Just nu ligger det fokus på min döde son Kim och i det samma hamnar det ett fokus på mig. Så jag skall börja direkt med att ge er en liten redovisning gällande de frågor som kommer att viskas om bakom ryggen i samband med det här.
Nej, jag tjänar inga pengar på att vara med!
Nej, jag är inte ute efter ett kändisskap och nej det finns inga baktankar gällande att tala om Kim. Den enda betalning som utgår till mig är ett signerat exemplar av boken "våra älskade orkade inte leva".
Så nu när det är utagerat kan vi väl prata om syftet i vilket omtanke bär huvudsyftet. Att ge av sitt eget inre för att hjälpa andra att känna gemenskap i det svåraste man kan drabbas av nämligen självmord genom någon nära anhörig.
Det finns allt för lite böcker eller hjälporganisationer som fångar upp syskon och föräldrar eller andra anhöriga mitt i en sådan livskris som detta innebär.

Det som förvånar mig är att man tror sig veta så mycket om människor, angående deras liv, tankar, relationer och mycket mer. Man är helt enkelt specialister och tydligen har man inbyggda licenser för att raskt döma och peka ut individer som skyldiga i ett självmord.
Lektion ett: lyssna lite på ordet det skriker ut att man självvalt att göra det.
Jag ombads redan igår att lämna min son i fred, låta han vila i frid. Kvinnan som kom med dettaa yttrande har inte tagit del i hans död och knappast i hans liv heller och trots detta fälldes den elaka kommentaren att vi borde älskat honom så när han levde som vi gör nu. Kvinnan var också trots sin otroliga kärlek till mitt barn helt utebliven från hans begravning med ursäkten att hon inte orkade närvara.
Nej, kanske orkade hon inte det, men jag var där. Jag begravde mitt barn, jag ordnade mitt älskade barns begravning. Jag tvingades att orka. Det kallas KÄRLEK.

Med det här inlägget vill jag egentligen bara säga att väldigt få människor har haft insyn i våra liv, ni har trott er veta saker och gottat er på det, lyssnat till skvaller. Nu är det slut på det. Ni vet ingenting, ni tog inte del i våra iv. Faktum är att ni fanns inte där, så enkelt är det. Det betyder att ni inte har en endaste ringa aning om vår relation till varandra, våra hemförhållanden, ni vet inte vad vi talade om eller hur ofta vi kramades eller gjorde andra saker. Ni vet faktiskt ingenting om vad vi gjorde tillsammans, men ändå är ni snabba att döma ut och då främst mig som mor.

   Att ni satte ut mig som en rutten mamma som inte borde ha rätt att leva osv...
Jag skriver det här eftersom det allra första påhoppet kom igår från kvinnan som nästan aldrig tagit del av hans svårigheter utan funnits där i små glimtar när det passade henne och då saker inte var besvärliga så då talar vi om en timma här och där spridda under hans uppväxt.

Jag har inte gått ut med vår historia för att skapa nya påhopp utan för att hjälpa andra som själva drabbats av självmord eller tankar på att göra detta mot sig själv. För mig är tanken är att om ni vet vem min son är så lever han vidare och det är mitt stora mål i livet och har varit det sedan dödsbudet kom för fyra år sedan,

Så för er andra som har tankar på att döma utifrån era uppfattningar, det är bäst ni skaffar hållbara fakta den här gången för det blir polisanmälan på allting. Ni fanns inte i Kims liv, eller så var ni där ett kort ögonblick och ändå anser ni er ha rätten att uttala er och att döma. Ni vet ingenting om våra liv.
Ett par frågor. Bodde ni i vårt hem? Var ni där varje dag, eller var ni med oss ut på våra upptäckarresor, tittade på vikingagravar, for runt på finngårdar, fiskade etc.. Slet ni med skolarbeten, var ni med på BUP eller kanske satt ni på alla otaliga skolmöten? Tvättade ni hans kläder? följde ni med I hans musikvärld HIP HOP, fotade ni grafittin ihop med honom?
Nej jag trodde väl inte det, ni fanns inte i våra liv och ändå skrek ni om att jag var skyldig till min sons död. Ni har satt er själva på väldigt höga piedestaler och allt detta för att visa omvärlden hur värdelös jag var i min mammaroll. Inte ok, inte ok !
Ni fanns inte i hans vardag, det fanns jag i 15 av hans 17 år. Nästan 16 om jag skall vara korrekt eftersom han skulle till att fylla 18 strax efter sin död.

Det värsta av allt i den här sorgliga historien är att jag inte förstår ert behov av att hata, ert behov av att styra mitt liv eller syskonens tankar och känslor efter Kims bortgång. Det är så fruktansvärt fel det ni hållit på med och ärligt talat det är faktiskt oförlåtligt och det är skälet till att mina dörrar aldrig någonsin kommer öppnas upp till er igen.
Kim var värd så mycket bättre, han hade behövt känna all den kärlek och omtanke som ni hela tiden utger er att alltid ha gett honom, till trots att ni aldrig fanns där eller engagerade er i vem Kim var eller vilka behov han hade i sitt liv!

För mig är känslan att känna mig säker hemma viktig, valen är att ha ett bra dörrlås och goda samt vaksamma grannar som kan hålla utkik om jag reser bort.

Visst har jag tänkt på att sätta in en larmanordning, men på samma gång har ju detta gett mig en känsla av att vara utsatt på riktigt istället för att tvärsom känna mig trygg då det bygger på rädslan för att drabbas av ett brott.

   Dumt kan väl tyckas men, jag vill ju så gärna tro allt gott om mina medmänniskor även om jag är fullt medveten om att samhällsklimatet hela tiden ökar och att risken för att drabbas av inbrott blir större och större, ju sämre folk får det ekonomiskt. 

   På landsorten där jag bor kan man ju dessutom arbeta mer ostört än inne i  större bostadsområden så kanske måste jag göra en omvärdering gällande att känna mig säker i mitt hem.

Kanske är det ändå så att ett larm kan vara en liten investering för en stor trygghet, eller vad säger ni?

Älskade Kimpan, tänk du fyller 22 år idag även om du är bortrest så firar jag ditt liv och din födelse. Du befinner dig i ett paradis dit dörren inte är öppen för din mamma. Inte just nu, men senare när det är dags. Trots detta hoppas jag att dina släktingar håller ett stort partaj för dig där uppe i Nangijala idag.

   Jag har varit ute och tvättat av din sten lite och tänt ljusen, gav fåglarna mat i trädet intill och hoppas nu att de kommer att sjunga extra vackert för dig idag.

   Så otroligt mycket tankar som vilar hos dig, så mycket kärlek från oss allihop och så fruktansvärt mycket saknad vi känner.

Fortsatt letar jag efter ett svar, ett svar om VARFÖR?

   Fortfarande är det så att ingenting känns rätt. Du borde vara här med oss andra. Du tog ditt liv, men på många sätt också mitt. Det är så svårt att förklara men på något kusligt sätt la du en dimma över livet som aldrig mera kan lätta. Det klara och det vackra kommer aldrig mera tillbaka. Det förändrades, det blev svårare att andas, svårare att le. Hjärtat stelnade till en aning och i det lever jag mitt nya liv.

   Men idag sjunger jag för dig inombords, jag säger Grattis till dig min finaste ängel och i den största av saknad önskar jag dig en riktigt fin födelsedag.

   Älskad, Saknad, Aldrig glömd ...

English Version

Loved Kimpan, imagine you turn 22 today even if you are away so I celebrate your life and your birth. You are in a paradise where the door is not open to your mother. Not right now, but later, when the time comes. Despite this, I hope that your relatives hold a large partying for you where uppei Nangijala today.
    I've been out and washed out of your way a bit and lit the candles, gave the birds food in the tree next door and hope that they will sing extra beautiful for you today.
    So much thoughts that rests with you, so much love from all of us and so terribly missing we feel.

Continued I am looking for an answer, an answer WHY?
    Still it so that nothing feels right. You should be here with us. You took your life, but in many ways also in the middle. It's so hard to explain but in some weird way la you a fog of life that never can be easy. The clear and beautiful will never return. That changed, it became more difficult to breathe, harder to smile. The heart stiffened slightly and I live my new life.
    But today I sing for you inside, I say congratulations to you my finest angel and in the greatest of regret, I wish you a really nice birthday.
    Beloved, Missing, Never forgotten ...

"The birds is already singing for you" :-)

Rösta på mig!

Den här dagen har varit minst sagt intensiv, men väldigt viktig i min kamp för att ge Kim en bit av sitt liv tillbaka i människors sinnen. Alla de år som gått har jag kämpat för att man inte får glömma min ängel på andra sidan, man ska minnas hans ljusa sidor och hans kamp i livet, att kämpa för att utanförskap skall raderas i vårt samhälle.

   Hans sista val hur det än är har gett svåra ärr i min själ och i syskonens själar, men trots detta vill jag lyfta blicken bortom smärtan. Idag har jag haft möjligheten att visa upp Kim, min fina och underbara kille för världen och det känns så otroligt bra i mitt inre.

   Jag har varit och spelat in ett program hos SVT, de regionala nyheter som kommer visas på tisdag den 17:e februari och även varit på radion som sänder under måndag om boken Våra älskade orkade inte leva, skriven av Joanna Björkqvist. Där Kims berättelse finns med. Boken släpps på Kims födelsedag den 16 februari. Han skulle ha blivit 22 år gammal om han fått fortsätta sitt liv.

Jag fick en signerad bok av Joanna, och en helt underbar mugg med mitt namn på i present. Vi fick oss också en underbar heldag i Karlstad och vi passade på att luncha på Spicy Hot mitt emot SVT. En Kyckling i het sojasås, men så värst het var den faktiskt inte när den väl serverades. Jag åt dessutom utan problem, men det berodde väl på att jag stoppade innan jag ens var mätt.

   Min innerliga rädsla för att dumpa i någon annans sällskap. I kväll blir det lite vin och chips för att fira att jag klarat av detta, kändes ju faktiskt helt otroligt nervöst och underligt, men ändå så fint att få ge en bild av mitt barn långt där borta på andra sidan. En av de finaste männsikor jag haft äran att ha i mitt liv.

Rösta på mig!

Tidig morgon och barnen i full aktion, mamma gör sig iordning för att komma iväg mot Sunne. Ännu en körlektion väntar och sedan är det dags för uppkörningen. Maken får stanna kvar i Sunne idag så jag har en hel dag ensam med småttingar här på hemmafronten.

   Skall planera middagsmat, frukost har jag redan fått in i småttet, lillan fick en flaska välling och grabbarna smörgåsar med leverpastej och mjölk och nu sitter jag här i en lucka och skriver på min blogg. Småkillarna ser på carton network.

Bilen rullade precis ut från gården, så nu är det bara att rycka in med full backup på min kant. Man måste vara alert då huset är fullt av smått. Passade på att somna in på en sömtablett igår kväll för att orka hålla mig ajour idag, natten före denna så blev det bara två timmars sömn för min del. Så gårdagen var tung i sinnet, men jag klarade av det även om jag kände mig dödstrött.

   Lite som barnbarnen, man kan lätt bli övertrött :-)

Ja som ni säkert förstår händer det inte så mycket spännande saker här just nu, inga nyheter att komma med. Känner mig lite låst när jag inte kan göra någonting som jag behöver göra, det går ju liksom inte att skapa med smått intill sig eftersom de pratar konstant och för att skriva behöver man tystnad.

Har varit ned till källarfrysen, hämtat upp köttfärs som nu ligger och tinar i diskhon. Får väl bli köttfärsås och spagetti idag, det borde gå hem hos småttingarna och de vuxna också så klart. Det är ju faktiskt riktigt gott så inga problem på den fronten. Ska ha maten klar vid halv ett tiden för då beräknas de vara hemma från Sunne igen och förhoppningsvis är det med körkort för min dotter då. 

   Säger väl "Break a leg", så här efter hon farit iväg på sin turne. Jag är nämligen allt för skrockfull för att önska henne lycka till, vilket enligt gammal tro skall ha motsatt effekt. Så jag sa ingent mer än att "det går bra!"

Nu så skall jag återgå till mormorsrollen, så finaste läsare och vänner ha en riktigt härlig Onsdag "lillelördag", Kram på er.

English Version

Yet a small childerens day for Grandma Comment by Tove Birkeland Brandt - Wednesday, February 11 07:29

Early morning and the kids in action, mom is getting prepared to get off to Sunne. Yet another driving lesson waiting and then it's time for the driving test. The husband may remain in Sunne today so I have a whole day alone with the little ones here on the home front. Must plan the food for dinner, breakfast, I have already gotten into småttet, the baby received a bottle of baby formula and the guys sandwiches with liver and milk, and now I'm sitting here in a gap and write on my blog. Småkillarna look at Carton Network.

The car rolled right out of the yard, so now it's just to help out with full backup my edge. You have to be alert when the house is full of small. Took the opportunity to sleep on a sömtablett last night to hurricane keep me updated today, the night before that so it was only two hours of sleep for me. So yesterday was heavy at heart, but I managed it even though I felt dead tired. A bit like the grandchildren, one can easily become over tired:-)

Yes, as you can imagine, it happens not so much exciting stuff here right now, no news to come by. Feeling a little locked when I can not do
anything that I need to do, it is of course as not to create with small next to them as they talk constantly and to write, you need silence.

Has been down to the basement freezer, picking up ground beef that is now and thawing in the sink. May well be the meat sauce and spaghetti today, it should go home with the little ones and adults too of course. It's actually really good so no problems on that front. Shall have the food ready around half the time because then estimated to be at home from Sunne again and hopefully it with a driving license for my daughter then. Says well "Break a leg", like this after she had gone off on his tour. Because I am too superstitious to wish her good luck, which according to ancient beliefs should have the opposite effect. So I said nothing more than that "things are going well!"

Now I will return to the grandmother role, so finest readers and friends have a really lovely Wednesday "little Saturday", hug you.

Rösta på mig!

Det är svårt att hinna med så mycket mer än barnbarnen just nu, men jag har fixat en god middag till kvällen. Rostade rotsaker, rödvinssås, karrekotletter och det ska bli mysigt.
Maken är åter till Sunne för att hämta Helena från körskolan och imorgon nalkas uppkörningen som vi verkligen hoppas kommer att gå bra för henne. Det har varit tre intensiva veckor, med massor av körande så tummen hålls hårt.

Mina barnbarn har varit jättesnälla och de har ätit jättebra, lilla Livia åt inte så mycket morotspuré idag men grabbarna har fått hjälp att skövla in och de har gillat mormors mat. Kinesisk kycklinggryta med makaroner, bananer och fika i stora lass samt slutligen en flaska vyssande välling.

Kan inte säga annat än att jag är trött, men samtidigt njuter jag av att ha barnen här. Det är tre små underbara knattar som gästar mitt hem med livliga inslag. Dock finns det ingen tid att skriva eller ens orka planera för resten av veckan. Har plockat i lite tvätt, vikit och lagt in i skåpen och tagit det med ro. Spelat lite sudoko med maken och fått mig kaffe.

Hann också gästa facebook under tiden som två av de små har sovit och delade en film om halalslakt på en kamel. Det blev ett väldans liv och folk försvarar slaktmetoden vilket jag inte alls har förståelse för. Tycker den är enormt plågsam och hemsk och jag vill inte att djur ska behöva dö med en sådan dödsångest som alla filmer visar att de gör. Usch!
Ja ni förstår säkert att jag är emot halalslakt och det borde alla normalt funtade personer faktiskt vara enligt min mening. Men efter filminlägget vet jag att många inte alls håller med mig. Nåja, det skiter jag faktiskt i för jag har min egen mening i frågan och jag vidhåller att det är djurplågeri.

Konstigt ändå att vad man än säger på nätet så blir det ju nästan upplopp runt det, tror man trampar på ömma tår både här och där. Men sanningen svider ...

Dottern åter igen på körlektioner i Sunne och maken är rullande taxi, medan mormor rycker in med tre småttingar på hemmafronten. Lillan ligger i vagnen och jollrar och grabbarna ser på Carton network så just nu är det kaffepaus för mig.
Jag har hunnit städa golven, kändes lika bra att göra det efter Theodores frukostätande eller ska vi säga smulande över golvet för att komma undan att äta. Nåja nu är huset rent och luktar så gott och jag har eldat upp i pannan så vi har varmvatten.
Kattlådan har faktiskt också fått sig en rengörning och badrummet är nu återställt och luktar även det gott.

Har börjat skriva på en ny bok, en paus från Mimmi och gänget. Den här boken handlar om mig och min ängel Kim, vårt liv och hans död. Min stora sorg.
Depression i kölvattnet efter hans självmord. Känns som det är rätt tid nu att komma med en egen berättelse efter att ha medverkat i Joanna Björkqvist bok "våra älskade orkade inte leva".

Har en hektisk vecka framför mig och tiden att hälsa på mamma och pappa tycks bli knapp, men jag får väl lyfta luren och ringa så jag får höra att allt är bra med dem. Sist jag träffade dem hade min lilla pappa en riktigt bra dag och det kändes väldigt bra för mig.
Man lider med dem i deras situation och på samma gång blir man så otroligt trött och sliten när man behöver finnas tillhands hela tiden, att man inte riktigt orkar med sig själv. Men jag vet att det kommer kännas bra den dagen det hela slutar. Känns så tufft att tänka på att de blivit gamla och att man kommer mista dem till slut. Vet inte hur livet blir den dagen det vill jag inte ens tänka på.
Nåja, vi får verkligen hoppas att det dröjer även om mamma ofta tror att hon snart kommer gå bort. Känns tufft att höra henne prata så, men jag förstår ju att hennes liv inte är allt för roligt längre.
Hon har dålig syn, går med rulator och kommer aldrig ut ur huset. Åka bil går inte för hon blir bilsjuk direkt och blir liggande i flera dagar och hon sköter pappa, ansvarar för honom i hans vilsna och även aggresiva stunder.
När jag tänker på det här så inser jag att jag själv är livrädd för att bli gammal.