Satt på lasarettet och såg döden ta min svärfar. Kände mig tvungen att få skriva om de känslor jag upplevde och dessa tänkte jag dela med mig av här inne idag.

Det är alltid svårt att mista dem man älskar och i många avseenden vet man att deras tid måste komma till sist.  Jag som brukar skriva en hel del känner tröst i att ta till orden och sätta dem på ett papper, de töms ut ur mitt inre och lindrar mina känslor. Så här är i alla fall det jag skrev hans sista stund i livet på CSK.

VAKAR ÖVER DÖDEN

Det är varmt i det lilla rummet och lukten av bitter aceton är tung, utanför i parken skiner solen och steker bitvis in genom persiennförsedda fönstret.

Jag lyssnar till tunga rossliga andetag, hör syretillförselns väsande ljud. Ljudet som etsar sig fast i sinnets medvetenhet.

Huvudet är fullt av tankar, på det som varit och det som skall komma. Vi väntar, väntar på dödens budbärare, den svarte med lien skall snart komma.

Vi är lugna, samlade så medvetna om att slutet är nära. Vi ser på, finns i rummet. Vad mera kan vi göra?

Ser att livet så sakta tar slut, minnen passerar, virvlar på sitt turbulenta sätt runt inom oss, drar upp otaliga känslor till ytan.

Tårarna bränner innanför ögonlocken som känns tunga, känslorna är motstridiga: Vill inte mista honom och ändå; vill att slutet skall komma fort.

Inte lida, vill inte att han skall lida, snälla han får inte lida. Vi trycker på larmknappen, lätta steg, ljud utifrån, mera sprutor, lindring och rofylldhet.

Sjuksysterns omvårdnad om sin patient men också om oss i vår väntan.

Tiden tickar, andetagen rosslar. Missnöje från yttervärlden, sms, oro och olust. Vill inte ge oss av, kan inte ge oss av. Måste stanna, vi vakar över döden.

Irritation.

Uteblivnas farväl, nära och kära som inte orkar, inte vill.

Vi sitter ned, väntar på ett slut, tårarna rinner ljudlöst, jag snörvlar, hjärtat bultar hårt, så mycket känslor, sorg.

Ännu en gång, kroppen i sängen vänds, bara skinn och ben återstår. Skrik som svider ända ned i själen, gör ont i honom, gör ont i mig.

Rädslor.

Rädd att lämna rummet, vill finnas på plats.

Sjukhusmiljön gör sig påmind, handspritsdoften ligger i luften och dallrar.

Allting är vitt.

Vi har gjort våra resor, med bara ett enda mål, ”döden”.

Telefonsamtalen, försämringar. Allt hopp som dör.

Glidmattan gungar fram och åter på väggen och den blåa gardinen fladdrar lätt av en vindpust.

Det rosslar i andetagen som tas i en kamp om fortsatt liv, bröstkorgen häver sig upp och ned.

Tanken slår mig att snart vandrar han över till sina andra nära och kära, snart kommer de återses och för någon sekund kan jag faktiskt le.

Stolarna är obekväma, timmarna går och vi reser på oss, tar en promenad i denna välkända sjukhuskorridor.

Det är så smärtsamt att se honom ligga så här, vill faktiskt inte mer. Ber till högre makter att han skall sluta andas, ge själen frid och ro. Det är dags nu, fönstret står öppet och vi sitter vid hans sida, själen kan ta sin resa till nya nejder bort till ett evigt paradis.

Dess tid är inne att lyfta sig undan från jordelivet och bereda sig på sin evighet.

Vi talar, vi gråter, vi känner, vi ser och i ömhet vi tackar för tiden som aldrig kommer finnas mer, den tid vi fått är värdefull.

Med ömhet stryker jag den utmärglade kinden, ser de sista andetagen. Hör på tystnaden och vet.

Han har lämnat oss nu, en epok är över. Våra minnen lever kvar, tårarna rinner sakta från min kind.

Jag känner redan en saknad, en tomhet efter min fina svärfar.

©Tove Birkeland Brandt 2014

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...