Vuxen, det är ett ord som sätter prägel. De som borde vara vuxna är det inte längre och nu talar jag om min far som är född 1938 i Kabelvåg Lofoten, Norge. Sedan snart ett-två år tillbaka började han förändras, man hade av misstag tagit bort hans cortisontabletter. Något som efter hans canser varit livsuppehållande. De gamla hade inte förståelse för att läkarna i dagens Sverige inte längre kallar dem till kontroller. Detta ansvar skulle vila på dem, det blev inga kontroller. De uteblev och jag hade ingen insyn, de hade skött sig själva. Jag var en dotter.

   Pappas hjärna förändrades, alzheimers trodde jag men är verkligen osäker på om så är fallet. Medicinbristen skadade hans hjärna och min mamma sliter för att ha honom kvar hemma trots att hon själv född 1934 nu kommit upp i åren.(80år)

   Hon sliter med sina krämpor, sockersjuka, gikt och massor av annat. Oroar sig över att mista huset om hon måste sätta pappa på hem, då hon inte har möjlighet att klara lånen på huset i så fall eftersom hennes pension är så låg, och så tillkommer alla andra kostnader.

   Min pappa har vanföreställningar, är otrevlig och har börjat slå min mamma och jag är orolig att någonting skall gå fel till sist. Han är hotfull, otrevlig och går in i hndgemäng och de gamla är sköra. Vi passar på allt hela tiden, har nästan daglig telefonkontakt och besök och jag har fixat en vårdplanering för att pappa ska få i sig sina mediciner, vara torr  i byxan och för att hjälpa dem båda att få duscha. Jag och maken städar hos dem, handlar, sköter deras räkningar, skottar, sandar, klipper gräs mm mm, samtidigt har vi ett eget hem och jag vill verkligen ha ett eget hem, ett eget liv. Är detta fel? Jag har flyttat för att finnas nära dem, bara någon mil bort och saknar den kontakt jag kunnat ha med alla barn och barnbarn. Men jag behövs här.

   Jag lider av depression sedan Kims självmord för fyra år sedan och jag behöver mitt eget andrum ändå lever jag med ett ständigt dåligt samvete, där det känns som om jag inte gör nog, inte är en nog bra människa. Är jag då egoistisk som inte flyttar dit och hjälper till med det som behövs tills de går bort en dag?

  Har så ofta tankar på att bara ge upp, kapitulera livet eftersom jag nu snart 51 år gammal ändå inte har något liv att tala om. Det är bara en kamp i motvind och varje dag ser likadan ut.

   Mina halvbröder och jag har ingen kontakt, inte sedan min sons bortgång då de beskyllde mig för att vara orsaken till hans självmord, att jag inte varit en god nog mor, att jag inte gjort nog. De fanns inte där, de såg inte, de lyssnade på andra och framför allt de gjorde ingenting för att göra någons liv bättre, men skit samma detta är över och de finns inte heller i denna situation, de finns inte där för mamma eller sin styvfar. Ja precis de är ju HALVBRÖDER och halva är dom, det som saknas är hjärtat.

   Det tragiska i allting är att jag får stå ensam och ta hand om mina föräldrar, men vet att de kommer att vara snabba att krypa ur sina hål då det är dags för ett arv en dag. Det har de alltid varit, ja väldigt raska att hålla sig i framkant och förskansa sig.

   Men i sina egna ögon sett är de ofelbara. Glad för deras skull för de måste må jättebra av att få ha den stora tanken om sig själva. Något jag avundas dem, då jag själv lever dagligen med tanken på att inte duga, inte räcka till, inte vara snäll nog , inte vara god nog, inte hjälpa nog, etc.

Förlåt, jag förblindades av smärtan en stund och kom bort från ämnet.Ämnet är mina föräldrar, min mammas hälsa, min pappas. Vad ska man göra?

   Hur ska man göra? Jag mår så otroligt dåligt och jag vill inte svika min mamma, hon är så himla snäll och omtänksam. Hon och pappa har varit gifta sedan 1962 och de är ett riktigt radarpar, aldrig varit ifrån varandra om inte pappa legat inne på sjukhus vill säga. De står för allt vad ett gammalt hederligt äktenskap skall innehålla och sina löften ja de har de båda hållit "I gott och ont". De har varit trogna varandra i 53 år(gifta).

Jag vet inte vad som skall göras. Jag är en dotter, vill vara en dotter och inte en mor och far till mina föräldrar.

   Min mamma har ingen annan att prata med, hon ringer mig och det är jag och maken som har jour ut, om pappa är för jobbig. Hon vet att jag gör det jag kan, men att hon vill ha mera det vet jag. Mamma vill att jag flyttar dit och tar hand om allt, men då försvinner det sista i mitt eget liv.

   Gud, jag försvinner mitt i allt detta kaos, förminskas och känner mig ensam, slukad av livets parodi.

   Så vad göra med de gamla?

Rösta på mig!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...