Har funderat en hel del på varför det är så att man får så dålig respons på allt man gör eller företar sig. Inga kommentarer, inga diskussioner. Är det så jädra ointressant det man skriver?

Faktum är ju att variationen på det man tar upp i sina inlägg är av stor variation och visst borde det väl ändå väcka upp känslor någonstan. Kanske är jag ensam om att tycka att respons på olika saker bara uteblir, det är att likan det som att tala med en vägg. Ledsamt.

Så vad göra åt problemet? Har ni några bra förslag att komma med?

Hur blir man populär, är ni fler som funderar på det?

Jag är såååå himla trött på att alltid stå vid sidan om och inte få ta del av saker hur gärna jag än vill göra det. Gäller väl i alla sammanhang egentligen, strävar fortsatt efter att få ett erkännande/godkännande från omvärlden att jag gör gott ifrån mig. Att jag är en lyckad person, en bra vän osv.

Kallas detta självkänsla?

Min son talade i sina sista ord om utanförskap, att inte passa in och där är vi lika. Ett helt långt liv och i alla olika sammanhang en känsla av att inte platsa. Fan ta livet för det!

Jag är väl lika duglig och bra som någon annan. Tänker ofta på de känslor som min son höll för sig själv, bar inom sig i sin unga kropp tills han helt enkelt inte orkade mera utan tog sitt liv. Det finns så mycket problematik i våra liv, så mycket som ligger bakom oss alla. Byggstenar till våra liv.

Min son hann aldrig uppleva hur det var att bygga upp något med dessa, men jag försöker bygga det för oss båda.

Man blir ödmjuk av det hårda som drabbar en i livet, men på samma gång klar i sinnet. Man lär sig att tyda tecken som inte är tydliga, att avläsa och att begrunda. Man tar saker i beaktande och man trevar med foten efter fast mark att stå på.

Oron följer med i spåren, nosar en i hälsenan, men man tar små försiktiga steg framåt hela tiden i alla fall.

Det slår mig att det fanns en tid då man tog denna ödmjukhet för vekhet hos mig, men nu stampar jag hårt i marken för att poängtera att om jag är snäll betyder det inte att jag är dum. Det handlar numera om kärlek på mina villkor.

Tiden av utnyttjande är över och jag hoppas att en dag befinna mig vid sidan av en bästis, trots att jag idag nått en ålder av snart 50 år så är ju inte känslan av att behöva en nära och god vän borta.

Det är det säkert många av er som känner igen...

Pengar in på kontot och pengar i rask takt ut från kontot. Räkningarna har legat på hög, men är nu betalda för en månad och nu kommer nästa period med att hela tiden snåla/vända på kronorna för att ta sig fram till nästa utbetalning. Trött på det här illavarslande helvetet man lever i. Folk talar hela tiden om att i Sverige har vi det så bra, vi har råd med allting.

Inte jag, jag kan inte unna mig någonting alls! Fakum är att livet är en kamp, en strid för att ta sig fram mot någonting bättre.

En dröm om en vinst, en dröm om att ta sig ur det ekonomiska helvete som styr allting,  så man inte kan förverkliga någonting av det man vill förverkliga i sitt liv. Den som säger att pengar inget betyder har aldrig levt i ett sådant helvete som vi gör. För ett helvete är det och då åren går känner man slitningarna som tar över i sinnet. Man tar sig helt enkelt inte ur den onda cirkeln.

På den här nivån har man inga fallskärmar, osäkerhet råder omoch utifall man kommer få stämpla vid arbetslöshet. Blir man sjuk så får man fråga sig om man har råd att vara det...

Val som hela tiden gör en tokig. När tänderna trillar ut får man fortsätta le och bara känna att jag har inte råd med tandvården så det får väl gå sin gilla gång, går ju att puréa maten och att äta soppa.

Det här är min verklighet en helt vanlig Fredag 2014, hur är din?

Rösta på mig!

English Version

Been thinking a lot about why it's so that you get so poor response to everything one does or does. No comments , no discussions. Is it so damn uninteresting it to write?
The fact is that the variation in the taking up of their posts are of great variety and certainly it should surely bring up feelings any town. Maybe I'm alone in thinking that the response of different things just fail , it's that Likan it like talking to a wall. Sad .
 
So what to do about the problem? Do you have any good suggestions to come up with ?
How to become popular , you are more who are considering it ?
I 'm so very tired of always standing on the sidelines and not get into the things how much I want to do it . Applies well in any context really, striving continued to receive recognition / approval from the outside world that I do good from me . I am a terrible person, a good friend and so on.
This is called self-esteem ?
 
My son spoke his last words on the exclusion, not to fit in and where we are equal. A whole long life and in all different contexts, a feeling that did not qualify . Damn life for it!
I 'm as capable and good as anyone. Often think of the feelings that my son kept to himself , carried within them in his young body until he simply could not manage more , but took his life. There are so many problems in our lives, so much behind us. Building blocks of our lives.
My son never got to experience what it was like to build something with them , but I try to build it for us both.
 
One is humbled by the hard faced a life , but at the same time clear the mind. You learn to read characters that are not clear , reading and pondering. You take things into consideration and you grope with his foot after solid ground to stand on.
The concern comes with the tracks , sniffs one of the Achilles tendon , but taking small cautious steps forward all the time anyway.
It strikes me that there was a time when you took this humility for weakness in me , but now I stomp the ground hard to point out that if I'm nice , does not mean I'm stupid . We are talking about love on my terms.
The time of execution is over and I hope to one day find myself on the side of a best friend , even though I now reached the age of almost 50 years, so 's not the feeling of having a close and good friend gone.
That's what many of you who recognize ...
 
Money in the account and the money briskly out of the account . The Bills have been on high, but is now paid for a month and now the next period with constantly saving / turning on the crowns to get them until the next payment. Tired of this sinister hell to live in. People keep talking about that in Sweden we have it so good, we can afford everything.
Not me, I can not allow myself anything at all ! Fakum is that life is a struggle, a battle to get through to something better.
A dream of a win, a dream of getting out of the economic hell that controls everything, so one can not realize anything of what it wants to achieve in his life. Anyone who says money no means have never lived in such a hell as we do. For the hell is it and then years go by feel to tussle that takes over the mind. It takes simply can not escape the vicious circle .
At this level , there are no parachutes, uncertainty aboutand just in case you will get the stamp of unemployment . If you get sick , you get asked whether you can afford to be there ...
Options that constantly makes a crazy. When teeth fall out may continue to smile and just feel like I can not afford dental care so it may well go on as usual , going after all that mashing food and eating soup.
This is my reality just an ordinary Friday, 2014 , how is yours?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...