Just nu ligger det fokus på min döde son Kim och i det samma hamnar det ett fokus på mig. Så jag skall börja direkt med att ge er en liten redovisning gällande de frågor som kommer att viskas om bakom ryggen i samband med det här.
Nej, jag tjänar inga pengar på att vara med!
Nej, jag är inte ute efter ett kändisskap och nej det finns inga baktankar gällande att tala om Kim. Den enda betalning som utgår till mig är ett signerat exemplar av boken "våra älskade orkade inte leva".
Så nu när det är utagerat kan vi väl prata om syftet i vilket omtanke bär huvudsyftet. Att ge av sitt eget inre för att hjälpa andra att känna gemenskap i det svåraste man kan drabbas av nämligen självmord genom någon nära anhörig.
Det finns allt för lite böcker eller hjälporganisationer som fångar upp syskon och föräldrar eller andra anhöriga mitt i en sådan livskris som detta innebär.

Det som förvånar mig är att man tror sig veta så mycket om människor, angående deras liv, tankar, relationer och mycket mer. Man är helt enkelt specialister och tydligen har man inbyggda licenser för att raskt döma och peka ut individer som skyldiga i ett självmord.
Lektion ett: lyssna lite på ordet det skriker ut att man självvalt att göra det.
Jag ombads redan igår att lämna min son i fred, låta han vila i frid. Kvinnan som kom med dettaa yttrande har inte tagit del i hans död och knappast i hans liv heller och trots detta fälldes den elaka kommentaren att vi borde älskat honom så när han levde som vi gör nu. Kvinnan var också trots sin otroliga kärlek till mitt barn helt utebliven från hans begravning med ursäkten att hon inte orkade närvara.
Nej, kanske orkade hon inte det, men jag var där. Jag begravde mitt barn, jag ordnade mitt älskade barns begravning. Jag tvingades att orka. Det kallas KÄRLEK.

Med det här inlägget vill jag egentligen bara säga att väldigt få människor har haft insyn i våra liv, ni har trott er veta saker och gottat er på det, lyssnat till skvaller. Nu är det slut på det. Ni vet ingenting, ni tog inte del i våra iv. Faktum är att ni fanns inte där, så enkelt är det. Det betyder att ni inte har en endaste ringa aning om vår relation till varandra, våra hemförhållanden, ni vet inte vad vi talade om eller hur ofta vi kramades eller gjorde andra saker. Ni vet faktiskt ingenting om vad vi gjorde tillsammans, men ändå är ni snabba att döma ut och då främst mig som mor.

   Att ni satte ut mig som en rutten mamma som inte borde ha rätt att leva osv...
Jag skriver det här eftersom det allra första påhoppet kom igår från kvinnan som nästan aldrig tagit del av hans svårigheter utan funnits där i små glimtar när det passade henne och då saker inte var besvärliga så då talar vi om en timma här och där spridda under hans uppväxt.

Jag har inte gått ut med vår historia för att skapa nya påhopp utan för att hjälpa andra som själva drabbats av självmord eller tankar på att göra detta mot sig själv. För mig är tanken är att om ni vet vem min son är så lever han vidare och det är mitt stora mål i livet och har varit det sedan dödsbudet kom för fyra år sedan,

Så för er andra som har tankar på att döma utifrån era uppfattningar, det är bäst ni skaffar hållbara fakta den här gången för det blir polisanmälan på allting. Ni fanns inte i Kims liv, eller så var ni där ett kort ögonblick och ändå anser ni er ha rätten att uttala er och att döma. Ni vet ingenting om våra liv.
Ett par frågor. Bodde ni i vårt hem? Var ni där varje dag, eller var ni med oss ut på våra upptäckarresor, tittade på vikingagravar, for runt på finngårdar, fiskade etc.. Slet ni med skolarbeten, var ni med på BUP eller kanske satt ni på alla otaliga skolmöten? Tvättade ni hans kläder? följde ni med I hans musikvärld HIP HOP, fotade ni grafittin ihop med honom?
Nej jag trodde väl inte det, ni fanns inte i våra liv och ändå skrek ni om att jag var skyldig till min sons död. Ni har satt er själva på väldigt höga piedestaler och allt detta för att visa omvärlden hur värdelös jag var i min mammaroll. Inte ok, inte ok !
Ni fanns inte i hans vardag, det fanns jag i 15 av hans 17 år. Nästan 16 om jag skall vara korrekt eftersom han skulle till att fylla 18 strax efter sin död.

Det värsta av allt i den här sorgliga historien är att jag inte förstår ert behov av att hata, ert behov av att styra mitt liv eller syskonens tankar och känslor efter Kims bortgång. Det är så fruktansvärt fel det ni hållit på med och ärligt talat det är faktiskt oförlåtligt och det är skälet till att mina dörrar aldrig någonsin kommer öppnas upp till er igen.
Kim var värd så mycket bättre, han hade behövt känna all den kärlek och omtanke som ni hela tiden utger er att alltid ha gett honom, till trots att ni aldrig fanns där eller engagerade er i vem Kim var eller vilka behov han hade i sitt liv!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har jag bakat en kalastårtebotten då jag ska iväg och träffa mitt barnbarn imorgon. Skall också göra en kycklinggryta att ta med mig dit så vi kan äta ihop. Min svärson skall roa sig med att byta ABS ringar fram på min bil. Intressant. Har hört ...

Har inte gjort något vettigt idag. Känns nästan lite skämmigt att slappa så här, men jag har varit så himla trött att jag bara inte orkat med att göra det jag borde göra. Ska i alla fall ner i källaren och hänga upp gardiner jag tvättat upp om en lit...

Dagen idag så har jag satt lite nya chilifröer, de är ju så viktiga här hos oss. Vi gör varje år vår egen chilikrydda, så härligt Jag har också passat på att omplantera lite tomatplantor så de får en egen kruka för att växa till sig i och det är mass...

Kan inte låta bli att tänka på tiden vi lever i, tiden som flytt och den som skall komma i våra liv. Är så nedstämd över att man så lätt glömmer vilken kappa man bör klä sig i, vart man hör hemma. Man börjar irra och hamnar längre och längre bort. Ka...

En ny trött dag igen, kan liksom inte vakna upp, är mer eller mindre halvvaken hel tiden. Ståle har varit i Arvika och jobbat morgon , hem och lunchat och farit för att jobba dag och kväll i Forshaga. Ja så här är det numera, ensamt och tomt. Finns i...