Konstigt men, nu säger det STOPP. Jag är så nere, trött, sliten men klarar inte sova, tankarna snurrar och egentligen klarar de inte ens av att fokusera sig vid någonting specifikt. Jag kan läsa en bok på kvällen, två till tre sidor och om någon skulle fråga vad jag läst, ja då har jag ingen aning längre. Lika fort som orden går in förvinner dess budskap. Hysteriskt för en som mig författare. 

Klarar inte koncentrera mig, situatoner känns oövervinnerliga och jag mår ständigt illa, dumpar, har hjärtklappning, får sockerfall(darrar och blir matt), min arm värker det i som tandvärk/gnager. Behöver bromsa men det går inte, livets måsten har tagit över helt.

Den vaksamma ilskan bubblar åter inombords och jag känner mig överkänslig då folk pratar högt, blir irriterad fattar inte vad de säger, tappar bort det helt hör bara volymen och känner mig arg och förtvivlad.

Klarar inte av stress längre, blir det stressigt tappar jag allting, blir förlamad i det inre, temporärt bortkopplad i huvudet.

Blir så fruktansvärt lätt sjuk och har dagligen denna förbannade huvudvärk som sliter på mig och en mage som bara krånglar, vill, vill inte om jag kan uttrycka mig så och om den vill ska det ske på stört.

Sorgen och saknaden efter dem jag älskar och mister är enorm och mitt i allt detta är det jobbet som nu haft sönder mig helt. Ett jobb jag gladde mig åt, men så blev svärfar liggande på ett golv, blev sjuk och sjukare. Döden började kalla och vi lämnade jobbet för att vara nära den sista stunden i livet. Nära den vi älskar, tyvärr började man på jobbet att prata om mig, att jag inte hade rätt att vara borta det var ju bara min svärfar. Tre dagar senare är vi tillbaka, planerar alla andra saker, begravning och alla möten på tider som inte ska störa jobbet. Men skadan är skedd, vi är pestsmittade eller behandlas därefter. Man talar inte med oss, tittar bara, det går en månad och jag mår mycket dåligt. Man talar om att dela isär oss så att när jag jobbar ska maken vara ledig och vice versa. Straff för att vi hade mage att sitta vid en dödsbädd. 

Vi talar, tror att det är grönt, jobbar och sliter på våra 12 timmarspass - 6 dagar på raken, men så vid det senaste passet kom kallduschen, vi ska inte få jobba samma tider mera och jag klarar inte jobba där mera utan makens stöd på grund av den psykiska påfrestning och alla elakheter jag utsatts för på arbetsplatsen och de vägrar sparka någon av oss, vi har ju inte gjort något dåligt jobb snarast så att vi är ena jävlar på att utföra våra jobbb, dock är vi för dominanta och detta skrämmer vissa i en högre position, tyvärr.

Jag vågar kanske säga att här tog min livslust och mina krafter slut, jag är bara trött, vill ingenting mera. Man straffas oavsett om man gör någonting bra och ställer upp.

Jag är så känslolabil, känner tårarna tränga upp i tid och otid, kväver för ingen ska se min förbannade svaghet, måste vara stark. 

Som om inte det räckte har jag ansvar för min mamma och pappa och min pappa drabbades av akut demens, blev sjuk och fick dödsångest. Från ena dagen till den andra var det ett helt annat liv, jag är dotter men också vårdare och ansvarig för att allt går bra med dem, jag handlar, städar,hämtar mediciner, tvätttar och tittar till dem, ringer dagligen. Jag fixade så de fick en vårdplanering och nu sitter jag här med dagliga bekymrade samtal från min mamma om hemtjäntpersonal och attityder, deras olater. Jag har fått ta reda på bajsblöjor efter min pappa och nedblötta kläder/sängkläder, kan fortsätta beskriva i en hel evighet.

-Jag är så trött, men om inte jag gör detta vem skall då ta på sig att göra det? Vem?

Men nu har jag nått en punkt där det inte går mera, klarar inte av mig själv ens, värk, illamående, huvudvärk, ilska och tårar, minnestapp och hela tiden är det ändringar som gör mig förvirrad. Förstår hur Kim måste känt det då man ändrade saker, hur förvirrat allt blir när man inte kan ta in det.

Saknar, planerar, tänker och rör till det i hjärnan, det snurrar runt som i en väldig tromb utan att jag kan greppa saker längre. 

Orkar inte jobba, orkar fan inte ta rätt på det som behöver göras, vet knappast vad som behöver göras och värst är att ingenting känns roligt längre. De man älskar dör ifrån en, de som förstår och älskar blir borta. Varför måste livet ta slut?

Mitt liv är fullt av begravningar, fyllt med saknad av olika slag och mitt i allt detta är det då jobbet, där man varit plikttrogen, förutom då döden kom på besök och därför har man nu genomgått årets maktdemonstartion på bekostnad av hälsan. Känner mig trampad på, värdelös och så felaktigt behandlad att det är ruskigt.

 

Maria

16 september 2014 23:50

Hej.
Jag är ledsen över att så många människor blir trampade på i alla möjliga o omöjliga situationer.
Det är inte värdigt att göra så eller att känna sig oduglig o ledsen.
Jag önskar att du får tillbaka hälsan och att du får hjälp i vardagen o att allt vänder.
Jag var en gång mycket ledsen för olika saker och hade det inte bra- men min Jesus kom in i mitt liv och saker och ting ordnade så småningom upp sig. Jag kunde börja leva igen. Sök honom och få ordning på allt- Han hjälper genom allt. Se min sida.
Hälsn Maria

http://gospel.jesuslever.eu/for-upptagen-for-att-s

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...