Jag sitter här hemma, skriver till Dig. Jag undrar om du kan höra, om du kan känna med mig även om du lämnat mig, även om du lämnat jordens liv.

Jag har så mycket frågor omkring livsåskådning, livet efter detta, om döden och om dig, det går hand i hand på något vis. Försöker komma till ro, läser om meditationens kraft och försöker finna en fristad. Jag har tänt dina ljus, de brinner här på köksbordet, de lyser bara för dig, jag har tre stycken som symboliserar TRO, HOPP, KÄRLEK. Jag vill tro att vi ses igen, hopp för en framtid även utan dig att detta skall vara något jag orkar och kärlek för all den kärlek jag kände och som du gav till oss alla älskade Kim. Jag ser så ofta ditt skrattande ansikte för mitt inre, jag ser den där speciella glimten i dina ögon som bara du kunde ha, du var så charmig en sådan otroligt vacker kille, min son. Hur kunde du ge dig av, vi behövde dig, vi älskade dig. Jag vet inte om du hör mig just nu Kim, men om detta är möjligt så ber jag dig vaka över oss alla tills den dagen vi kan ses igen, vi behöver en ängel i våra liv, du var den ängeln då du levde och jag hoppas du kan var vår skyddsängel nu då du lämnat oss alla här. Vi behöver den styrka du hade inom dig och som vi själva inte besitter, du var så stark min son i alla fall trodde vi ju det. Du blev bara 17 år gammal, så nära inpå din 18 års dag som du tog ditt liv, allt hade ju förändrats genom denna födelsedag, du hade haft möjlighet att själv styra ditt liv. Känslorna bar svallar inom mig, jag fattar inte, jag vill ju inte förstå att du min älskade som är DÖD, jag vill ju att du kommer hem nu, hem till mammas varma famn, men detta är det enda som inte går längre och jag ska leva med att famnen för alltid är tom, mitt hjärta kramas så hårt där inne i mitt bröst, det känns som det skall spricka, jag saknar Dig, jag saknar ditt smittande skratt och ditt underbara leende, fattar inte varför livet var tvungen att vara så hårt mot oss, varför du behövde gå. Jag vet att jag måste tänka på de som är kvar, försöka focusera på dem, men jag klarar det ju inte, jag vill ha dig kvar. Sorgen håller mig fast i ett järngrepp, tårarna rinner, Inte Du lilla Kim, inte Du.

Varför går alltid de snällaste människorna först? Jag känner sådan ångest över att inte förstått att du var deprimerad, att jag inte tog mig tiden att förstå, jag hade gjort vad som helst för att hjälpa dig och du måste ha känt att jag inte fanns som ditt stöd för du sa ingenting, herregud vilket straff jag skall leva med, vad självupptagenhet kostar. Jag tog för givet att du förstod att jag älskade dig över allt annat, jag tog förgivet att vi hade varandra i en evighet och se hur det blev, nu står jag här, tårarna rinner och sorgen äter upp mig, Nu, då allt är försent, NU fattar jag vad livet går ut på och att andra saker är oviktiga, att man måste stanna upp, att man måste prioritera. Förlåt mig Kim, förlåt din mamma, för allt jag gjort har jag gjort av kärlek till Dig, men jag fattade inte att du behövde Mig, min tid. Du hade min kärlek, men du sa ingenting och nu kan jag aldrig hjälpa dig mera, vissa stunder står jag inte ut, jag funderar på varför livet inte kunnat gett oss mera tid, mera förståelse, varför Nu när allt är försent?

Mamma