Toves Tankar

Alla inlägg under januari 2015

Av Tove Birkeland Brandt - 30 januari 2015 11:45

 

Av Tove Birkeland Brandt - 29 januari 2015 07:36

Idag klev Alexander upp med sin mamma, tidig morgon med barnbarnen för mormor som redan fixat smörgåsar, middagsmat, kaffe etc till dottern att ta med sig till Sunne. Samt även frukost och kaffe till oss alla innan deras biltur skall börja.

   Idag så har hon en långdag framför sig eftersom hon även skall ha risk ettan, så hon väntas vara klar vid 19.30 ikväll och då tar vi med oss barnbarnen till Sunne och gör ett skiftbyte. Johans mamma är snäll och tar barnen resten av perioden.

   

Helgen som kommer skall jag intensivplugga, med dottern så hon får in teorin ordentligt. Det har bara blivit bättre och bättre så det ska väl lösa sig. Hon är ovan att köra bil så det kan nog bli några extralektioner i bilkörning för henne, men ja jag hoppas det släpper så hon kan få uppkörningstid innan intensivkursen är slut nästa vecka.

   På måndag så skall hon ta in på inkvartering på körskolan för resten av perioden så då är det inga flera körningar för oss. Tur att Johan betalar bensin annars hade det inte gått för vår del att hjälpa henne, blir ju en full tank till innan vi är klara att skjutsa henne till Sunne. Blir ju ca 30 mil om dagen med alla resor så jag tror att maken är rätt så trött på bilkörning nu dessutom. 

   Frysktadshöjden är ju dessutom ingen hit vintertid, men det går. Vad gör man inte?


Bild Vy från Höjden

     


Denna dag skall bjuda på kurs för oss också, klockan tio skall vi koppla upp oss och ha en intensivkurs i Adobe Connect. Spännande att se om man fattar någonting, är ju fullständigt slut i huvudet som det är. Märks ju bland annat då man försöker sig på sudoko, man ser inget och slutledningsförmågan är noll just nu :-)

   Inte alltid lätt att växla om från gammal kvinna, till extrainsatt småbarnsförälder, för nu är det ju faktiskt ett faktum att jag känner mig gammal, något jag normalt inte gör. 

   Brukar känna mig lite stel men ung i sinnet. Just nu syns inte ett spår av detta. Men rast och vila kommer väl efter ikväll. Man ska ju inte klaga, det är ju roligt att vara del i deras små liv också, även om jag föredrar den enklare varianten att bara vara "mormor".

Rösta på mig!

 

Today Alexander stepped up with his mother, early morning with your kids for Grandma who already fixed sandwiches, dinner food, coffee etc for daughter to take with them to Sunne. As well as breakfast and coffee for us all before their drive to start.


    Today she has a long day infront of her because she has also to run the risk one, so she is expected to be completed by 19:30 tonight and then we bring the grandchildren to Sunne and make a shift change. Johan's mother is kind and takes the kids the rest of the period.
   
Coming weekend I will intensive study, the daughter so she gets into the theory properly. It has only gotten better and better so it'll surely resolve itself. She is above the drive so there will probably be some extra lessons in driving for her, but yes, I hope it releases so she can get time for a driving test before the intensive course is out next week.


    On Monday she will take into accommodation at driving school for the rest of the period so then it is no more runs for us. Luckily Johan pay petrol else it had never gone there for our part to help herand it will become a full tank before we are ready to drive her to the Sunne on Mondaymorning. It ist approximately 30 mil a day with all the trips so I think my husband is pretty tired of driving now additionally.
    Frysktadshöjden's additionally no fun road  in the winter, but it is the shortest trip. So what do you not?


      

This day will bid on course for us too, at ten o'clock, we will connect us and have an intensive course in Adobe Connect. Exciting to see if you take something, is the complete end of the head as it is. Marking of course including when trying on sudoko, one sees nothing and reasoning skills are zero right now:-)
    Not always easy to switch from the old woman, for extraordinary parent of young children, for now it's actually a fact that I feel old, something I normally do not do.


    Tend to feel a little stiff but young at heart. Right now seen no trace of this. But break and rest will come by tonight. You are not supposed to complain, it's fun to be a part of their little lives too, although I prefer the simpler version to just be "grandmother".


Vote for me!

 

 

Av Tove Birkeland Brandt - 28 januari 2015 09:18

Ofattbart men små barn har en tendens att köra slut på en fullständigt. Med detta menar jag både fysiskt och psykiskt. Åren har gått sedan man var småbarnsförälder och det är svårt att minnas att man fick tjata så mycket på sina egna som man får göra på barnbarnen.
Minsta killen är högt och lågt och klåfingrig för tio just nu. Under gårdagen hade han äppelrace och tog en tugga ur alla våra äpplen för att lägga tillbaka dem i skålen.
Dagen före så slog han sönder alla prydnadsföremål han kom över att kasta i golvet när han skulle sova middag.

Lilla Livia for vidare till sin moster i Grums för att vara med henne tills intensivkursen är slut. Helena behöver sova för att klara av körkortet. Oturligt nog så har alla barnbarnen lyckats bli bottförkylda lagom till bokad kurs också så nattsömen är inte den allra bästa, vare sig för mor eller mormor.

Idag så är det ännu en gång vårdplanering på min far och denna gången kör de den med min mamma över telefonen. Mamma skall få mera hjälp i hemmet och det ska göras en demensutredning på min pappa. Hon erbjuds avlastning för pappa vid behov i Åmotfors och det känns bra. Förhoppningsvis kommer också min pappa att få ha sin lugnande tablett kvar varje kväll, så att han kan sova nattetid. Även detta är ju en underlättning för min mamma då han inte vandrar runt på nätterna utan kan ge henne lite nattsömn.
Så mycket tankar som snurrar i huvudet på en och samma gång och mitt liv känns mest som det består av kaos. Är så himla trött och så fruktansvärt ledsen inuti. Känns tufft allting, motigt och ändå så försöker jag hela tiden att sträva framåt i mitt eget liv.

Idag måste jag lyckas redigera lite text så jag får iväg boken till A.N igen för slutkorret. Behöver tryckas för att kunna komma ut inom den tidsram jag satt för den, Februari månad 2015.
Känner mig stressad eftersom jag inte hinner med mitt eget utan lägger all tid på andra just nu.
Lyckades i alla fall att skapa ett nyhetsbrev igår och känner mig faktiskt riktigt stolt över detta. Känns bra att kunna sända ut ett proffsigt utskick till eventuella kunder och Bibliotek. Ett steg i rätt riktning ...

Av Tove Birkeland Brandt - 26 januari 2015 08:02

Ja så ska dottern ta sitt körkort och det är dags för intensivkurs i Sunne. Maken är chaufför mellan Sunne och Arvika och jag sitter hemma med mina tre minsta barnbarn. Alexander som just nu ser på Cartoon och lilla Livia som ligger i vagnen alldeles bottförkyld, kompisen Theodore har inte vaknat ännu utan är kvar i källaren.
På spisen har jag ett par morötter som kokar då jag ska göra puré till Livia. Även lilltjejen ska ha sig lite till livs under dagen. Tänka sig att gocka är tre månader redan. Tiden flyger.

Hälsade på min pappa igår igen och han var riktigt förvirrad, trodde han var ombord på ett fartyg och tänka sig de har ju läkare ombord också. Det gör så ont i hjärtetrakten att se min pappa försvinna så här, han lever om delar i sitt liv. Talade om Hamburg och Rio de Janero. Kom ihåg sin Zorro, kunde vara utan mamma och så pratade han en massa i nattmössan igen.
Jag plockade ihop lite böcker åt honom från en hylla och han har läst ut Marie Jungstedt på två dagar, en prestation. Han tyckte boken var bra och den kanske stannar i minnet. Jag hoppas det.
Oavsett han har ju haft utdelning av den under tiden, finns inte mycket mer att göra på sjukhuset. Tungt.

 

Mamma förstår inte riktigt hur illa ställt det är och talar om sina medicinteorier, själv har jag insett att detta måste vara demens. Pappa måste komma på en demensutredning.
Det är stora förändringar i deras liv just nu och mamma känner sig säkert rädd och ensam. Kan tänka mig att det är lättare för pappa som kan ta sin tillflykt till allt det han upplevt i sitt liv.
Mitt i allt detta står jag själv och tänker på hur det är att bli gammal. Jag vill inte bli gammal.

Rösta på mig!

Av Tove Birkeland Brandt - 24 januari 2015 10:07

Ett besök i helvetet, bestrött med förvirring, hat och förvridna tankar längs sin steniga stig. Detta besök har kastat mig bakåt i tid, låtit nej tvingat mig att ännu en gång rota runt i ett begravt bagage. Ett bagage jag sedan länge helt velat glömma och förneka att det ens existerat i mitt liv.

   Det är skrämmande att möta människor med vanföreställningar, som tror att den sanning de ser och hör är den sanning som i verklighet existerar. Att handskas med detta är svårt för att inte säga omöjligt.


Min stackars pappa hamnade här. Demens, vi vet inte då kommunen inte hjälpt till att få utredningen gjord trots att detta gjordes upp om redan i augusti 2014 på vårt vårdplaneringsmöte. Ingenting fungerar med sjukvården i Eda Kommun och läkarna verkar mest trötta och därigenom tro att de gamla kan man göra vad man vill med. Synd och skam.

   Men nu sitter vi i en situation där ingen vet hur man ska handskas med den och oron bara växer. Tårar rinner och man känner skuld och belastning. 

   Det är minst sagt inte bra för min del som redan lider av depression och nu måste ta hand om allting. Mamma ringer, mamma gråter. 

   Jag besöker pappa och han talar om konspirationsteorier, mamma vill ha förklaraingar och jag.

   JAG vill skrika rakt ut "Ge fan i mej, jag orkar inte mera:" Men så kan man inte betee sig, man är dotter och har ansvar. Måste ta sitt ansvar och det gör jag.


I sitt förvirrade tillstånd har han slagit mamma, sedan minns han inte detta. Han klagar över att ingen tror på honom och för tre dagar sedan så hotade han att stycka oss alla, inklusive hemtjänstpersonalen som var där för att ge han mediciner. De blev så rädda att de kallade dit polis för att hämta honom. Stackars förvirrade pappa, stoppades i en polisbil och så for man till vårdcentralen. Tror ni läkaren hjälpte honom? Nej han skrev ett vårdintyg för att polisen skulle kunna ta honom med sig till psykakuten i Karlstad.

   Pappa själv förstod ingenting och vid mitt besök på Arvika lasarett sa han att någon plockat upp honom och sagt att de var poliser, de trodde de kunde lura honom. Han hade fått besöka sin butik(som inte existerar) och där hade man satt sex olika sängar. Man fortsatte skeppa runt honom till en vanlig psykavdelning som sedan trodde att medicinavdelning vore bättre för pappas fall. Han fick dock övernatta på en psykavdelning inlåst, nu är han tillbaka i Arvika ochvi anhöriga har fått jaga information, rädda att man skulle släppa ut honom eller så, för han vet inte vart han är. Han vet inte när han är född, inte vilken dag det är och inte vilket år vi befinner oss i.


Det har varit dagar då man befunnit sig i helvetet. Vänt skutan och försökt segla den mot jordelivet igen.

   Gjorde ett besök till min lilla pappa igår, han är grå och liten. Sitter med en jätteförvirrad man som pratar för sig själv på ett kalt rum. På hans bord står en burk med mediciner(livsuppehållande ) för min pappa, man hade trott han kunde ta dem själv i sitt förvirrade tillstånd. Ett tillstånd där han tror att man vill döda honom, förgifta honom med råttgift osv. Vår värld har blivit fullständigt galen och mitt i allt detta försöker jag orka leva mitt alldeles eget liv själv.

 

Rösta på mig!

Av Tove Birkeland Brandt - 21 januari 2015 08:44

 

Av Tove Birkeland Brandt - 21 januari 2015 07:14

Vuxen, det är ett ord som sätter prägel. De som borde vara vuxna är det inte längre och nu talar jag om min far som är född 1938 i Kabelvåg Lofoten, Norge. Sedan snart ett-två år tillbaka började han förändras, man hade av misstag tagit bort hans cortisontabletter. Något som efter hans canser varit livsuppehållande. De gamla hade inte förståelse för att läkarna i dagens Sverige inte längre kallar dem till kontroller. Detta ansvar skulle vila på dem, det blev inga kontroller. De uteblev och jag hade ingen insyn, de hade skött sig själva. Jag var en dotter.

   Pappas hjärna förändrades, alzheimers trodde jag men är verkligen osäker på om så är fallet. Medicinbristen skadade hans hjärna och min mamma sliter för att ha honom kvar hemma trots att hon själv född 1934 nu kommit upp i åren.(80år)

   Hon sliter med sina krämpor, sockersjuka, gikt och massor av annat. Oroar sig över att mista huset om hon måste sätta pappa på hem, då hon inte har möjlighet att klara lånen på huset i så fall eftersom hennes pension är så låg, och så tillkommer alla andra kostnader.


   Min pappa har vanföreställningar, är otrevlig och har börjat slå min mamma och jag är orolig att någonting skall gå fel till sist. Han är hotfull, otrevlig och går in i hndgemäng och de gamla är sköra. Vi passar på allt hela tiden, har nästan daglig telefonkontakt och besök och jag har fixat en vårdplanering för att pappa ska få i sig sina mediciner, vara torr  i byxan och för att hjälpa dem båda att få duscha. Jag och maken städar hos dem, handlar, sköter deras räkningar, skottar, sandar, klipper gräs mm mm, samtidigt har vi ett eget hem och jag vill verkligen ha ett eget hem, ett eget liv. Är detta fel? Jag har flyttat för att finnas nära dem, bara någon mil bort och saknar den kontakt jag kunnat ha med alla barn och barnbarn. Men jag behövs här.

   Jag lider av depression sedan Kims självmord för fyra år sedan och jag behöver mitt eget andrum ändå lever jag med ett ständigt dåligt samvete, där det känns som om jag inte gör nog, inte är en nog bra människa. Är jag då egoistisk som inte flyttar dit och hjälper till med det som behövs tills de går bort en dag?

  Har så ofta tankar på att bara ge upp, kapitulera livet eftersom jag nu snart 51 år gammal ändå inte har något liv att tala om. Det är bara en kamp i motvind och varje dag ser likadan ut.


   Mina halvbröder och jag har ingen kontakt, inte sedan min sons bortgång då de beskyllde mig för att vara orsaken till hans självmord, att jag inte varit en god nog mor, att jag inte gjort nog. De fanns inte där, de såg inte, de lyssnade på andra och framför allt de gjorde ingenting för att göra någons liv bättre, men skit samma detta är över och de finns inte heller i denna situation, de finns inte där för mamma eller sin styvfar. Ja precis de är ju HALVBRÖDER och halva är dom, det som saknas är hjärtat.

   Det tragiska i allting är att jag får stå ensam och ta hand om mina föräldrar, men vet att de kommer att vara snabba att krypa ur sina hål då det är dags för ett arv en dag. Det har de alltid varit, ja väldigt raska att hålla sig i framkant och förskansa sig.

   Men i sina egna ögon sett är de ofelbara. Glad för deras skull för de måste må jättebra av att få ha den stora tanken om sig själva. Något jag avundas dem, då jag själv lever dagligen med tanken på att inte duga, inte räcka till, inte vara snäll nog , inte vara god nog, inte hjälpa nog, etc.


Förlåt, jag förblindades av smärtan en stund och kom bort från ämnet.Ämnet är mina föräldrar, min mammas hälsa, min pappas. Vad ska man göra?

   Hur ska man göra? Jag mår så otroligt dåligt och jag vill inte svika min mamma, hon är så himla snäll och omtänksam. Hon och pappa har varit gifta sedan 1962 och de är ett riktigt radarpar, aldrig varit ifrån varandra om inte pappa legat inne på sjukhus vill säga. De står för allt vad ett gammalt hederligt äktenskap skall innehålla och sina löften ja de har de båda hållit "I gott och ont". De har varit trogna varandra i 53 år(gifta).


Jag vet inte vad som skall göras. Jag är en dotter, vill vara en dotter och inte en mor och far till mina föräldrar.

   Min mamma har ingen annan att prata med, hon ringer mig och det är jag och maken som har jour ut, om pappa är för jobbig. Hon vet att jag gör det jag kan, men att hon vill ha mera det vet jag. Mamma vill att jag flyttar dit och tar hand om allt, men då försvinner det sista i mitt eget liv.

   Gud, jag försvinner mitt i allt detta kaos, förminskas och känner mig ensam, slukad av livets parodi.

   Så vad göra med de gamla?



 


Rösta på mig!

Av Tove Birkeland Brandt - 19 januari 2015 08:34

 

Kärlek är underbart, men - inte nog för att ge oss mat på bordet, sätta kläder på våra kroppar. Det för oss långt, tar oss med ut på oanade resor till och med över till den andra sidan, till Astrids vackra Nangijala.

   Kärlek är underbart och livsuppehållande.

   Vad jag vill säga är att om man tappar tron på att vara älskad,  det är då man lätt tar till självmord. Om livet är för tungt och bråkigt. Om uppförsbacken blir på tok för lång så avhjälp detta genom att hålla om varandra, säg att ni älskar dem som finns i er närhet och betyder allt så det inte blir för sent att säga det. Låt det bli ett naturligt inslag i era liv, snälla, det är viktigt att vi alla tänker på detta. Bara kärlek, öppenhet och kunskap kan ge en nollvision av självmord.


Snart närmar jag mig min änglasons födelsedag. 1993-02-16 föddes världens underbaraste kille och han var ett underbart barn. 17 år gammal tog han sitt liv 2011.01.02

   Jag fattar fortfarande inte att han är borta ibland, det gör tyvärr allt för ont att mista ett barn. Det inre stänger av så man kan klara av att leva vidare. Det har gått 4 år nu, år av smärta, saknad och oerhört mycket skuldkänslor för att man aldrig fattade hur han mådde. En hel massa år i depressionens förtecken. Man blir helt enkelt inte frisk igen efter att ha mist sitt barn så här.

   Det finns grupper där man kan tala om sina känslor, men det hjälper bara i ögonblicket. För min del tog leendena slut, raderades, livet blev tömt på riktigt stor glädje, varaktig glädje. Det är som att leva i ett vacuum, man måste klara av det, man får inte göra som Kim. Inte ta sitt eget liv, det finns inga garantier för hur morgondagen kommer att se ut. Vi vet ingenting om framtiden. Jag hoppas att min blir bättre, att jag klarar se solen igen, att leendet kommer tillbaka av sig själv. Att jag kan acceptera det jag känner som skuld och nederlag en dag.

   Min son hade livet framför sig men såg det inte för ögonblicket förblindelse, men mitt i allt det här sorgsna är jag tacksam för tiden vi fick, för allt han lärde mig. För allt han var i livet - en ängel då och en ängel nu. Älskad, saknad och aldrig glömd, sin mammas stora kärlek.

   Kim ditt liv fortsätter i skrift.


 



Rösta på mig!

Presentation


Right now I'm between two jobs, but I'll probably start working as a personal assistant soon

Våra böcker finns att köpa här

Tänd ett ljus för den du saknar

Boken för de efterlevande

FRISIM

Arkiv

NYHETER

Counter of my visists from 18th of august

Förhindra Självmord

Jag vill förhindra självmord

 

 

Självmordstankar

http://www.spes.nu/index.php

 

Det måste bli en nollvisison för självmorden, går du i självmordstankar eller har du någon när som gjort det, gå gärna ut här och läs.

Minnesalbum för Kim Lindqvist

 

                            

Minnessidor Kim Lindqvist

http://minnesalbum.fonus.se/index.php?page_id=18&sign=336e0d436b245f7f625e8eaa2bac2b38

Sök under dödsannons/minnessidor och efter Kim Lindqvist, Värmland, Sunne

samt

 

För min son Kim Lindqvist

f. 1993-02-16

d. 2011-01-02

 

Minnessida/Till minne av

http://www.tillminneav.se/showPage.php?id=1357

Hjälpsidor

Prenumeration av SKRIVA

 

Passa på att testa tidningen Skriva genom detta exklusiva erbjudande:

 

http://www.prenservice.se/bestallpren.aspx?titel=105&kampanj=105137

Gästbok

NYTT

Twingly Blog Search link:http://blog.forfattartips.se/ sort:published Fler länkar till bloggen

BLOGGERFY

Länkar

Skaffa Trafik

Översätt Bloggen

Gladapannkakan gratis dejting

 

Gladapannkakan kan du möta livet, framtiden och den stora kärleken. 

 

Fråga mig

367 besvarade frågor

Tidigare år

Sök i bloggen

Besöksstatistik

RSS

Skaffa trafik till din sida Gratis

Fixa trafik till din sida

http://www.mer-trafik.se/cgi-bin/ref.cgi?r=angelshare

Tracking

My Topsites List DreamHost Coupon Vardagsbetraktelser bloggar Personligt mobilt bredband My Topsites List SvenskaLänkar.com - en bra svensk seo-optimerad länkkatalog

fixa trafik till din sida

Trafikera blogg

BloggRegistret.se Följ min blogg med Bloglovin My Topsites List Bloggupdate.se BloggRanking Bloggparaden Allmänt
Toppblogg.se Reggad på Commo.se Vardagsbetraktelser bloggar Blog Ping Site fansbyte Svenska Bloggar Blogg topplista - Superbloggen.se Bloggparaden Instagram hiphone 4 Besökstoppen bloggdesign

Skapa flashcards