably start working as a personal assistant soon

Våra böcker finns att köpa här

Tänd ett ljus för den du saknar

Boken för de efterlevande

FRISIM

Arkiv

NYHETER

Counter of my visists from 18th of august

Förhindra Självmord

Jag vill förhindra självmord

 

 

Självmordstankar

http://www.spes.nu/index.php

 

Det måste bli en nollvisison för självmorden, går du i självmordstankar eller har du någon när som gjort det, gå gärna ut här och läs.

Minnesalbum för Kim Lindqvist

 

                            

Minnessidor Kim Lindqvist

http://minnesalbum.fonus.se/index.php?page_id=18&sign=336e0d436b245f7f625e8eaa2bac2b38

Sök under dödsannons/minnessidor och efter Kim Lindqvist, Värmland, Sunne

samt

 

För min son Kim Lindqvist

f. 1993-02-16

d. 2011-01-02

 

Minnessida/Till minne av

http://www.tillminneav.se/showPage.php?id=1357

Hjälpsidor

Prenumeration av SKRIVA

 

Passa på att testa tidningen Skriva genom detta exklusiva erbjudande:

 

http://www.prenservice.se/bestallpren.aspx?titel=105&kampanj=105137

Gästbok

NYTT

Twingly Blog Search link:http://blog.forfattartips.se/ sort:published Fler länkar till bloggen

BLOGGERFY

Länkar

Skaffa Trafik

Översätt Bloggen

Gladapannkakan gratis dejting

 

Gladapannkakan kan du möta livet, framtiden och den stora kärleken. 

 

Fråga mig

367 besvarade frågor

Tidigare år

Sök i bloggen

Besöksstatistik

RSS

Skaffa trafik till din sida Gratis

Fixa trafik till din sida

http://www.mer-trafik.se/cgi-bin/ref.cgi?r=angelshare

Tracking

My Topsites List DreamHost Coupon Vardagsbetraktelser bloggar Personligt mobilt bredband My Topsites List SvenskaLänkar.com - en bra svensk seo-optimerad länkkatalog

fixa trafik till din sida

Trafikera blogg

BloggRegistret.se Följ min blogg med Bloglovin My Topsites List Bloggupdate.se BloggRanking Bloggparaden Allmänt
Toppblogg.se Reggad på Commo.se Vardagsbetraktelser bloggar Blog Ping Site fansbyte Svenska Bloggar Blogg topplista - Superbloggen.se Bloggparaden Instagram hiphone 4 Besökstoppen bloggdesign

Skapa flashcards