Kände att då ingen annan tar foton med mig på så kunde jag ju passa på att köpa en #selfiepinne, bara på skoj. Så nu sitter jag här med världens onödigaste pryl i min ägo. Det är dessutom en selfiepinne med Bluetooth så att man kan koppla till den till telefonen trådlöst. Känner mig faktiskt barnsligt nöjd nu när jag ser den ligga kopplad till min laptop för att ladda upp sig. Brukar inte vara sådan här men nu var det skojigt :-)

    Många tycker nog att det är provocerande och att jag borde tagit de där 150 sek som den kostade och lagt dem i någon tiggares burk, men jag tänkte på mig själv för en gång skull. En tanke bara för att roa mig själv och blundade helt för omgivningen. Faktum är att jag inte ens skäms.

Många är de attackerande som säger att, du som upplevt så mycket ont borde vara tacksam och vilja hjälpa andra. Du borde väl ändå förstå att vara ödmjuk när du gått igenom så mycket i livet.

   Vad ni missar är att allt det onda kommit genom andra inte genom mig själv, mitt barn är borta för att han inte stod ut efter mobbing både från barn och vuxna genom sitt sjuttonåriga liv. Att jag är den person som jag är idag beror på hur andra behandlat mig och låt mig säga er detta. När, var eller hur har någon invandrande man eller kvinna ställt upp för mig och hjälpt mig när jag varit nära dödens klor? Hur menar ni som skriver till mig att jag måste vara tacksam? Varför och vad finns det att vara tacksam över?

   Det går inte en dag utan oro, en oro för hur mina barn och barnbarn skall kunna leva i vårt nya Sverige, min dotter har redan angripits av en utländsk kille vid ett tillfälle och tog han ens hänsyn till att hon hade sina små med sig? NEJ!

   Han hade aldrig sett henne tidigare, men skrek om att hon var en Svenskhora och att han borde våldta henne ,,, Turligt nog skrämdes han iväg av en svensk kille som vågade stå rakryggad och hjälpa till.

   Är det för dessa saker jag skall vara så himla tacksam, öppna min famn och hjälpa de som kommer hit i behov?

   Jag är inte tacksam mot någon annan människa för den kamp jag utfört den har jag utfört på egen hand, det har inte funnits mycket mer än svikare i min omkrets. Det finns så klart några få undantag men dem kan jag räkna på min hand och de är också de som finns i mitt liv idag.

   Mina dagar har varit en kamp, en kamp för att orka överleva dagen. Att inte själv ta mitt liv på grund av andra människors värderingar som lagts på mig. På grund av att man har så lätt att döma och ta till sig osanningar, att man inte stoppar upp och tänker kan hon ha gjort det som sägs, är hon en sådan person. Man agerar utan att tänka, så säg mig åter igen vad har jag att vara så tacksam över att jag skall gå med på att ge bort allt med betydelse i mitt liv till någon annan i behov? Vem är DU/NI att säga till mig att vara tacksam och ödmjuk?

Trött, långt in i själen trött. På människor, på de styrandes agerande, på vårt lands undergång och på en framtid där jag inte har någon plats. Jag vet att andra har det svårt, jag är inte dum. Men för faan, det har jag det också, mitt liv är en ständig kamp. Det är en kamp för att överleva, så säg inte till mig att vara ödmjuk. Hela mitt liv har varit så och se hur det gick, jag fick mitt liv totalförstört, mitt inre i ett ständigt kaos.

    Jag var idioten som ställde upp, idioten som lagade middagar, idioten som bjöd alla till mitt bord. För vad?

    För att lämnas ensam den enda gång i mitt liv när jag behövde någon, för att huggas i ryggen av de som tror sig vara så mycket bättre än mig. För mig handlar livet om att vara ifred numera, akta mig för andra för de bidrar oftast inte med någonting gott. Kan man inte lita på sitt blod kan man inte lita på någon. 

Livet sägs vara att ge och ta, jag undrar vem som skall ge mig någonting? För ärligt i mitt liv är det ta som är överkonsumerat. Nu balanserar jag dagligen på en skör lina, försöker finna ett leende, ett hopp, en gnista. Jag för en kamp för ekonomin, för min och makens överlevnad, för mina barn och barnbarn. Vi är fan inte långt undan att hamna i det underläge som Sverige banar väg för, snart har vi inget att betala hyran med. Så säg mig vad ska jag vara tacksam över och ge till andra i behov. Jag har slitigt hårt för att klara dagen och ingen har öppnat sin hand och hjälpt mig ...

   Vill ni så gärna bidra med pengar till nysvenskar så gör det själva, men ge fan i mig, jag ger ingenting om det inte är till mina barn eller barnbarn eller för min egen välfärd eller mor och fars. Jag har nog med min egen dagliga kamp. Kanske är det dags att plocka lite ur de styrandes ficka och ge till de fattiga inte så att man borde ta plats, kväva demokratin och samtidigt spotta så innerligt på dem som har det svårt genom att genast höja sina egna löner och i det samma vara så fin i kanten att man inte kan sitta i möbler som andra suttit i. En nota som mig veterligen kostade svenska folket 160.000 extra. Kanske borde ni rikta ert vara tacksam mot dessa "glåpare", och inte mot fattiga som sliter för dagens uppehälle.

Ett gott ord till er alla som dömer. Tänk på att inte alla bär ert bagage på ryggen, förutsättningarna är olika, därför är också våra åiskter olika för olika individer. Det här går också långt bortom ert tjat om att man skulle vara fascist, nazist eller rasist, ingenting handlar om det ni ser och inbillar er. Det är så enkelt: det hanlar om att överleva ...

Rösta på mig!

Jag har svårt att samla känslorna, politiken upprör mig att alla partier kan gå samman bara för att utesluta ett parti. Det är sjukt, ingen står upp för det man tror på. Det handlar enkom om ett maktspel. Makt över svenska folket, makt för att tysta och makt för att visa att man kan göra precis som man vill, när man vill.

   Känns hemskt att vårt trygga fina land har kommit till det här. Nej tacka vet jag invandringen, den är det enda som betyder någonting för politikerna idag, att landet kommer rasa samman av de ofantliga mängder människor man beslutat hjälpa. Ja det kvittar, varför skall svensken ha ett land om inte andra har det?

   Jag ryser, det är så svårt att stå och titta på. Inte ha makt att förändra utan tvingas att godta då andra raserar det man tror på. Men de som så gärna vill hjälpa får väl se hur det känns då deras sommarhem konfiskeras för att de som är i hjälpbehov kommer att få dem. Tror inte de är lika villiga att skrika "öppna hjärtat", när vi kommer dit.

   Det är bostadsbrist i Sverige så hur ska man annars ordna detta med alla de som är i behov. Det här är bara en sak av miljoner aspekter, men vi väntar tills det är försent. Svensken har en tendens att tro gott, tills man vaknar upp i helvetet. Nog om detta, vi får titta på i fyra långa år, se landet Sverige försvinna.

Runt omkring finns problem, det kan tyckas smått, men det här är problem som rör mitt hjärta. Mina barn, mina barnbarn, deras väl och ve. Min dotter som kämpar med alla sina barn utan att få hjälp, uppförsbacke efter uppförsbacke stöter hon på. Samma visa om och om igen och karlar som då fan inte är värdig henne, hon är ju för snäll emot dem, utnyttjas.

   Faktum är att hon är så snäll att hon går under och jag vill skrika av ilska. Inga uppoffringar gör den andra hälften, bara ska ha, bara ska ta för sig.  Spela spel istället för att umgås med familjen, fira födelsedagar etc. Önskar jag kunde styra upp det men det är hennes liv, men faktum är att det är svårt att se på när det inte finns ett liv. Vänner som kallas för drägg ?

Med vilken rätt kallas de detta? 

   När jag var liten och barnen retade en kunde an svara upp med "den som sat han vat" och i det här fallet måste jag nog vidhålla att detta är dagens sanning.

   Gud kan det inte bara komma en prins i skinande rustning och se henne, ta henne med storm och ge henne livet, precis som i allade kungasagor man läste som liten. Hon om någon är värd att träffa den rätte.

"Mamma, mamma, titta, mamma kolla, kolla, men se då", ropade Annika samtidigt som hon pekade på alla de travar av leksaker som de rusade förbi.
" Kom nu, vi har bråttom", sa mamma innan hon greppade dotterns hand. De var sena med julklappsinköpen, matinköpen och butiken vimlade av folk, kundvagnar formligen svischade förbi dem och en gammal man med käpp höll som bäst på att bli överkörd.
Ett hastigt "förlåt", hördes då en kvinna skyndade förbi.
Mannen harklade sig för att säga någonting, men då var kvinnan redan långt borta. Han skakade ilsket i huvudet och stapplade sedan vidare mot kassorna i det samma som en liten flicka dök upp framför honom.
Hon tittade upp med gnistrande klarblåa ögon och ropade, "Mamma, se, mamma jag står med tomten. På riktigt, jag lovar." Det lilla pekfingret hölls stadigt upp i luften i riktning mot han själv.

Ansiktet mjuknade, huden slätades ut en aning och han sprack upp i ett leende, kunde inte låta bli att le mot den ivriga lilla flickan. Han strök med handen utmed sitt långa gråa skägg och hoade lite lätt, för att ge flickan lite av sin dröm. Han såg sitt eget ansikte reflekteras i kyldisken och visst såg han ut som en tomte. Kanske skulle det vara ett sätt för honom att dryga ut sin pension, han kunde ju faktiskt tjänstgöra som butikstomte.
En kvinna kom rusande, håret hade fallit ur den knut hon satt upp mitt på huvudet, kinderna var blossande rödlätta. Hon öppnade sakta de rödmålade läpparna för att börja ursäkta sin dotters framfusighet.
Annika protesterade, "Men mamma, ser du inte han är ju tomten?" I nästa andetag utbrast hon med ansiktet vänt mot den gamle, "Men vart har du dina kläder och din luva?"
Den gamle mannen samlade sig, skrockade lite och så tittade han ned på flickan med sina lätt grågrumliga ögon innan han svarade henne: "Tomtemor har ju tvättat dem."
Kvinnan som samlat stått och tittat på skådespelet, sett sin dotters ögon glänsa av lycka, kände med ens hur tiden stannade. Hon tänkte tillbaka på sin egen barndom, tron på tomten, glädjen och gemenskapen. Känslan av tacksamhet mot den gamle mannen vällde upp i bröstet på henne och utan att tänka något vidare så frågade hon: "Vad gör tomten på julen, är du ensam?"
Han lyfte ansiktet och riktade blicken mot kvinnan. " Ja du kära vän, frun är borta sedan länge och släkten de har sitt, så det är jag, julskinkan och teveapparaten."
Kajsa, som flickans mor hette kände ett sting i bröstet, ensam på Jul, nej det går inte för sig. Hon sträckte fram handen för att presentera sig. " Kajsa".
Han tog handen i sin, blinkade mot Annika och svarade: "Tomten." De log stort båda två, ett varmt leende som mjukade upp ansiktsdragen.
" Vill tomten fira julen med mig och Annika?"
Han tappade fattningen helt för ett ögonblick, det kändes överrumplande och han fick svårt att samla sig. Förstod inte riktigt att denna helt främmande kvinna bjudit honom till sitt och dotterns hem.
"Det vore mig en ära, men vart och när?"
"Du knallar runt hörnet till höger om butiken så är det huset som ligger där, det röda. Ska vi säga klockan tolv?"
"Absolut, jag kommer." Hans ansikte sken och han kände sig minst tio år yngre än då han entrat butiken. Tankarna skenade, han måste hem och leta fram tomtedräkten och så måste han köpa klappar till barnet och modern. Han lät blicken följa dem då de försvann bort i butiksvimlet, själv hade han blivit stående kvar på samma fläck. Han plirade lite för att fortsatt se dem, ville ta in att de fanns på riktigt. Om det inte varit för den lilla flickan hade han fått sitta ensam ännu en jul, men faktum var att hon var den som trodde på tomten.

Och för den lilla flickan var han numera tomten, stödd på käppen tog han sista stegen mot kassan, hoade då han gick: Ho ho ho och log ett varmt leende mot alla som såg åt hans håll.

En riktigt God Jul och Ett gott nytt år till eder alla ...
(C)Tove Birkeland Brandt

Morgonen bjöd att läsa lite hemskheter och det förvånar mig vilket otroligt inneboende hat Reinfeldt visar upp inför de svenskfödda. All avsky som han sprutar ut över det folk som fötts inom landets ramar, som skattat sig näst intill till döds i detta land, som känner kärlek till landet. Alla som är svenskar skall alltså stå vid en skampåle och hatas, vi kallas rasister, nazister, fascister, vi spottas på, hånas, tar emot hat från alla möjliga samhällsgrupper. Det går så långt att man faktiskt vill utpeka oss som mordbrännare i tidningarna utan att komma med bevis, då moskeer brinner. Att vara svensk har blivit farligt, vi är ett folkslag som politikerna vill utrota. Enligt Reinfeldt betyder vi ingenting, det är invandrande personer som skapar någonting här, inte vi och inte våra förfäder som slitigt sina kroppar krökta i ett kargt och hårt klimat.

Ska man göra med oss som med indianerna? Skall svenskfödda få ett reservat att leva i, utan möjlighet till liv? Ska vi snällt se på när vårt vackra och kärleksfulla land blir förvandlat till ett muslimskt helvete, med kvinnoförakt och våldsinslag, där de som känner kristen tro skall fasa över sina liv. Leva i rädslan för att bli avrättade av någon på grund av det vi tror på?

   Varför lyssnar man inte till vad som sägs? Varför är man så upptagen av att öppna famnen för tillströmmande människor utan betänkligheter, att man missar det som kommer ur politikernas munnar. Varför inser man inte att våra liv inte är värda någonting i slutänden. Att vi är de som man kan göra sig av med, vi som är födda här har inte längre rätt till vårt land, våra hem. Det är inte längre tryggt i Sverige.

Förr brann inte stadsdelar i Sverige, det var inte kravaller och upplopp, uppbrända privatägda bilar, brinnande brandstationer. Är det svensken som står för denna förändring? Är det vi som protesterar över någonting, eller?

   Varför ökar våldtäkterna hela tiden och samhällsvåldet, har det slagit runt helt på svenskarna?

   Vi får ändra gamla sagoböcker för att inte kränka de som flyttar in och tar över, men vi kränker författarna som gett vårt land ett ansikte, gamla recept skall ändras, de får inte längre kallas N-bullar, det kan kränka. Allt kan kränka och tänk på det, Svenskarna kan kränka genom att finnas till i alla fall om man skall läsa mellan raderna på det vår käre Reinfeldt har att säga i svenska medier.

Det är politikerna som föder problemen inte svenskarna och inte de som kommer hit. Nej våra mesiga och tafatta och faktiskt svenskhatande politiker som vill radera vårt folkslag som är problemet. Vakna upp nu! Det handlar ju inte längre om att hjälpa människor i nöd, det handlar om en vendetta. Det är politiker med glödande förakt för sitt folk. De styr och de styr oss käpprätt åt helvete!

Jag har en enda önskan att mina barn får det bra, att min älskade dotter kunde finna den perfekta gnistan i livet. Att hon fick avgudas, älskas och uppmärksammas. Igår på Julaftonen fyllde hon 25 år och ja det värkte i mitt modershjärta då jag såg på hur hon negligerades av sin andra hälft. 

   Påminnelser om en tid som varit drog förbi smärtade och gjorde med ens så förbannat ont. Det här skulle vara en lyckans dag. Fina hjärtat står själv och sliter då jag kommer in genom dörren fullastad med mat och klappar och det första jag får göra är att greppa skursvabben och fixa golvet.  Hon såg så trött ut, sliten och utan skratt i sina varma gröna ögon. Ont, vad ska jag säga. Förbannat!

   Det är inte min sak att säga "GÅ DIN VÄG", men inom mig är det faktiskt det enda jag kan känna i det här ögonblicket. Vi har alla klätt upp oss, vi ska fira. Det är tradition. Stämningen borde vara hög. Men någon drar smärtsamt ned på den, lägger sorti på allt det vackra. Någon som i sina gympabyxor visar hela sin kalsongröv och sprätter runt med täckjackan på inomhus utan minsta antydan till att vilja ta del. Denna någon som man måste säga till att visa gästfrihet, denna någon man får säga till att bjuda på kaffe och inte bara tänka på sig själv.

   Hjärtat sväller. Hon är en gnistrande ädelsten och han ser det inte ens, bara tar för givet. Tar henne för given...

   Ärligt talat jag är rent av skitförbannad, men jag tiger stilla denna dag för det är hennes 25 års dag och det är julafton, en familjens högtid. Barnens högtid. De älskade barnbarnen som ögonen tindrar på när de ser alla klappar hon fixat åt dem. Han sitter i en stol och päser, retar sig på barnen som inte är nog tacksamma, själv spelar han tevespel. Varför delta i det traditionella firandet, varför delta i något firande ...  

Då har det gått ett år igen julen är åter här. revbensspjällen har kokat hela morgonen. Baket är gjort, rödkålen kokt och rödkålssalladen fixad. Klapparna klara och idag bara små saker att fixa. Tror min mor ångrat sig och vill ha fram granen i år med trots allt, så det blir väl att pynta den åt henne när vi kommer dit.

   Sängborden som skulle köras ut från DHL, ja de ringde och sa att man inte kör hitåt idag så nu får vi åcka och hämta dem själva på åkeriet i Arvika. Men vi får dem på plats idag i alla fall alltid något. Ska även bli ett besök på apoteket då alla mediciner tagit slut nu  och så ska vi ha hem lite valnötter för att dekorera salladen med i morgon.

Frukosten bestod av ägg och bröd och döm min förvåning då jag klarade äggen så bra som jag gjorde idag. Härligt då jag verkligen längtade efter ägg och normalt blir jättesjuk av dem. Allt har liksom ställts på sin spets sedan jag gjorde min GBP-operation, inte till det bättre. Har varit ständigt dålig sedan dess och hade jag vetat, ja då hade det inte blivit någon operation för min del, men nu får man göra det bästa av det.

Fyra hektiska dagar i butik är över och resultatet är gott, vi har sålt ganska bra med böcker. Träffat många trevliga läsare och diskuterat skrivandets konst. Mycket trevligt men på samma gång också väldigt slitsamt så det är skönt att det lugnar ned sig lite nu.

   Maken sitter och fakturerar de sålda böckerna så att vi skall få med oss fakturan och posta iväg den. Vår faktura behöver ju också betalas in så vi får hoppas de betalar kvickt.

Sist men inte minst denna fina dag så får jag passa på att önska en riktigt GOD JUL till alla mina underbara läsare och hoppas ni får en fin jul med mycket käsrlek. Till er som är ensamma, jag skänker er mina varmaste tankar.

Rösta på mig!

Ja så var man bokad i butiker med sina böcker och förutsättningen är att böckerna kommer i tid. Under gårdagen sökte man oss oanmält från posten för att lämna böckerna. Vi var för en gång skull inte hemma utan enda oplanerade dagen var vi till Karlstad för att köpa oss hyllan vi planerat till skrivarrummet.

Ringde butiken som stod på lappen och de sa att posten ännu hade dem, så vi åker till posten och ska hämta ut dem. Vad sker?

Posten företag i Arvika har skickat dem till Borås för att de ska stämplas och sedan ska de tillbaka till Arvika med lastbil för att köras ut till butiken i Arvika igen. Det är ju helt oansvarigt, vet de inte ett dugg om logistik och miljöförstöring?

Nåväl, vi fick åka hem utan böckerna och börja boka om konsumbutiken i Sunne till söndagen istället, men det löste sig så inga problem på den fronten.

Skrivarrummet röjdes upp och blev  väldigt organiserat och städat efter att vi fått in hyllan och kunnat rensa alla våra papper, tidningar mm. Helt enkelt jättenöjd med resultatet. Nu är det ju så man längtar efter att få sitta ned och skriva här inne. Bok tre skall snart bearbetas vidare på datorn och det skall bli extra roligt i det fina skrivarrummet.

   Utanför fönstret har jag ett träd och i det har jag hängt en liten hink som jag fyllt med fågelfrö och trädet formilgen dignar av småfåglar, vilket ger en trevlig bild att titta på. Avkopplande.

Träffade dottern, barnbarnet Livia och Johan svärsonen för en hastig fika på Ikea igår, trevligt och de bjöd på bulle och kaffe. Jag fick mata Livia och ha en liten gosestund med henne. Rackarns söta onge, passade så bra i overallen vi köpt åt henne.

   Vad skulle livet vara utan barn och barnbarn?

   Har tänt Kims ljus och det fladdrar vackert över hans fotografi, älskade lilla Kimpan. Inte en dag utan att mina tankar går till honom och ibland tror jag mig känna hans närhet. Men jag vet inte, jag hoppas att det är så.

Har varit nere i källaren och satt fyr i pannan maken har varit ned och fyllt på. Lite värme till huset, speciellt det lilla huset skadar inte. Konstigt men just badrummet är verkligen iskallt.

Man har sagt oss att huset vi bor i inte kommer att säljas inom ett år i alla fall så vi får avvakta och se vad som kommer att ske, tills vidare bor vi och känner oss hemma. Kanske blir det att leta nytt hem frampå, jag vet faktiskt inte. Allting känns osäkert, men nu försöker jag glömma bort det för att känna mig något sånär lugn.

   Blir i alla fall en dusch idag och fixa till sig lite inför morgondagen då det åter är dags att träffa läsare, VI kommer stå på OBS Bergvik i Karlstad för er som vill titta in och prata lite, köpa våra signerade böcker etc., Ni finner oss vid entren till butiken, där bokavdelningen finns. Välkomna!

Rösta på mig!