Rösta på mig!

Kanske måste jag lära mig att döden finns bredvid mig, alltid...

   Det är tungt i hjärtat då jag väcktes av döden idag, min älskade katt Kissie som gett oss så otroligt mycket kärlek och ömhet har blivt överkörd och dött. Jag dog till viss del med henne idag, för det slog mig att hur jag än gör så finns döden och lurar precis intill mig hela tiden. Tyvärr känns det som den slår till lite för ofta i min närhet. Kissie har varit en otrolig tröst i mitt liv, gett mig någonting inget djur någonsin gjort tidigare så det är klart det gör ont.

   Hon har fått en grav med sin vän Ghini och det brinner ett ljus i en lykta på hennes plats. Jag har bara så svårt för att tampas med döden, så svårt att ta att de jag älskar försvinner utom mitt eget räckhåll.

   Kissie var inte bara min fina vän utan också vår lilla hund Tobys bästa vän och jag bävar för att se hur sorgen kommer träffa honom när han förstår att hon inte kommer tillbaka. De busade alltid och lekte ihop, så unika de två.

Ingen vidare dag att fara till psykologen, men det är tid för det och redan bokat sedan tidigare. Man kan inte alltd välja sina stunder i livet även om man önskar att det gick att göra det. Jag har tagit mig samman och städat bort kissies saker, kattlådan, matskålarna så nu finns hon kvar i mina minnen. Konstigt men med henne har jag alltid haft en panikkänsla inom mig att hon inte skulle komma in, inte komma hem och nu är det ett faktum. hon kommer aldrig mera hem.

Djuren ger sådan otrolig glädje i livet, men också tyvärr en otrolig sorg när det händer som inte får hända. Döden tar ifrån oss det vi älskar och vi små människor måste acceptera. Men att bli vän med döden kan jag nog aldrig bli även om jag försöker acceptera att den är min följeslagare likaväl som livet är det.

   Med dessa sista ord så vill jag säga: Ta vara på varandra, djur och människa. Livet är alldeles för kort för någonting annat så lev i kärlek, lev i nuet.  

 

Mamma i Småland

9 maj 2015 21:23

Så tråkigt & tragiskt med Kissie. Att mista ett kärt djur gör alltid ofattbart ont. Hoppas både ni och Toby kommer över det och så småningom kan minnas kissen med glädje & tacksamhet.

Tove Birkeland Brandt

19 maj 2015 19:05

Tack fina du. Vi har tagit hand om en annan katt från min dotter som trivs bra hos oss, men saknaden efter Kissie är ändå djup. Det var en otroligt egendomlig vän, alldeles speciell.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är ett himla jagande för att finna ett jobb. Man tittar på lediga vakanser och idag har jag sökt sex olika arbeten. En del skulle passa bättre än andra, men det är dessa som skulle fungera i mitt liv. Många annonser skrämmer mig. "Du ska vara h...

Så mycket har hänt i mitt liv sedan jag skrev någonting härute på min kära blogg och trogne följeslagare. Det är som att tiden flyr sin väg och man hinner inte reflektera över saker längre. Depressioner byter av varandra. Chocklägen!   Vadå tän...

Att driva företag är ett företag för sig själv. Man måste tänka på så mycket saker.Ibland kan man faktiskt känna att vänskap och företagande inte går ihop alls, har man vänner är det ofta så att de har svårt att skilja på tjänsterna de köper och beka...

  Känns i varje fiber av kroppen att våren har kommit. Det gör ont när knoppar brister sägs det och jag håller med. Sjön är öppen och från köksfönstret glittar vattenytan så vacker. Ute på åkern vandrar ett stiligt hägerpar. Lång tid har gåt...

Tänk imorgon har det gått 7 år sedan du tog ditt liv älskade hjärtat. Åren går och vi sliter hela tiden. Själv jobbar jag med den psykiska biten allt sedan du gav dig av. Sömnen uteblir och tabletter är min enda möjlighet att sova. Ibland känner j...